SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLIMMER glim4er, sbst.2, r. l. m. (Schultze Ordb. 1543 (c. 1755) osv.), äv. (numera bl. i Finl.) n. (SvMerc. 3: 710 (1757), Cannelin (1921)); best. -n, ss. n. glimret; pl. (i bet. ”glimmerarter”) glimrar (Törnebohm SvGeol. 15 (1884)). Anm. I stället för pl.-formen glimrar användes i allm. pl.-formen av ssgn GLIMMER-ART.
Etymologi
[av likbetydande t. glimmer, till glimmern (se GLIMRA); etymologiskt identiskt med GLIMMER, sbst.1; jfr likbetydande dan. o. eng. glimmer]
1) miner. sammanfattande benämning på vissa i tunna, elastiska blad lätt klyvbara mineral (aluminiumsilikater vari ingå kalium, magnesium o. järn) vilka utmärka sig för en viss pärlemor- l. metallglans. Hiärne Berghl. 451 (1687). Glimmer, ser ut som småt glas eller fiäll, små och stora tilsamman. Linné Stenr. 31 (c. 1747). Glimmer kallas äfven kattguld eller kattsilfver, då den träffas i större blad; den är så mjuk, att den repas af nageln. Berlin Lsb. 283 (1852). Glimmer har egenskapen att kunna ockludera (dvs. upptaga) stora mängder gaser och vatten. 2NF 24: 180 (1916). — jfr JÄRN-, KALI-, MAGNESIA-, NATRON-, TALK-, URAN-GLIMMER m. fl.
2) (†) bärgv. = GLITTER 2 b. JernkA 1827, s. 374.
Ssgr (till 1; i allm. miner.): GLIMMER-ART. Cronstedt Min. 88 (1758). Af glimmerarterna är magnesiaglimmern den vanligaste. 2NF 9: 1318 (1908). —
-ARTAD, p. adj. Schulthess (1885). Glimmerartade mineral. LAHT 1913, s. 424. —
-BLAD. jfr BLAD 4. Rinman 2: 251 (1789). 2NF 17: 481 (1912). —
-BRONS. tekn. bronsfärg (se d. o. 2) framställd av pulveriserad glimmer. Ekenberg (o. Landin) 96 (1888). SFS 1911, nr 75, s. 140. —
-DIORIT. diorit vari glimmer (biotit) utgör en karakteristisk beståndsdel. Svenonius Stenr. 154 (1888). Ramsay GeolGr. 1: 145 (1912). —
-FATTIG. om bärgart: fattig på glimmer; som har liten glimmerhalt. Glimmerfattiga alkalifältspatgneiser. Ramsay GeolGr. 74 (1909). —
-FJÄLL. jfr FJÄLL, sbst.2 2 d. (Graniten består) af lätta glimmer-fiäll och tung fältspat. Wallerius Tank. 102 (1776). 2NF 17: 481 (1912). —
-FÖNSTER. fönster med ruta l. rutor av glimmerblad. En kamin med glimmerfönster. Hierta-Retzius ArbStug. 70 (1897). —
-GNEJS. starkt glimmerhaltig gnejs. Fennia VII. 2: 17 (1892). —
-GRUPP(EN). sammanfattning(en) av de olika arterna av glimmer. ASjögren Min. 159 (1865). Svenonius Stenr. 119 (1888). —
-HALT, r. l. m. (en bärgarts) halt av glimmer. Juhlin-Dannfelt 110 (1886). —
-HALTIG. om bärgart: som innehåller (så l. så mycket) glimmer. Hisinger Ant. 2: 79 (1820). Holmström Geol. 111 (1877). —
-KONDENSATOR. tekn. kondensator med glimmer ss. isolerande mellanlägg. TT 1898, M. s. 75. Erix (1923). —
-KVARTSIT. glimmerhaltig kvartsit. Nathorst JordH 573 (1892). 2NF 38: 1284 (1926). —
-LERA, äv. -LER. glimmerhaltig lera; jfr -SAND. Nathorst JordH 875 (1893). 2NF 28: 967 (1919). —
-MINERAL. mineral tillhörande glimmergruppen. 2NF 35: 1312 (1923). —
-RIK. om bärgart: rik på glimmer, starkt glimmerhaltig. Hisinger Ant. 2: 76 (1820). Glimmerrika gneiser. Ramsay GeolGr. 74 (1909). —
-RÅDANDE, p. adj. (†) om bärgart: till huvudmassan bestående av glimmer; starkt glimmerhaltig. VetAH 1763, s. 274. Mycket glimmerrådande skiffer. Wahlenberg KemiLappm. 16 (1804). —
-SAND. glimmerhaltig sand; jfr -LERA. SvTyHlex. (1851). Haller o. Julius 17 (1908). —
-SKIFFER. vit, ljusgrå, gulaktig l. mer l. mindre mörkt brunaktig, i allm. starkt skiffrig bärgart, huvudsakligen bestående av kvarts o. glimmer ordnade i parallella, vanl. ytterst tunna skikt. Hisinger Ant. 2: 63 (1820). Jemtlands fjällrygg består mera än någon annan ensamt af glimmerschiffer. GWahlenberg i Svea 1: 39 (1824). Svenonius Stenr. 164 (1888). Ramsay GeolGr. 74 (1909). jfr GRAFIT-, GRANAT-, HORNBLÄNDE-, JÄRN-, KALK-, LER-GLIMMERSKIFFER m. fl. —
-SKIVA, r. l. f. skiva av glimmer, glimmerblad. Fock 1Fys. 337 (1854). 2NF 28: 928 (1919).
Spoiler title
Spoiler content