publicerad: 1986
STAM stam4, sbst.2, r. l. m.; best. stammen; pl. stammar (SkeppsgR 1543 (: stam(m)ana, best.), Sylvius Curtius 285 (1682: framstammarna) osv.) ((†) stammer Verelius 42 (1681: Skepzstammerna, best.)); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. arkaiserande) STAMN stam4n, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar SkeppsgR 1543 (: stam(m)na) osv.) ((†) -er G1R 17: 331 (1545: stampner), Rosenfeldt Tourville 119 (1698: Stambnerne, best.)); förr äv. STAVN, sbst.1, anträffat bl. ss. förled i ssg.
Ordformer
(stam 1558 osv. stambn 1685 (: Stambnar, pl.)—1698 (: Stambnerne, pl. best.). stamen, sg. best. 1698—c. 1740. stamm 1698—1769. stammar, pl. 1543 (: stammana, best.), 1682 (: framstammarna, best.) osv. stammen, sg. best. 1596 osv. stamn 1543 (: stamne(n), sg. best.), 1953 (: stamnhätta). stampn 1538 (: baak-, forstampn)—1638 (: stampnar, pl.). stavn- (-fn-) i ssg 1691 (: Stafnboe)—1783 (: Stafuboen, sg. best.; sannol. felaktigt för Stafnboen))
Etymologi
[fsv. staffn, stam(p)n, sv. dial. stamn (äv. i bet. 2), stam, m. l. f.; jfr fd. stafn (d. stavn), fvn. stafn (nor. dial. stabn, stamn, stamm), fsax. stamn, (m)lt. stamm, stamme, trädstam (varav STAM, sbst.3), (m)nl. stam, trädstam, fht. stam, mht. stamm, stamme (t. stamm), alla med bet.: trädstam; jfr äv. (med germ. i-stam) feng. stefn, stemn (eng. stem), ävensom ffris. stev(e)ne, mnl. stēvene, mlt. stēven(e), lt. o. nl. steven (se STÄV); ordet representerar sannol. sammanfall mellan två germ. grundord, varav det ena är avledn. av stammen i STAV, långsmalt trästycke, det andra besläktat med gr. στήμων, stående varp, στάμνος, krus, find. sthāman-, uppehållsplats, fir. tamun, trädstam, tochar. A ṣtām, B stām, träd, till roten i STÅ; den enbart ss. förled belagda formen stavn utgör sannol. lån från fvn. — Jfr STAM, adj.]
1) (utom i vissa trakter numera i sht i skildring av ä. förh. l. i fackspr.) på båt (numera bl. i fråga om öppen (mindre) båt, särsk. roddbåt), om vartdera av de två mer l. mindre böjda (urspr. av krokvuxna trädstammar tillverkade) trästycken som bildar kölens fortsättning för- resp. akteröver o. vari ändarna av borden (se BORD, sbst.1 3) fastspikas; äv. i utvidgad anv., dels om vardera av de båda i var sin ände av en båt befintliga delar som består av en stam (i ovan angiven bet.) jämte viss del av bordläggningen på ömse sidor om denna, dels om av sådan del avgränsat utrymme inuti en båt; stäv; äv. mer l. mindre bildl. SkeppsgR 1543. Hälar, til then Craffuellen, som på stapule(n) stondh(er), som stamna(n)na fest(es), til kölen m(edh). Därs. 1544. Lasse Gammell .. må hugge så mykin eek, som han behoff haffver till stam och köll till ett skeps behoff. G1R 28: 488 (1558). En falsk eller löös Stam som sättes till sedan at giöra Stammen bred. Rålamb 10: 36 (1691). Hr Capitein Lieutnanten .. bad .. (korpralen) han wille låtha mig .. förfoga mig utj båthen, innan som Hans Maij:tt shulle komma der in och sättia .. (pengarna o. räkenskaperna) back utj stammen. KKD 3: 215 (1711). Det bästa maner är wid liustrandet, at man har brand-jernet och elden framman för sig wäl upsatt ifrån watnet i stammen på ökan. Schultze Fisk. 120 (1778). Med väldig arm han (dvs. Birger Jarl) griper statens roder / Och näpser stormen omkring skeppets stam. CGStrandberg 68 (1854). (Kölens) fortsättning åt fören och aktern (kallas) stam, hvardera stammens yttre del snadd. Arwidsson o. Ohlson 22 (1911). — jfr BAK-, BÅT-, FRAM-, FÖR-, SKEPPS-, SKUT-STAM. — särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, företrädesvis om ä. förh.) i uttr. köpa fisk över stammen, i fråga om att stående på land köpa fisk från båt. Jngen skulle gå jn j skepen och köpe fiisk vtan offuer stampnen. 2SthmTb. 1: 19 (1544).
b) pregnant, om främre stam, framstam. G1R 17: 331 (1545). Stamgömaren .. skulle försvara stammen eller framskieppet, när det bar til slags. Dalin Hist. 1: 92 (1747). Ack, Frithiof, du är lycklig, / du följer ingen, du går sjelf förut / som stammen på ditt drakskepp. Tegnér (WB) 5: 57 (1824). särsk. i vissa numera föga brukliga uttr.
α) komma i stam, om vind: komma rakt i framstammen, komma rätt förifrån, blåsa stick i stäv l. rakt emot. Seglen mädhan i haffuen börr, / När mootwäder kommer i stamn, / Vndflyr Man napt skade och skam. Messenius Blanck. 19 (1614).
β) vara l. ligga l. blåsa stam emot (ngn), om vind (äv. med opers. konstruktion): vara l. ligga på l. blåsa rakt mot framstammen (ngns framstam), blåsa stick i stäv l. rätt emot (ngn); ha stam mot, ha vinden rakt mot framstammen, ha rak motvind. Den 14 Januarii. Om morgonen fortsattes resan, och wi hade hela wägen så godt som stam mot, så at wi alt med loverande måste hjelpa osz fram. Kalm Resa 1: 105 (1753). Bak om denna udde förwandlade Elfwen sig til en tämligen stor Fjärd; och som det ännu blåste en tämligen stark N. storm, stamm emot osz, så war det ogörligt, at med utmattade krafter kunna i dag tränga sig längre. Därs. 3: 236 (1761). Det blåser stam emot. Weste FörslSAOB (c. 1817). Vädret låg stam emot. Därs. Vi fingo på oss en liten ordentlig storm, som gjorde så mycket mera omak, som den var stam emot. Wallin Bref 39 (1843).
c) (i vitter stil, numera föga br.) i metonymisk anv., närmande sig l. övergående i bet.: båt l. skepp. Hela hafwet, så långt man se kunde, war med segel och flytande stammar betäckt. Mörk Ad. 1: 330 (1743). Unna åt vädren fart! Dränk Troernas krossade stammar! Adlerbeth Æn. 4 (1804; lat. orig.: puppes). Allt mer och mer / de (dvs. kung Helges skepp) dragas ner / till Ranas döda, / och sjelf med möda / kung Helge sam / från halfdränkt stam. Tegnér (WB) 5: 106 (1825). Lik viking, på sin stam / Öfver skummig våg han (dvs. en viss sjöhjälte) samm. Oscar II I. 1: 16 (1858, 1885).
2) (numera bl. i vissa trakter) om tvärslå l. tvärgående fram- l. bakstycke l. kortända på en vagn(skorg) l. säng l. kista l. lår l. ränna o. d.; särsk. liktydigt med: (tvär)gavel. Slätfota Släden går rätt som för Segel fram / Snön stöter som en Fors på främsta Karmens stam. Skogekär Bärgbo Wen. 63 (c. 1650, 1680). Stam, eller stammar, kallas tvärgaflarne uti slamsumpar. Rinman (1789). Jag talade om att jag gjorde en vacker kista åt ungen och att jag skurit ut rosor i den ena och stjernor i den andra stammen. Wetterbergh Altart. 480 (1848). (För transport av sten o. grus vid ett järnvägsbygge) var omoderna (tipp-)vagnar av trä med fällbara stammar å båda kortsidorna. Rallarminn. 175 (1949). — jfr BAK-, MELLAN-, SÄNG-STAM.
Ssgr (till 1): A: STAM-BO, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10896). [fsv. stamnboe; jfr fvn. stafnbúi (nor. stavnbo)] (i skildring av fornnordiska förh.) till 1 b, om den (ss. den ypperste kämpen gällande) man som på ett vikingaskepp (särsk. kungsskepp) hade sin plats längst fram i framstammen (med uppgift att försvara denna vid strid); äv. om var o. en av de (bland de tappraste o. bästa kämparna utvalda) män som tillsammans med den nyssnämnde (o. under dennes befäl) hade att kämpa i framstammen; förr äv. i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i bet.: befälhavare l. styrman på vikingaskepp; jfr bo, sbst.2 2 o. -gömmare 1 samt stav-bo. Hann hade warit någon tijd Konung Olofs Stafnboe (den som wärde Skieps stamnen). Reenhielm OTryggv. 183 (1691). Stamnboarna woro the förnämste (ombord på vikingaskeppet), ty the förde Konungens Fana. Peringskiöld Hkr. 1: 80 (1697; fvn. orig.: Stafnbuar). Aldenstund drabningarne med skepp altid skedde förut, hade ock Commendeuren (Stamboën ..) här sitt ställe. Berch PVetA 1766, s. 20. Stambo! vrid ditt roder / rakt på Munarvåg. Ling Tirf. 2: 72 (1836). Skeppets främre ungefärliga tredjedel upptogs af den .. upphöjda förskansen .. På densamma hade höfdingens närmaste man, dåtidens second, den så kallade stambon, med de mest bepröfvade kämparne, sin plats. Holmberg Nordb. 170 (1852). När .. (vikingarna på skeppet) hunnit mera än halvvägs mot kusten, ropade vaktkarlen i framstammen en morgon åt stambon, att han skulle komma upp. Melin VikSaga 27 (1910). —
-BORD, sbst.1 (sbst.2—3 se sp. 10899 resp. 10935). (†) om sammanfattningen av de översta i stävarna på en odäckad båt fästa bordläggningsplankorna (o. den dessa plankor o. stäven förbindande stamkraften); äv. inskränktare o. oeg., om akterstäv (se d. o. 1). (Sv.) Stambord, (dvs.) it stycke trä på skippet .. (Fr.) estambor. Spegel (1712). På stambordet steg nu den okände opp. Ling Tirf. 1: 13 (1836). —
-DRAG. [sv. dial. stamdrag; med avs. på senare leden jfr att man vid (upp)dragande av en båt på land håller i stamdraget] (i vissa trakter) = -kraft. Ur samma gran, som han rotfällt har han också fått ”stamdraget”. TurÅ 1949, s. 271. —
(1 (b)) -GARN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10907). (i vissa trakter o. fisk.) vid drivgarnsfiske, om det garn i en drivgarnslänk som befinner sig närmast (framstammen av) den båt vari garnet är fäst. (Hanesson o.) Rencke Bohusfisk. 100 (1923; om förh. på 1880-talet). —
(1 b) -GÖMMARE. (†)
1) = -bo; jfr gömma, v. 1, o. gömmare 2. Den förnämste tienstgiörande på skieppet (hos en vikingakonung) war Stamgömaren .. som skulle försvara stammen eller framskieppet. Dalin Hist. 1: 92 (1747). Aldenstund drabningarne med skepp altid skedde förut, hade ock Commendeuren (.. Stamngömmaren) här sitt ställe. Berch PVetA 1766, s. 20. Stambo, eller Stamgömmare, kallades i fordna tider de kämpar, som hade i uppdrag att med sitt folk intaga framstammen af ett härskepp och försvara denna under striden. SKL 3: 660 (1850).
(1 b) -HUVUD. (stam- 1840 osv. stams- 1766) (i skildring av fornnordiska förh., numera föga br.) skulptur föreställande ett djurhuvud (särsk. drakhuvud) varmed framstammen på ett vikingaskepp pryddes. Berch PVetA 1766, s. 19. Innan skeppen gingo till drabbning, uppsattes drakhufvudet .. Detta drak- eller stamhufvud gjorde stundom samma nytta som flaggan i våra dagar, nämligen att utmärka, hvarifrån skeppet kom eller hvilket folk det tillhörde. Wrangel SvFlBok 33 (1897). —
-HÅLL, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10911). [sv. dial. stamhåll] (numera nästan bl. i vissa trakter) om sjöfarares (i sht seglares l. roddares) hållande av stammen på sin båt (så oföränderligt som möjligt) inriktad mot ett visst (vissa) fast(a) föremål på land l. till sjöss så att båten vid sin förflyttning rör sig i siktlinjen mot avsett mål; äv. i utvidgad anv., om vid sådant hållande av stammen taget ögonsikte l. insyftad riktlinje l. kurs (särsk. i uttr. ta stamhåll, ta angivet ögonsikte l. syfta in angiven riktlinje l. kurs); i sht förr äv. dels allmännare, liktydigt med: riktpunkt (se d. o. 1) l. orienteringspunkt, dels bildl., särsk. liktydigt med: riktpunkt (se d. o. 2) l. fast punkt (förr äv.: synpunkt). Theras (dvs. våra damers) gunst vårt stamhåll är. TRudeen Vitt. 208 (c. 1690). (Himlakropparnas banor) kunna ej utsättas på Himlahvalfvet, utan några vissa märken eller stamhåll, ifrån hvilka man räknar. Prosperin ÅmVetA 1797, s. 8. Första vettenskapen (lär) för allmän nytta bli Lagstiftarekonsten, och ärkjänd för konst, måste den innehålla bevisliga fölljder ur vissa stamhåll. CAEhrensvärd Brev 2: 340 (1799). Både det theoretiska och det practiska förnuftets tillfredsställelse skulle hos Plato sökas ifrån samma håll: och stamhållet för denna yttersta tillfredsställelse var Gud och Ideernes Gudomliga ursprung. Biberg 2: 383 (c. 1820). (Sv.) stamhåll .. (sjöt.) (fin.) keula-merkki. Ahlman (1872). NysvSt. 1962, s. 24 (: ta stamhåll).
Ssgr (numera nästan bl. i vissa trakter): stamhålls-linje. för stamhåll uttagen rikt- l. kurslinje, enslinje. NDA 1863, nr 268, s. 4.
-märke. riktmärke använt (l. användbart) vid tagande av stamhåll, ensmärke, styrmärke. FFS 1902, nr 22, s. 10. —
(1 (b)) -HÄTTA. [sv. dial. (Dalarna) stamnhätta; mössan liknades vid (fram)stammen på en båt] (i vissa trakter i Dalarna, i sht om ä. förh.) till den kvinnliga högtidsdräkten hörande (av hustrur o. änkor buren) hätta gjord av tvenne lika tygbitar hopsydda med en söm löpande längs efter huvudets mitt. Wistrand NordMAllmog. 63 (1909; från Dalarna; uppgiven ss. varande ur bruk vid tiden för språkprovets tillkomst). —
-KRAFT. (i vissa trakter) om självvuxen krok l. trekantigt formad bräda som sitter fast anbringad mellan de översta borden i en båtstam (o. vars främsta uppgift är att ge skrovet styrka i sammanhållningen); jfr kraft 8 c o. -drag. Witt Skeppsb. 268 (1863). Ymer 1933, s. 354 (i pl.; bestående av självvuxna krokar). Fatab. 1963, s. 32 (bestående av en triangulär skiva). —
(1 b) -LIE, äv. -LIA. [jfr fvn. stafnlé, stafnljá, nor. stavnlja, stavnljå] (i skildring av fornnordiska förh., numera föga br.) lieformigt redskap varmed det i framstammen på ett vikingaskepp placerade manskapet högg sig fast i ett motståndarskepp (för att äntra detta l. förhindra att det drog sig undan från strid), änterhake; jfr lie b. Peringskiöld Hkr. 1: 363 (1697: stamnliar, pl.). 1VittAH 4: 197 (1781, 1783: Stam-lior, pl.). Lavén Sjökr. 52 (1854: stamliar, pl.). —
-SKARVNING. (i vissa trakter, numera i sht i skildring av ä. förh.) om skarvning av l. (konkret) skarv på stam (varigm denna blir längre l. bredare o. d.), stävskarvning; jfr skarva, v.1 1 b. SkeppsgR 1543 (konkret).
B (†): STAMS-HUVUD, se A.
-STAMMIG, adj.1 försedd med stam l. stammar (av det slag som förleden anger); i ssgrna hög-, krok-stammig m. fl.
Spoiler title
Spoiler content