BAKSTAM ba3k~stam2 (ba`kstam Weste), r. l. m.; best. -stammen; pl. -stammar.
1) i fråga om fartyg, i sht fornnordiskt l. antikt: bakre stäf, akterstäf; bakre del, akterdel, akter. Puppis baakstampn. Var. rer. 49 (1538). Stammen på et .. skepp wändes (dvs. var riktad) Öster och bakstammen Wester. A. Brahe (1622) hos Loenbom Anecd. 3: 219. (En af manskapet) sat i bakstamnen (på båten). Verelius Herv. 159 (1672). Af Bak-stammen (på de forna nordbornas skepp) kallades den högsta delen Lypting (Skants). Berch Præs. i VetA 1766, s. 20. På bakstammens sirat Skepparn förtröstar ej. Adlerbeth Hor. od. 26 (1817). Hög i dess (dvs. vikingaskeppets) bakstam / satt en förfärlig gestalt. Tegnér 1: 19 (1825). Framstammen (på vikingaskeppen) bar som galion bilden af ett drakhufvud, medan bakstammen slutade i en ringlande stjert. Uppf. b. 7: 280 (1875).
2) (mindre br.) bakre stycke l. gafvel (å vagn, släde osv.); bakgafvel. Linné Ungd. 2: 161 (1732; vid beskrifning af en ackja). Brädlårar, försedda med en skottlucka, antingen på sidan, eller på bakstammen. J. T. Nathhorst i Qvartalsskr. f. landtm. I. 1: 33 (1833). Tvenne vanliga, med bakstammarne hopkopplade fyrhjuliga lokomotiv. E. Storckenfeldt i Tekn. tidn. 1871, s. 244. På 20-talet började bönderna beställa bättre åkhäckar med träfjädrar af ek, som följde sidoarmarna från bak- och till framstammen. J. Stolt i Bidr. t. vår odl. häfder 36 (1879).
