DISJUNGERA dis1juŋge4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DISJUNKTION (se d. o.).
Etymologi
[jfr t. disjungieren, af lat. disjungere, upplösa föreningen mellan (två l. flera leder), åtskilja, af dis-, isär, åtskils (jfr DI-) o. jungere, förena (jfr ADJUNGERA, äfvensom OK o. ZEUGMA); se vidare DISJUNKTIV]
(knappast br. utom i fackspr.; se a o. b) åtskilja, skilja; söndra. Såsom wij distinguera och icke seperere theres (dvs. Kristi naturers) werk, ey heller disiungere Naturerne. Carl IX Svar H 4 b (1606). Andersson Frem. ord (1845, 1857). NF (1880). — särsk.
a) (mindre br.) log. i p. pf.: disjunkt. Ett egentligt Dilemma, .. af tvänne Disjungerade Membra. Hammarsköld Log. 27 (1827).
b) (föga br.) mat. om ett visst slags transformation af proportionella storheter i en analogi l. ekvation: fördela; motsatt KONJUNGERA. Falck Eucl. 64 (1836). Om a : b = c : d och a>b, c>d, skall genom fördelning (disjungering) (a— b) : b = (c—d) : d. Mellberg Bergroth Geom. 99 (1885; Bergroth Geom. 1876: disjungendo). Lundell (1893).
