publicerad: 2019
VÄLTA väl3ta2, v.1 -er, välte, vält, vält, äv. (numera bl. ngn gg) -ar, -ade, -at, -ad (pr. sg. -ar IErici Colerus 2: 29 (c. 1645) osv.; -er SalOrdspr. 26: 27 (öv. 1536) osv. — pr. sg. pass. -as Polhem Test. 63 (c. 1745) osv.; -es Muræus Arndt 4: 101 (1648) osv. — imper. vält Nicander SalOrdspr. 36 (1760) osv.; välta Oec. 13 (1730) osv. — ipf. -ade Schroderus Albert. 1: 132 (1638) osv.; valt (w-, -ll-) Rålamb Resa 88 (1658), Högberg Utböl. 1: 33 (1912); välte Mark. 9: 20 (Bib. 1541) osv. — sup. -at BtSödKultH 12: 89 (1598) osv.; vält LPetri ChrPina r 1 b (1572) osv.; vultit (-ll-) Botin SvSpr. 136 (1777), Möller (1807). — p. pf. -ad Gyllenius Diar. 41 (c. 1639) osv.; vulten VDAkt. 1680, nr 281 (: nehrvulten); vält Luk. 24: 2 (NT 1526: affweltan) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Helsingius Nn 2 b (1587)), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(velt- (w-) 1526–1759. vält- (hw-, w-, -ll-) 1559 osv.)
Etymologi
[fsv. välta intr., starkt verb, motsv. fd., d. vælte, nor. velte, fvn. velta; den likalydande fsv. tr. anv. (motsv. fd., d. vælte, nor. velte, fvn. velta, got. waltjan, fht. welzen (t. wälzen (o. sannol. mht., t. walzen)), feng. wæltan, wiltan) är kausativbildning till det starka verbet; till den rot som äv. föreligger i VÄLLA, v.2 (jfr (med w-utvidgning) got. walwjan, feng. wealwian (eng. wallow), lat. volvere, gr. ἐλυσϑείς, rullad, invirad); den nysv. övergången till 1:a konjugationen torde åtm. delvis bero på inflytande från VÄLTRA l. VÄLTA, v.2 — Jfr EVOLVERA, INVOLVERA, REVOLVERA, SIDVUL, URVÄLLA, VALKA, v.2, VALS, sbst.1, VALSA, v.2, VÄLSA, v.1, VÄLT, sbst.1, VÄLTA, sbst.2, VÄLTA, v.2, VÄLTRA]
I. intr.
1) (utom i den särsk. förb. VÄLTA UT numera bl. ngn gg) välla fram l. vältra sig (se VÄLTRA, v.1 1 b α); röra sig fram (o. tillbaka) l. upp o. ner; särsk. om vågor o. d.: rulla (se RULLA, v. 8 a); äv. om person, dels: (tungt l. klumpigt l. ostadigt o. d.) förflytta sig framåt, dels: oordnat röra sig omkring; äv. mer l. mindre bildl.; jfr 2. Fåår mathen och icke offta Vnder tenderna wälta, Han Kann icke wäl i magen Smelta. Aschaneus HwsRegl. 11 (1614). Hwart swale nu bär, och bölliona wälta. Runius (SVS) 2: 15 (c. 1698). Samteliga akademistaten .. anförde af ärkebiskopen .. och vid hvars sida länets höfding vältade till domkyrkan. MoB 6: 195 (1793). Slaggen kallas rå, när den flyter trögt ur härden, med rödaktig färg, likasom vältande, pösande och seg. Rosborg StångjSmid. 16 (1809). Mångelskor sälja frukt och grönsaker under arkaderna .. och i de mörka portgångarna välta skaror af ungar. AB(L) 1895, nr 286, s. 5. Som när en plötslig stormil .. hvirflar tusen föremål i luften och i buller och prassel böjer allt framför sig, så vältade fasan öfver platsen. Hallström Than. 36 (1900). Många motsägande ting välte inom mig. Jag förmådde inte klarlägga dem för mig själv. Lindström LeendGud. 163 (1951). — jfr IN-, NED-, SAMMAN-VÄLTA.
2) (gm yttre påverkan l. bristande jämvikt) falla l. störta åt sidan l. omkull; tippa; särsk. dels om farkost: kapsejsa l. kantra, dels om åkdon: köra omkull (äv. om person (jfr slutet), i sådana uttr. som välta med ngt, köra omkull med ngt); ngn gg äv. med kvardröjande bet. av 1: tumla (se d. o. 2); äv. i bildl. anv. Samme dagh aff dömmdes Erik Gregelson i Näsie xl m(ark) ffor en velt ek han hugh i kongx fförbud. UpplDomb. 7: 80 (1555). När iagh kom til Gudarnas Choor / Lågho Oden Frigga och Thoor / Alle tree til Trösklen wälte. Prytz OS G 3 b (1620). När stenarna (från det sammanstörtade huset) kommo vältande af muren .. foro de lika som en hade kastat dem ur vägen och undan för mitt hufvud. Kurck Lefn. 7 (1705). Et oförsigtigt körande uti den illaka halkan har förmodeligen varit orsaken, at de vält med Slädan, och blifvit slagne emot kringliggande stenar. GT 1787, nr 150, s. 2. Om stormens verkningar berättas att, på prärierna i Illinois blefvo 12 persontåg gripna af cyklonen, så att de vältade eller stannade. SD 1896, nr 258, s. 5. Det var köpt för en spottstyver. En agenturfirma som vält över ända hade fått släppa till alltihop. Hammenhög PoB 291 (1931). En liten båt med nyfikna välte. Englund Silverm. 82 (2006). — särsk. (numera bl. tillf.) om person: (gm ofrivillig l. hastig rörelse l. yttre påverkan förlora balansen o.) falla l. stupa omkull; ramla (över ända); särsk. med adverbiell bestämning betecknande vart l. varifrån ngn faller osv. Wälter här en (av dryckeskämparna) i bänck så ränner en hufwud i wäggen. Stiernhielm Herc. 240 (1648, 1668). Sielf wärden gladast war och ganska mycket drucken; / .. Han wälte nu i säng, som trädet nederstupar. Kolmodin QvSp. 1: 399 (1732). Ingen skilnad var i (slagskämparnas) kroppsstyrka, och välte begge nedför brinken, och lågo ömsom under. Lönnberg FnordSag. 1: 76 (1870). Pigg som en tumlare välter han ur sängen om morgnarna. Dahlbäck Åb. 8 (1914). Formen på gåkorgen gör att barnet inte kan välta. Kulturen 1986, s. 71.
II. tr.
1) (utom i vissa särsk. förb. numera bl. ngn gg) motsv. I 1: vältra (l. rulla) (ngt (i sht ngt tungt l. otympligt o. d.) (ngnstans)); särsk. med avs. på dels sten, dels (i sht om ä. förh.) timmer: (inför flottning) rulla (l. släpa) o. vända; förr äv.: komma (ngt) att (planlöst) tumla runt l. omkring; äv. mer l. mindre bildl. (förr särsk. med avs. på tanke l. fråga, i sådana uttr. som älta och välta ngt). SalOrdspr. 26: 27 (öv. 1536). Steen, större och smärre, som the uthför berget bådhe välte och kastadhe in på .. (kung) Erichs folk. LPetri Kr. 32 (1559). Taltes om de präster, som äre åldrighe, drinkare, geenwördighe och försumelsche vthi embetet, hwilke fuller äre för tunge att welta uthur embetet. SynodA 1: 98 (1653). (Jag) väcktes efter midnatt af sakerna i kajutan, hvilka fartygets rörelse vältade om hvarandra; stormen växte mer och mer. Ahnfelt HofvLif 2: 44 (c. 1845). Anande oråd bad hon Gustaf .. nedstiga i källaren under golfvet och vältade så ett kar öfver luckan. IllSvH 3: 31 (1877). Ni har vältat en sten från mitt bröst. Söderberg Hist. 73 (1898). Med sin ovana vid att tänka .. ältade och vältade de frågan av och an. Hallström Händ. 223 (1927). Vältningen verkställdes så, att man rullade stockarna på .. slanor. SkogsarbMinn. 202 (1950). — jfr AV-, BORT-, FORT-, FRAM-, FRÅN-, IN-, OM-, STRÖ-, SÄNK-, UT-VÄLTA. — särsk. (†) rulla (se RULLA, v. 1 a (α)) l. trilla (ngt) i för visst syfte beredd massa l. pulver o. d.; särsk. i förb. med av prep. (ut)i inledd bestämning angivande vari ngt rullas osv.; jfr VÄLTRA, v.1 2 b. Rålamb 14: 130 (1690). Tag .. godt fläsk ett finger långt och tiockt, wältat uti salt, Peppar och Näglickor, specka kiöttet der med. Oec. 13 (1730). Skulle .. (valsen) likafullt icke bli fullkomligen hård, så kan det hjelpas med sönderraspat horn, hwaruti Walsen wältas rundtom, i(n)nan han härdas. Polhem Test. 63 (c. 1745). (Gässen) äro straxt efter födslen vältade i krut och dragna genom hästesko; hvilken sympatie tros hjälpa dem. Barchæus LandthHall. 27 (1773).
2) motsv. I 2: (gm att rubba jämvikten) komma (ngt) att välta, fälla l. stjälpa; särsk. i uttr. välta ngt över ända, slå omkull ngt; äv. i bildl. anv. En sälta, / Som eldfängd är och starck, och kan af grunden wälta / The största fästnings-wärck, och lyfta them i sky. Kolmodin QvSp. 1: 221 (1732). 1766 skenade hästarne för honom och wältade wagnen. Cavallin Herdam. 5: 347 (1858). Välter han ingen häck torde vi få notera cirka 15 (sekunder) jämnt i tabellen. IdrBl. 1924, nr 74, s. 3. Tyfonerna, som ibland kunna vara så oerhört kraftiga, att de välta vanliga byggnader över ända. Bengtsson Filippin. 82 (1942). Att Stevie Ray Vaughan vält arenor med den fetaste, stöddigaste bluesrock som gått i ett par skor märks inte alls. DN 10/10 1990, s. B5. Gamla sanningar om autism är på väg att vältas över ända. SvD 17/11 1997, s. 1. — jfr KULL-, NED-, OM-VÄLTA. — särsk. med avs. på innehåll i förvaringskärl l. behållare o. d.: låta glida l. rinna l. rulla (ngnstans hän), tömma l. tippa l. stjälpa; i bildl. anv., särsk. med avs. på ngt ofördelaktigt l. obehagligt: skjuta l. knuffa över. Därpå wälltade han sit fång af slädan, den han for med. Björner An 27 (1737). Det lättar de bekymrade, när de få wälta sin nöd på sin wäns skuldror. Hoffmann Förnöjs. 139 (1752). Man (var) glad, att på de rike få välta de drygaste af utskylderna. Palmblad Fornk. 2: 25 (1844). (Mandelmassan) vältes ur kastpannan på bordet. Grafström Kond. 193 (1892). Vattnet forsar ur håven, när den lyftes upp, de sillar, som ligga överst, hoppa och skutta – nu välter den hela sitt innehåll i jaktens lastrum! Sandström NatArb. 1: 265 (1908).
3) (numera mindre br.) om ngt sakligt: komma (ngt) att (vågformigt l. vällande) röra sig (framåt) med stor kraft; särsk. med avs. på våg l. bölja o. d.: komma att svalla l. rulla. Hafwet är aldrig stilla, vtan weltes alltijdh hijt och tijt aff wågarna. Muræus Arndt 4: 101 (1648). Att Sanden .. vthi långa höghar ähr vältat. Gyllenius Diar. 41 (c. 1670). En rinnande Kiälla, som .. wältade sina rena Böljor. Mörk Ad. 1: 161 (1743). Hela scenen skulle ge ett lifligt nöje, om hela denna (människo)massa gåfve något annat tecken till lif än den rörelse, hvaraf den vältas fram och åter. MoB 7: 129 (1810). Ej ett ljud höres utom hafvets dån. Det är Nordsjön, som välter sina vågor öfver den låga stranden. Rönnberg Bredbolstad 127 (1907).
III. refl.
1) (†) motsv. I 1, II 1: vältra sig (se VÄLTRA, v.1 1 b) (i ngt); äv. mer l. mindre bildl. Jemren idher nu j heerdar och roper, och welter idher j asko j welloghe offuer hiorden. Jer. 25: 34 (Bib. 1541). Här medh gifwer iagh tigh rätt, ty Swijnen söla och welta sigh heller i Träck, än i klaart Watn. Schroderus Albert. 1: 185 (1638). När tu föder tin Kropp, och har tin Förnöijelse aff stora Håfwor såsom Keyser Caligula, som wältade sig naken i Gull och Daler. Fernander Theatr. 420 (1695). Den som då war så dygdigt upfödd, blef nu den Odygdigaste, och wälte sig af Förwett (dvs. nyfikenhet) i Laster och Dårskaper. Dalin Arg. 2: nr 3, s. 7 (1734). Blodet forsade omkring dem (i striden); och när de vältade sig deruti, än den ene ofvanpå, än den andre, hväste de och skreko. Almqvist TreFr. 3: 148 (1843). På kaféer och restauranter, där han välte sig i massor av dyr och god mat och gamla viner, var han brutal mot tjänare. Cederschiöld Kerg. 18 (1917).
2) (numera bl. tillf.) röra l. förflytta sig tungt l. klumpigt o. med en rullande l. välvande l. böljande rörelse, vältra sig (se VÄLTRA, v.1 1 b α); äv. dels: vända sig, dels: låta sig falla; särsk. med adverbiell bestämning betecknande vart l. varifrån l. hur ngt l. ngn rör sig osv. Tu welter tigh jfrå migh, och gåår vp och vthwijdgar tina säng. Jes. 57: 8 (Bib. 1541). När Ijs och Sniö försmelta / Må genom Wår-Flood alt i ferskan Siö sig wälta. Spegel GW 106 (1685). Hvarvid jernet, när det nedkommer, med det samma börjar gäsa .. och hvarunder det vältar sig till forman, segnar och fastnar. Åkerman Stångj. 98 (1839). Digra af köld och snö / Välta sig molnen hän. Sehlstedt 2: 58 (1857, 1862). Vare sig .. (dimman) i täta vallar vältande sig från hafvet, omsveper de högsta bergstopparna eller den sänker sig till dalarna. Bergström LittNat. 89 (1889). Holmlander vältade sig av en häftig impuls på magen. Sjödin StHjärt. 188 (1911). Plötsligt dök en man hon träffat tidigare under kvällen upp och välte sig över henne. SvD 20/3 1994, s. 8.
Särsk. förb.: VÄLTA AV10 4. till II 2 slutet: låta (ngt) falla av, stjälpa l. tippa av (ngt); särsk. med indirekt refl. obj., särsk. i mer l. mindre bildl. anv., med avs. på ngt oönskat l. obehagligt o. d.; jfr vältra av. Från Båten Kroppen sehn föracktligt wältes af, / Och diupa Hafwetz grund blijr stora Hieltens graf. ÖB 91 (c. 1712). Det var roligt att se med hvilken heroisk muskelansträngning de unga kämparne ansträngde sig att välta af sig alla de der gamla fördomarna, som i en handvändning blåst af honom själf. Lundquist Profil. 2: 217 (1886). (Man lyckades) sätta en kolossalt svår plan i verket, nämligen att välta av spritlasten i diket. Boye Ast. 81 (1931). jfr avvälta. —
VÄLTA BORT10 4. (numera bl. mera tillf.) till II 1: vältra bort (ngt). LPetri ChrPina r 1 b (1572). De hade oroat sig för hur de skulle kunna välta bort stenen som stängde ingången till gravkammaren. SvD 22/4 1971, s. 22. jfr bortvälta. —
VÄLTA FRAM10 4. (numera bl. ngn gg) till I 1: vältra fram. Jämt henne, kom där ock wältande fram en stinner Sälle. Stiernhielm Herc. 39 (1658, 1668). En vulkan, där lavan kokar under askan, beredd att välta fram och tillintetgöra allt. Hedin Pol 2: 348 (1911). jfr framvälta. —
VÄLTA IFRÅN SIG10 04 0, äv. FRÅN SIG4 0. (numera bl. tillf.) till II 1: vältra ifrån sig (ngt), särsk. (o. i sht) bildl. Att wälta från sig på de Christna misztankan för Roms brand. Ekelund MedeltH 24 (1841). Då inträffade en händelse, som .. halp rådet att välta en del af ansvaret och missnöjet från sig. Malmström Hist. 2: 247 (1863). —
1) (numera bl. ngn gg) till I 1: vältra in (se vältra in 1). Isen wältade i stora berg in uppå Norbys Flotta. Celsius G1 1: 147 (1746). Diktaren betraktar havet, som välter in med brus och dön. Werin Ekelund 1: 266 (1960).
2) (numera bl. tillf.) till II 1: med en vältande l. rullande rörelse förflytta (ngt) in (ngnstans); äv. med obj. betecknande ngt som forslas med hjälp av vagn l. kärra o. d.; jfr vältra in 2. Betalt karl som Hwältat in talg uti Hwalfwet. HovförtärSthm 1761, s. 2729. (Han) steg över bord och hämtade upp från bottnen en väldig sten, som han välte in i båten och rodde i land. Grimberg SvFolk. 1: 158 (1913). —
1) (numera bl. ngn gg) till I 1: vältra ned (se vältra ned 1); förr ngn gg äv. om regn, liktydigt med: välla l. ösa ned; äv. mer l. mindre bildl. När Swerges ära ned i stoftet wältar! / När hon på wippen står, at bli sin owäns rof: / Då tilhör Er at henne frälsa. Nordenflycht QT 1746–47, s. 123. Röken vältade i tunga massor ned åt läsidan. Benedictsson Folkl. 93 (1887). ”Regnet välter ner” över den ofärdiga Sweden Square och dess tomma pool. Form 1939, s. 139.
2) till II 1: vältra ned (se vältra ned 2) (ngt) (ngnstans); äv. (o. numera i sht) med anslutning till II 2: komma (ngt) att ramla l. falla ned, riva ned. Jer. 51: 25 (Bib. 1541). Då man hade förråd af stockar, wältades äfwen de neder på fienden. Lagerbring 1Hist. 1: 404 (1769). Fick .. (katten) ingen reaktion så fortsatte han upp på nattduksbordet och välte ner både böcker och smycken. Hellman Holmström KattBet. 91 (2009). —
VÄLTA OM10 4. (numera mindre br.) till II 2: välta (ngt) upp o. ned l. på annan sida. Gingo the nu båda til wägs, och wältade om the döda ma(n)nakroppar. Verelius Gothr. 264 (1664). (Om renen anfaller den resande) har denne ingen annan råd än att välta om pulkan och ligga framstupa under den, medan renen får sparka och stånga pulkans botten. Sandström NatArb. 2: 216 (1910). jfr omvälta. —
1) till I 2: falla l. störta omkull; särsk. dels om fordon: köra omkull, dels om person: ramla omkull. Beronius Reb. F 3 a (1674). Darii Stool / Den walt rät just omkull. Achrelius Dan. D 2 a (c. 1690). Lokomotivet för ett persontåg från Patras välte omkull ett kort stycke från Athen. SD(L) 1896, nr 581, s. 6. Skrattande välter de omkull på filten. Jörgensdotter BergDöttrar 455 (2009).
2) till II 2: fälla l. störta omkull (ngt l. ngn); äv. i bildl. anv. Fröding ESkr. 2: 81 (1892). Jag kunde inte behålla .. (pojken) hos mig. Jag orkade inte med sådant. Det hade vält ikull hela mitt ordnade liv. Eklundh Folk 180 (1918). (Han) sprang runt på planen och välte omkull en vattentank när han var på väg mot omklädningsrummet. SvD 19/3 1996, s. 32. —
VÄLTA SIG FRAM. (†) till III 2: vältra sig fram. MarkallN 1: 42 (1820). De digra Skåningarne och Skånskorna, som här wälta sig fram, inge mörka och tunga tankar. Berzelius o. Palmstedt Brevväxl. 1: 239 (1825). Hallström El. 10 (1906). —
VÄLTA SIG IN. (†) till III 2: rulla in; jfr vältra in 1. Migh tyckte at itt biugbrödh (dvs. kornbröd) på glödh bakat welte sigh in til the Midianiters läghre. Dom. 7: 13 (Bib. 1541). —
VÄLTA UNDAN10 32, äv. 40. till II 1, 3: vältra undan (ngt); särsk. (o. i sht) till II 1, med avs. på sten. Utan att akta på egen fara skyndade banvakten fram och välte undan stenen, men i det samma kom tåget brusande och krossade honom. GbgVBl. 1882, nr 32, s. 4. Andersson föll i brunnen på en ödegård sedan han vält undan en dörr som täcker brunnsöppningen. DN 11/10 1969, s. 7. jfr undanvälta. —
VÄLTA UPP10 4, äv. OPP4. särsk. till II 1: vältra upp (se vältra upp 2) (ngt); äv. (o. numera bl.) till II 2: fälla l. vända upp (ngt). SamlRönLandtbr. 1: 229 (1775). Stenen drages uppföre på underlagda rullar .. eller vältas upp med tillhjelp af en omkring stenen lagd kedja. Rothstein Byggn. 335 (1857). Han välte upp ett järnbord som skydd i samma ögonblick som mördarna anföll. SvD 9/7 1991, s. 22. jfr uppvälta. —
1) till I 1: strömma l. rinna l. välla ut; jfr vältra ut 1. Rålamb 13: 189 (1690). En karl, som med et spiut / Et lejon stötte ned, at tarmar wälte vt. Kolmodin QvSp. 1: 461 (1732). Den lilla vita rökpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som välte ut över åsens kant. Lagerlöf Holg. 2: 305 (1907). (Man) undgick .. missödet att tågets berg av sopor välte ut över stationsområdet. SvD 7/3 1969, s. 12.
2) (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) till II 1: vältra ut (se vältra ut 2) (ngt). En karl som wältat ut Talg fastagierne (dvs. faten med talg). HovförtärSthm 1763, s. 3520. Huru skall man då behandla sådant virke, som kan befaras sjunka under flottningen? .. Välta ej ut sådant virke i flottleden, förrän nödigt är. SvSkog. 843 (1928).
3) till II 2 (slutet), med avs. på innehåll i förvaringskärl l. behållare o. d.: hälla l. tömma ut. Hwar och en som watnar skall wälta ut det watn som i hon lemnas. EtnolKällskr. 2: 139 (1799). (Han) välte ut hela klabbet över vaxduken på köksbordet. Gripe Tordyv. 49 (1978). —
VÄLTA ÖVER10 40.
1) till I 2: tippa över. Engström Glasög. 4 (1911). Varje droppe måste tömmas (ur glasen), annars kom det fläckar på duken, eftersom de välte över automatiskt. Serner Birck 140 (1917). Bussen välte över på höger sida. SvD 7/3 1994, s. 8.
2) till II 2 slutet, särsk. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. med avs. på ngt obehagligt l. betungande o. d.: lasta l. vältra över. Rosenius Himmelstr. 214 (1903). Det jag vet är att staten har vält över ansvaret på oss kommuner, utan att föra någon som helst dialog med oss. SvD 16/10 2015, s. 10.
Ssg: (I 2) VÄLTE-PETTER. [sannol. folketymologisk ombildning av velociped] (numera bl. ngn gg) skämtsam benämning på cykel (i sht höghjuling). GHT 1892, nr 125 B, s. 6. Se der ser jag Calle. Honom har jag letat efter ska I tro, ända till dess jag fick höra att han ridit på en vältepetter ut ur staden. TIdr. 1894, Julnr s. 42.
Avledn.: VÄLTARE, m.//ig. (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) till II 1: person som vältrar l. rullar ngt; särsk. om person som yrkesmässigt inför flottning hanterar timmer. Den som grafwena gräft, skal sjelfwer i grafwena stupa; Och skal stenen igen uppå sin wältare falla. Nicander SalOrdspr. 63 (1760). Vältarna .. lade upp virket i s. k. vältor vid bilväg eller flottled. Carlsson SocOmgrupp. 205 (1966). jfr lödje-, sten-vältare.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content