publicerad: 1926
FÄRGA fær3ja2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (†, Linc. (1640; under infectus)), -NING (äv. konkretare, se d. o.); -ARE o. -ERSKA, se d. o.
Ordformer
(förr ofta skrivet fe-, -rja)
Etymologi
[fsv. färgha, liksom d. farve, fd. farve, færge, i huvudsak efter mnt. verwen (varwen), motsv. t. färben; delvis är ordet sv. avledn. av FÄRG, sbst.1; jfr FÄRGERI]
1) giva (ngt) l. komma (ngt) att antaga (en viss) färg l. kulör; komma (ngt) att lysa l. skimra i en viss färg l. i livliga färger; ofta i förb. med predikativt adjektiv l. adverbial angivande färg- (ton)en; utom i högre stil (särsk. poesi) numera nästan bl. i fackspr. (se dock d). Tin foot (skall) vthi fiendernas blodh färghat warda. Psalt. 68: 24 (Bib. 1541). (Calait) färgar spetsen af (blåsrörs-)lågen grön. Berzelius Blåsr. 198 (1820). Än har Finlands kraft ej dött, / Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt. Runeberg 5: 7 (1860). ArkBot. 1: 315 (1903). — jfr RÖD-FÄRGA m. fl. — särsk.
a) (i högre stil, mindre br.) med avs. på kind o. d.; jfr FÄRG, sbst.1 1 c. Dalin Arg. 1: 247 (1733, 1754). Blygseln färgade hennes kinder. Nordforss (1805). Men på sin bädd låg Döbeln, tärd af plågor, / .. / Och feberflammor färgade hans hy. Runeberg 2: 111 (1848). Wulff Petrarcab. 438 (1907).
b) (numera föga br.) refl., om sak: antaga l. få (en viss) färg. Hiärne Suurbr. 138 (1680). Örter som växa i krapp-infusion, färga sig röda. EconA 1807, mars s. 164. Karlfeldt FridVis. 96 (1898).
c) (†) i pass. med intr. bet.: få färg. Drufworna begynna färghas och blifwa mogna. Linc. (1640; under varius). JGOxenstierna 2: 39 (1796, 1806).
d) (fullt br.) i p. pf. ss. adj.: som har l. uppträder i (är framställd l. utförd i) en viss färg annan än vit (l. vit o. svart) l. i flera färger; kulört. Färgat ljus (fys.), motsatt: vitt ljus. Se ngt genom färgade glasögon, i sht förr äv. glas, bildl.: betrakta ngt på ett visst (från värkligheten i ngn mån avvikande, av den egna uppfattningen l. speciella omständigheter påvärkat) sätt; jfr 6 c. Hoo är then som jfrå Edom kommer medh ferghat klädher. Jes. 63: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: högröda). Watnet är (vid en viss sjukdom) tunt och fergat. BOlavi 64 a (1578; om urin). Vi (kunde) numera ej .. känna samma hänryckning vid hvarje färgadt fönster som i begynnelsen. Atterbom Minn. 249 (1817); jfr uttr. målade fönster. Newtons färgade ringar. Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 24; jfr FÄRG-RING. Om färgadt ljus såsom terapeutiskt medel. Hygiea 1863, s. 181. Kuvert till ass. bref eller till rek. bref, som innehåller penningar, får icke hafva färgade kanter. Döss o. Lannge (1908). Man ser ännu alltjämt på afstånd Östern med färgade glas och låter färgerna .. bero på de politiska förhållandena. Nyström NKina 2: 182 (1914). — jfr ALABASTER-, BLOD-, CITRON-, EN-, FLER-, GRÄDD-, GULD-, KAKI-, KRÄM-, KÖTT-, LAX-, LILA-, LIN-, LIV-, MÅNG-, O-, PÄRL-, ROST-, TEGEL-, TRE-, TVÅ-, VATTEN-FÄRGAD m. fl. — särsk.
α) bot. om växtdel, motsatt: grön. VetAH 1799, s. 233. Vanligen består hyllet af två, olikfärgade kransar: de ytterst sittande, gröna foderbladen och de innanför sittande, färgade (d. v. s. icke gröna) kronbladen. Skårman Forssell 202 (1898).
β) [jfr eng.-amerik. coloured] till FÄRG, sbst.1 1 d, om person, ras o. d.: som icke tillhör den vita rasen; särsk. i fråga om förh. i länder med rasblandad befolkning. Svedelius Statsk. 4: 18 (1869). Färgade trupper. (Langlet o.) Nordensvan 68 (1914).
γ) (†) i numera obr. förb. o. uttr.: färgad eld, om bengalisk eld. Liedbeck KemTekn. 45 (1863). Wennerberg 2: LX (1882). — färgad lampa, kulört lykta. I träden voro otaliga färgade lampor .. anbragta. Palmblad Nov. 1: 34 (1840).
Anm. till 1 d. För att vinna klarhet i terminologien har man inom mineralogiskt fackspr. velat inskränka användningen av p. pf. färgad till rent verbalt bruk o. begagnar i adjektivisk anv. ”färgägande”, ”färgig”, ”idiokromatisk” (ss. motsatt ”allokromatisk”, färgad) o. d. Jfr Törnebohm Min. 36 (1887) samt Gertz o. Grönwall Minbergartsl. 23 (1923).
2) (i sht i fackspr.) behandla (ngt) med en färglösning avsedd att intränga i det behandlade föremålet o. att på detta sätt ge det en viss färg; i sht om dylik behandling av garn, tyg o. d.; ofta med predikativt adj. angivande färgen; stundom i p. pf. med adjektivisk bet.; jfr LETA i bet. ’färga'. (Saffran) att färga tråd till den brandgula äreklädningen. VittAH 8: 105 (i handl. fr. 1540). Strång Vll är ond at färga. Grubb 768 (1665). Med Barken af .. (brakved) brukar Landtman färga mörkbrunt, gult och brunt. Dahlman Humleg. 49 (1748). Färgadt trä har man ju rätt länge fört i marknaden. SkogsvT 1907, s. 153. — jfr BLÅ-, BRUN-, GENOM-, GRÖN-, GUL-, OM-, SVART-, UT-, VÄXT-FÄRGA m. fl. — särsk.
a) om färgämne, färglösning o. d.: giva (garn, tyg o. d.) (en viss) färg; äv.: hava (så l. så beskaffad) förmåga att giva (en viss) färg åt garn, tyg o. d. (Blodet) ran .. wel igenom (armklädet), men thet tingerade och fergade intet. Swedberg SabbRo 1: 78 (1705, 1710). Vau .. (dvs. Reseda Luteola Lin.) färgar gult. Linné Vg. 110 (1747). Lösningarna (av pikrinsyra) äro intensivt gula och färga med lätthet väfnader ur djurriket. NF 12: 1270 (1888).
b) refl., om garn, tyg o. d.: antaga färg. Ofullkomligt rengjord ull färgar sig ojämnt. NF 16: 1301 (1892).
3) anbringa l. stryka färg på ytan av ngt, måla; numera nästan bl. i folkligt spr., i fråga om målning av hus, plank o. d. (Han) ferghar .. (avgudabelätet) medh rödha och hwita fergho, rödt och deghelighit. Vish. 13: 14 (Bib. 1541). 1 golt färgat skåp af Furu. BoupptSthm 4/7 1669, s. 1007. Färga ett trähus med rödfärg. Dalin (1851). Liksom så många andra gamla sedvänjor och bruk har seden att färga påskägg allt mer och mer försvunnit. Fatab. 1906, s. 131. Östergren (1923). jfr RÖD-FÄRGA. — särsk. (numera bl. tillf.): sätta smink o. d. på (ansiktet o. d.); äv. refl. Zions döttrar äro stålta, och gå medh rakom hals, medh ferghat ansichte. Jes. 3: 16 (Bib. 1541). Kalm Resa 3: 480 (1761; refl.). Heidenstam NDikt. 102 (1895, 1915).
4) (i fackspr.) behandla ytan av (ett guldarbete) med färg (se FÄRG, sbst.1 2 d). JournManuf. 3: 398 (1833). Schulthess (1885).
5) garv. behandla (en hud) med färg (se FÄRG, sbst.1 3). Under ”färgningen” svälla hudarne något och antaga en svagt rödaktig färg. TT 1885, s. 131. Därs. 1887, s. 67.
6) mer l. mindre bildl., närmast till 3.
a) (enst.) giva glans åt (ngt); (ut)smycka; jfr FÄRG, sbst.1 2 a α. De konstnärliga medel, med vilka Levertin färgar sin stil. Söderhjelm Levertin 2: 92 (1917).
b) (†) giva (ngt) ett falskt sken av berättigande l. duglighet l. förträfflighet, ”förgylla upp”; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.: skrymtaktig, falsk; jfr FÄRG, sbst.1 2 a β. LPetri 2Post. 319 b (1555). Fienderne eller de fergadhe wännerne söchte sättia K. M:t leges före (dvs. föreskriva vad K. Maj:t skulle göra). RARP 6: 298 (1658). Färgad Lögn är Sanning lijk. Grubb 230 (1665). (Jag) är .. af hwariehanda fergat skeen vppehållen ifrå min rättmätige fodran. VDAkt. 1675, nr 279. (Saul) böd til at beskönja och ferga sin sak. Swedberg Dödst. 27 (1711). En färgad vänskap. Mörk Ad. 2: 226 (1744). Giftermålet behagade intet Polackarne. .. Somliga färgade sit missnöje med nit för det Kongl. Huset. SvMerc. IV. 1: 119 (1758). Ingen hofgunst må böja min hjessa, / Dåra med färgade löftens svek. Wallin Vitt. 2: 62 (c. 1805).
c) giva en viss prägel, skiftning, anstrykning åt (ngt), färglägga (se d. o. 2); ofta i p. pf. i adjektivisk anv.; jfr FÄRG, sbst.1 2 a γ. Den fullständiga föreställningsförmågan är .. begreppet färgadt af individualiteten i och genom känslan. Geijer I. 5: 348 (1821). Orgelns mörkt färgade toner. Heidenstam Alienus 1: 127 (1892). Stundom färgas framställningen (i Erikskrönikan) af en älskvärd, trohjärtad humor. Schück (o. Warburg) LittH 1: 156 (1896). Dialektiskt färgadt riksspråk. Noreen VS 2: 327 (1910). jfr HÖGER-, PARTI-, VÄNSTER-, VÄRKLIGHETS-FÄRGAD. — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om framställning, skildring o. d.: präglad av upphovsmannens personliga (ensidiga) uppfattning, närmande sig bet.: ensidig, partisk. Öfverdrifna och färgade rykten. SvH 7: 156 (1902). Ser man bort från det färgade i denna berättelse (om striden mellan Sverkerska o. Erikska ätterna) återger den tydligen det verkliga förloppet. SvFolkH I. 1: 292 (1914).
Särskilda förbindelser: FÄRGA AV SIG10 4 0. särsk. till 2, om färgat garn, tyg o. d.: lämna ifrån sig l. meddela ngt av sin färg. Schenberg (1739). (Färg-)Godset .. drages .. genom ett svagt tvål- eller klibad, för att skönas och hindras att färga af sig. AHB 56: 12 (1871). särsk. bildl.; jfr FÄRGA, v.1 6 c. Topelius 23: 29 (1841). Athena 64 (1917). jfr AVFÄRGA 1. —
FÄRGA IFRÅN SIG10 04 0. färga av sig. Dähnert 62 (1746). Quennerstedt StrSkr. 1: 366 (1919; bildl.). —
FÄRGA OM10 4. till 2: färga på nytt l. ännu en gång; äv.: gm färgning giva (ngt) en annan (ny) färg; äv. bildl. Nordforss (1805). Blomberg Uvd. 8 (1917). Essén Vap. 40 (1917; bildl.). jfr OMFÄRGA. —
FÄRGA UPP10 4 l. OPP4.
1) (vard.) till 2: gm färgning snygga upp (ngt gammalt); äv. bildl. Thomander 2: 588 (1828). Auerbach (1908).
Sammansättningar (i allm. till 2; jfr ssgrna under FÄRG, sbst.1): A: FÄRG-BOK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2150). tryckt handledning i konsten att färga. Rothof 226 (1762). Dalin (1851). —
-EK. den nordamerikanska ekarten Quercus tinctoria Bertr., av vars bark beredes ett gult färgämne, quercitron. Dalin (1851). PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 39. —
-GARN. (färg- 1847 osv. färge- 1914) (mindre br.) garn som är färgat l. är avsett att färgas. Ekenmark Lb. 60 (1847). Hörlén GSed. 134 (1914). —
-GINST. (färg- 1792 osv. färge- 1815) den som färgväxt använda ginstarten Genista tinctoria Lin. Liljeblad Fl. 253 (1792). Jönsson Gagnv. 366 (1910). —
-GODS, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2153). (färg- 1871 osv. färge- 1805) garn, tyg o. d. som skall färgas, ngn gg som (just) har färgats. BoupptVäxiö 1805 (i överskrift). Allt slags färg-, spinn- och väfgods emottages och bearbetas fort och billigt. SDS 1899, nr 590, s. 4 (i annons). —
-GRÄS. (färg- 1752 osv. färge- 1659—1847) (numera bl. i fråga om ä. förh.) färgväxt. VetAH 1740, s. 420. Insamlandet af färggräs synes (hos finnarna) hafva tillkommit kvinnorna. Retzius FinKran. 22 (1878). särsk. (†) i l. ss. namn på vissa färgväxter.
e) växten Reseda Luteola Lin., vau, färgreseda; ofta i förb. franskt, ngn gg gult färggräs. Rothof 669 (1762). PH 11: 301 (1777). Hagdahl Fråga 255 (1882).
f) växten Serratula tinctoria Lin., ängskära; i förb. svenskt färggräs. Rothof 708 (1762). Synnerberg (1815; med hänv. till ängskära). —
-HUS. (färg- 1734 osv. färge- 1640—1734) (i fackspr.) hus inrättat till färgning.
1) till 2: hus i l. avdelning av färgeri där själva färgningen försiggår; förr äv.: färgeri. Linc. (1640). Dalin Arg. 2: nr 33, s. 7 (1734). BoupptVäxiö 1763. Dalin (1851).
2) garv. till 5: hus i l. avdelning av garveri där ”färgningen” försiggår. Förbundet 1906, nr 6-7, s. 7. —
-JORD. (färg- 1805 osv. färge- 1756) (†) jord(art) innehållande l. utgörande färgämne; särsk. till 2. Tidström Resa 43 (1756). FFS 1872, nr 5, s. 47. —
-KITTEL. (färg- 1749 osv. färge- 1639—1745) kittel i vilken själva färgningen försiggår. Schroderus Comenius 503 (1639). UB 5: 509 (1874). —
-KLINT. (färg- 1826 osv. färge- 1760) den som färgväxt använda växten Centaurea Jacea Lin., rödklint. Samzelius Blomst. 63 (1760). Lyttkens Ogräs 24 (1885). —
(1, 2) -KOBOLT. (färg- 1730—1872. färge- 1815) (†) namn på olika, urspr. till färgning av fönsterglas använda mineral, särsk. på mineral innehållande kobolt. Bromell Berg. 65 (1730). VetAH 1746, s. 119. SvTyHlex. (1851, 1872). —
-KONST, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2155). (färg- 1741 osv. färge- 1640—1767. färgnings- 1808 osv.) konsten att färga garn, tyg o. d. Linc. (1640). UB 4: 652 (1873). —
-KRAFT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2155). (så l. så stor) förmåga (hos ett färgämne) att ge färg åt det som skall färgas. NF 1: 776 (1876). (Anilinfärgerna) lösas i vatten och hafva hög färgkraft. SDS 1898, nr 391, s. 2. —
-KULLOR, pl. den ss. färgväxt använda växten Anthemis tinctoria Lin., letkullor. Fischerström 1: 126 (1779). Färgkullor och skärhvit åkervinda blommade på dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Heidenstam Folkung. 2: 300 (1907). —
-KYP. (färg- 1804 osv. färge- 1763)
2) färglösning, färgsoppa. Kindblad (1871). Jag minns att jag alltid hatade den där lukten af färgkyp, något äckligt sött. Strindberg Kamm. 2: 34 (1907). —
-LAV. lav använd till färgning av garn, tyg o. d.; jfr LET-LAV. VetAH 1794, s. 27. NF 12: 808 (1888). särsk.: den förr ss. färgstoff mycket använda laven Parmelia saxatilis (Lin.) Ach. Retzius FlOec. 374 (1806). Strindberg TrOtr. 4: 174 (1897). Krok o. Almquist Fl. 2: 112 (1907). —
-LUMMER. den förr ss. färgväxt använda växten Lycopodium complanatum Lin., jämna. Retzius FlOec. 434 (1806). Iverus VästmFanerog. 309 (1877). —
-MADRA. den som färgväxt använda växten Asperula tinctoria Lin. Linné Fl. nr 115 (1745). SkogsvT 1908, Fackupps. s. 127. —
(1) -MALT. brygg. starkt rostat (bränt) malt av mörkbrun färg, användt ss. tillsats (färgmedel) vid framställande av mörkare (starkare) maltdryckstyper. AHB 26: 8 (1869). Färgmalt beredes genom bränning av fuktigt, föga försockrat malt. BKonvLex. 2: 680 (1923). —
(1, 2, 4, 5) -MEDEL. (färg- 1827 osv. färgnings- 1871 osv.) Berzelius Kemi 4: 468 (1827; i fråga om färgning av fernissor). Hagdahl Fråga 159 (1882; i fråga om hårfärgning). MeddSlöjdf. 1884, s. 119 (i fråga om färgning av lack). —
-MOSSA. (färg- 1729 osv. färge- 1694—1747) (numera icke i fackmässigt spr.) färglav; särsk.: laven Parmelia saxatilis (Lin.) Ach. Bromelius Chl. 57 (1694). Wahlenberg KemiLappm. 29 (1804). Almqvist Hind. 180 (1833). 2NF 21: 133 (1914). —
-MYSIKA l. -MYSSJA. (-mysika 1870. -myssja 1805) (†) den som färgväxt använda växten Asperula tinctoria Lin., färgmadra. SvBot. nr 244 (1805). Lilja SkFl. 91 (1870). —
-MÄRKE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2158). (†) kontramärke (äv. kvitto) på till färgning inlämnat färggods. DA 1808, nr 123, s. 11. VexiöBladet 1822, nr 9, s. 4. DA 1824, nr 154, s. 10. —
-MÄSTARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2158). arbetsförman (teknisk chef) vid färgeri, som förestår själva färgningen. Björkman (1889). Färgmästare fullkomligt hemmastadd i de nyare arbetsmetoderna för färgning af bomullsgarn samt kompetent att förestå ett färgeri och blekeri, får anställning. GHT 1897, nr 37 B, s. 2 (i annons). —
-PANNA. (färg- 1734 osv. färge- 1671—1734) (större) färgkittel. BoupptSthm 22/3 1671, s. 656. Tulltaxa 1912, s. 238. —
-RESEDA. den som färgväxt använda växten Reseda Luteola Lin., innehållande färgämnet luteolin. Nyman VäxtNatH 1: 251 (1867). Tulltaxa 1912, s. 432. —
-ROT. (färg- 1851 osv. färge- 1750—1751) rot innehållande färgämne o. använd till färgning; särsk.: roten av Rubia tinctorum Lin., (av vilken erhålles) krapp. Acrel PVetA 1750, s. 19. Linné Sk. 233 (1751). Dalin (1851). —
-SAFFLOR, pl. den som färgväxt använda växten Carthamus tinctorius Lin. Fischerström 4: 299 (c. 1795). HbTrädg. 6: 49 (1876). —
-SKÄRA, r. l. f. den som färgväxt använda växten Serratula tinctoria Lin., ängskära. NF 18: 532 (1894). 2NF 25: 187 (1916). —
-SOPPA. (i fackspr.) färglösning med vilken färgningen av garn, tyg, trä o. d. företages. VetAH 1791, s. 122. AHB 108: 33 (1881). Hörlén GSed. 140 (1914). —
-TEKNISK. —
-TISTEL. den som färgväxt använda växten Carthamus tinctorius Lin., färgsafflor. PrHb. 1: 162 (1884). Svensson Kulturv. 586 (1893). —
-TRÄ, förr äv. -TRÄD, sbst.1 (färg- 1734 osv. färge- 1721—1757) trä användbart ss. färgstoff, trä(sort) användbar(t) till framställande av färgämne. FörordnHandel 14/12 1721, s. B 2 b. Campeche .. et färgträ som kommer frå Vest-Indien, hvarmed blått färgas. Serenius E 4 b (1734). Alla sorters färgträn undergå en förberedande behandling på särskilda raspmaskiner. UB 5: 491 (1874).
Ssgr: färgträ(s)-extrakt,
-kvarn,
-rasp,
-spån. —
-TRÄD, sbst.2 träd av vilket erhålles färgträ. Brasilien fick sitt namn efter sina färgträd. Svensén Jord. 93 (1884). 2NF 19: 925 (1913). —
-VEJDE, förr äv. -VEDE. (färg- 1910 osv. färge- 1659—1685. -vede 1659—1685. -vejde 1899 osv.) den förr ss. färgväxt använda växten Isatis tinctoria Lin. Franckenius Spec. C 2 a (1659). Jönsson Gagnv. 371 (1910). —
(1, 2) -VÄTSKA. (färg- 1807 osv. färgnings- 1891 osv.) vätska innehållande färgämne; äv.: tunnflytande färg. Weste (1807). Nyström Telegr. 173 (1869). Sundberg Mikroorg. 22 (1895). —
-VÄXT. (färg- 1780 osv. färge- 1784) växt vars blommor l. blad l. rot l. frukt (bär) innehåller (innehålla) färgämne i större myckenhet, o. som därför användes för färgning av garn, tyg o. d. Fischerström 2: Kk 2 a (1780). (Dr Kruse) hemförde (på 1830-talet) också krapp, veide, safflor, vau samt andra färgväxter. BL 1: 155 (1835). Jönsson Gagnv. 364 (1910). —
-ÖRT. (färg- 1745—1815. färge- 1751—1773) (†) färgväxt. Linné Gothl. 304 (1745). Synnerberg 2: 180 (1815).
B (†): FÄRGE-GARN, -GINST, -GODS, -GRÄS, -HUS, -JORD, se A. —
(3) -KARL. målare. 2:ne Färgekarlar, som, med victriol och rödfärg, öfverstruket Gymnasii och Scholæ husets tak. VGR 1761, s. 412. —
-KITTEL, -KLINT, -KOBOLT, -KONST, se A. —
-KYP, -MOSSA, -PANNA, -ROT, se A. —
-RÖDA. den ss. färgväxt använda växten Rubia tinctorum Lin., krapp; jfr FÄRG-GRÄS a. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Serenius Kkkk 1 a (1757). Dähnert (1784). —
-SÅD, -TRÄ, -TRÄD, sbst.1, -VEJDE, -VÄXT, -ÖRT, se A.
C: FÄRGNINGS-KONST, -MEDEL, -VÄTSKA, se A.
Avledn.: FÄRGBAR, adj. särsk. (i fackspr.) till 1, om vävnad, cell, bacill o. d. som vid preparering för mikroskopisk undersökning låter färga sig av den använda färgvätskan. Sundberg Mikroorg. 21 (1895). —
FÄRGBARHET, r. l. f. —
Spoiler title
Spoiler content