publicerad: 1929
GRUVA grɯ3va2, r. l. f., sbst.3; best. -an; pl. -or ((†) -er SynodA 2: 48 (1586); -ar Linc. (1640; under baluca)).
Etymologi
[fsv. gruva; samma ord som GRUVA, sbst.1; äv. påvärkat av mht. gruobe, t. grube; jfr dan. o. nor. grube, nor. dial. gruva]
för brytning av nyttiga mineral l. dyl. (i marken grävd l. vanl.) i bärg ned- l. insprängd stor öppning l. hålighet bestående av ett system av schakt, gångar (orter, stollar, sänkningar m. m.) o. rum; äv. om dagbrott för malmutvinning samt (i vissa trakter) om (större) stenbrott; äv. om ställe där dylik brytning osv. försiggår o. om industriell anläggning (bärgvärk) för bedrivande av brytningen osv. Falu, Sala gruva. Påbörja, bearbeta en gruva. Inmuta en gruva. Gambla gruffuones (vid Sala) ösning. GR 5: 106 (1528). Mädan Malmstreket eller Grufwan ännu gifwer godt utbyte. Hiärne Berghl. 442 (1687). Stundom sker brytning i öppen dag ... De brutna rummen kallas i sådant fall än ”grufvor”, än ”brott”. Wetterdal Grufbr. 1 (1878). Talrika (sandstens-)brott eller, såsom de vanligen kallas, grufvor äro nedsänkta i närheten af Kallmora. 3SvGeolU 57: 39 (1883). Järnmalm från Gellivara malmbergs grufvor. 2UB 9: 401 (1905). jfr ALUN-, BLY-, BÄRGS-, DIAMANT-, GALMEJ-, GRAFIT-, GULD-, JÄRN-, KOL-, KOPPAR-, MALM-, NICKEL-, ODAL-, SALPETER-, SALT-, SILVER-, STENKOLS-, SVAVEL-, TENN-GRUVA m. fl. — särsk. i bildl. anv.; i sht om plats där ngt (värdefullt) finnes i stor mängd: rikt givande fyndort, outtömligt förråd, ”skattkammare”. Polyfem II. 19: 2 (1810). Språkets grufva gömmer ingen skatt, hvaraf .. (Bellman) ej kunnat i hvarje ögonblick smida ett smycke. Annerstedt i 3SAH 17: 31 (1902). jfr FYND-, GULD-GRUVA m. fl.
Ssgr (i allm. bärgv.).
Anm. Rörande de olika ssgstypernas bruklighet märkes följande. Den i fsv. i fyra ssgr anträffade typen gruva- förekommer under 1500-talet sparsamt fram mot slutet av århundradet. Typen gruve-, som uppvisats i en fsv. ssg, är den normala under ett par århundraden alltifrån 1520-talet, men förekommer numera, växlande med gruv-, bl. i kameralt språk. Den nu ojämförligt vanligaste typen gruv- är anträffad redan 1558 (: gruffvedh), förekommer i åtskilliga ssgr under 1600-talet o. blir därefter allt allmännare, till en början i sht i mera vardagligt språk. På den numera knappast brukliga typen gruvo- anträffas ex. från 1500-talet ända fram på 1800-talet, i ä. tid ofta, senare allt sparsammare o. slutligen i sht arkaiserande. Den i fsv. i ett par ssgr uppvisade, numera obrukliga typen gruvu- förekommer tämligen sällan mellan 1554 (: gruffu vedh) o. 1852 (Dalin). Enstaka står det en gång anträffade gruvs- 1529 (: gruffzmennen).
A: GRUV-AKTIEBOLAG~10002. —
-ALLMÄNNING~020. till gruva hörande allmänning. Johansson Noraskog 1: 183 (i handl. fr. 1785). Härads-, gruve-, bergs- eller annan allmänning, som står under skogsstatens förvaltning. SFS 1921, s. 203. —
-ANLEDNING~020. på grund av kompassdrag l. andra malmtecken sannolik malmfyndighet, malmanledning. Det .. står en hvar öppet att å annans mark inmuta grufveanledningar. Olivecrona LagbGift. 135 (1851). —
-ARBETARE~0200. jfr -BRYTARE, -DRÄNG, -KARL, GRUVE-HJON. FörordnSmält. 24/12 1720, s. 2. Tolf timmar af dygnet hvilar .. grufarbetaren, och under tolf timmar förrättar han sitt mödosamma yrke. UB 3: 137 (1873). PT 1908, nr 43 A, s. 2. —
-ARBETE~020, stundom ~200. Arbetes folch .., som kunne och äre bevane med gruffve arbete. GR 22: 383 (1551). Senast inom ett år från mutsedelns utfärdande skall inmutaren hafva börjat grufarbetet. SFS 1855, nr 9, s. 8. BtRiksdP 1919, XI. 2: nr 5, s. 12. —
-ARTIKLAR, pl. (i fråga om ä. förh.) stadgar o. förordningar rörande gruvhanteringen; jfr -STADGA. PrivBergsbr. 1649, Fullmacht s. A 4 a. 2NF (1908). —
-AVRAD~02, äv. ~20. [jfr AVRAD 1] (förr) OxBr. 11: 22 (1615). (Enl. kontrakt år 1609 skulle bärgsmännen vid Falun) i grufveafrad utgöra tillsammans fyra skeppund koppar af hvarje fjärding. JernkA 1903, s. 34. —
-BACKE. vanl. i sg. best.: (den öppna) marken kring gruvöppning, malmbacken. När malmen är brutin och kommen op på grufwe backen. GR 14: 379 (1542). UB 4: 61 (1873). 5SvGeolU 6: 424 (1915). särsk. (†) i utvidgad anv.: gruvfält. Uti Leerbäckz bergzlagh finnas åtskillige gamble grufwor på Åme, Degernäss och Mörterne grufwebackar. Johansson Noraskog 1: 243 (i handl. fr. 1689). —
-BEFARING. [efter t. grubenbefahrung; jfr BEFARA, v.2 3] nedstigning i gruva o. besök i dess olika delar, i sht för inspektion, undersökningar l. studier. Små planer, eller Lafvar .. hvarpå man vid Grufbefaringar kan stadna för at hvila. Rinman 1: 208 (1788). Gruftjenstemännen .. göra .. förberedande grufbefaringar. UB 3: 134 (1873). TT 1898, K. s. 64. —
-BLOSS. av törevedsstickor gjort bloss för belysning i gruva, numera i sht vid ”gruvbefaring”. JernkA 1825, 2: 138. —
-BOD.
1) (numera föga br.) vid gruva uppfört magasin till förvaring av s. k. ädlare malm. Sädhan nu Malmen är vthur Grufwebodharne afförd til Hyttor eller Kallråstar, tå är han worden een Köpmanswahru. PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 48. Spegel 197 (1712).
2) handelsbod vid gruva. —
-BOLAG~02 l. ~20. jfr -LAG, sbst.2 1. PH 6: 4677 (1757). Grufbolaget .. består i sin enklaste form af inmutaren och jordegaren ... (Därjämte) kunna grufbolagen vara fördelade i flere lotter eller andelar. EkonS 2: 252 (1895). —
-BOTTEN. för en gruvas förstärkande o. skyddande mot ras avsatt horisontal bärgskiva som sträcker sig över hela l. större delen av den i gemensamt rum brutna fyndigheten. NoraskogArk. 5: 150 (1624). På de djupare grufvebottnarne .. bildar sig betydliga ismassor. Ström MinnB 14 (c. 1865). JernkA 1898, s. 144. —
-BROTT. (numera knappast br.)
2) ställe där gruvbrytning (se d. o. 1) äger rum, gruva. VetAH 1755, s. 254. Gruvbrotten vid Nasa. Högberg Baggböl. 1: 60 (1911). —
-BRYTARE. person som igångsätter l. utför gruvarbete, bärgsman. RelFilipstBergsl. 3 (i handl. fr. 1658). En Grufve-brytare eller Bergsprengare måste vara försedd med flere kårtare och längre, gröfre och finare Berg-bor. VetAH 1769, s. 286. TT 1902, K. s. 64. —
-BRYTNING.
1) upptagande l. bearbetning av gruva; jfr -BROTT 1. PlacatGrufveved. 8/12 1724, s. 6. Grufbrytning omfattar i vidsträcktare bemärkelse samtliga arbeten för mineralers tillgodogörande ur fast berg. Wetterdal Grufbr. 1 (1878).
2) (†) = -BROTT 2. Björsta och andra mindre kringliggande grufbrytningar. Femårsber. 1822, SthmL s. 32. —
-BRÄDD. (övre) rand av gruvöppning. GR 14: 379 (1542). Ingen .. må tillstå sig lägga något gråberg eller stalp .. närmare grufvebrädden än 30 famnar. NoraskogArk. 4: 71 (1675). ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 48. —
-BYGGARE. person som utför (i sht underjordiskt) timringsarbete i l. vid gruva. För närvarande arbeta 150—160 man i Falu grufva, hvartill komma 3 grufbyggare (osv.). JernkA 1897, s. 75. PT 1909, nr 89 B, s. 1. —
-BYGGMÄSTARE~0200. person som leder byggnadsarbetet i dagen vid gruva. Rinman 1: 681 (1788). PT 1901, nr 229, s. 3. —
-BYGGNAD. abstr.: anläggande av gruvor, numera bl. om utförande av förtimring, murning o. dyl. säkerhetsanordningar o. förfärdigande av mekaniska inrättningar för malmens uppfordring, anrikning m. m.; konkret, i sht i pl.: i l. vid gruva utförda anläggningar för länshållning, bärguppfordring, anrikning o. d., ävensom underjordiska anordningar för gruvans bestånd m. m. Här är en ordentelig Grufvebygnad anlagd, med parallele Fältorter ock Durchslag på Flötsen. VetAH 1741, s. 244. Rinman (1788). Under Karl X:s danska krig (uppbrände) .. norrmännen .. grufbygnaderna (vid Nasafjäll i Lappmarken). IllSv. 2: 129 (1882). HbSkogstekn. 823 (1922). —
-BYGGNING. = -BYGGNAD; numera bl. konkret, i sht i pl., om vid gruva uppförd byggnad l. mekanisk inrättning. Hvar man (har) .. utlofvat Kongl. Maj:t till grufvebyggning 1/2 hundr. jern. Johansson Noraskog 2: 266 (i handl. fr. 1551). ÖoL (1852). —
-DEL. [y. fsv. gruwadel, i bet. 1]
1) [jfr DEL V 1 a] (numera i sht ngt vard.) gruvandel. Ath han motthe niwtha bruka och beholla en grwffuedeel wtij garpabergx grwffue. GR 3: 275 (1526). TT 1899, K. s. 68. särsk. konkretare. (Bolaget) har .. många och stora grufdelar, som med Domnarfvet stå i lätt förbindelse. JernkA 1879, s. 125.
2) [jfr DEL III 2 a, b] (†) om förnödenheter till uppehållande av gruvdrift. Till Jören Larsson, att han schall förschaffe till Salebergit thet mesthe gruffvedeler han aff sijtt fögderij åstadkomme kan. GR 25: 17 (1555). RA 3: 110 (1593). jfr: Att the icke kunne sielffwe vppeholle then Gruffwedell, som thu them på wåre wägne påläggie wilt. GR 18: 898. (1547). —
-DRIFT. [jfr DRIFT 15] jfr -BRYTNING, -RÖRELSE. Rinman 1: 154 (1788). Grufdriften .. utgör grunden för bergshandteringen i vidsträcktare mening. EkonS 2: 239 (1895). Tunberg KopparbgH 1: 83 (1922). —
-DRÄKT. dräkt avsedd att användas vid nedstigning (arbete) i gruva; jfr -KLÄDER. Bremer Dal. 301 (1845). En grufdrägt af flanell. UB 3: 150 (1873). —
-DRÄNG. [y. fsv. grvffwe dränger] (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) gruvarbetare. GR 7: 139 (1530). Smältare, råstvendare och grufvedrengier. OxBr. 11: 386 (1646). I följe med en svart grufvodreng, som hade en fackla eller bloss i munnen (besökte jag andra bottnen i Sala gruva). Rhyzelius Ant. 32 (c. 1750). De värste Grufdrängar. Dalin Arg. 1: 284 (1754). Lagerlöf Holg. 2: 143 (1907). —
-DRÄNGE-BOD l. -DRÄNGS-BOD. (†) mer l. mindre tillfällig bostad för ”gruvdrängar”, gruvstuga. Huar bergxman må haffue frijtt och quitt wid gruffuan sina malm bodh. gruffuo drenge bodh och wedhabodh. GR 7: 140 (1530). Därs. 144 (: gruffuodrengx bodh). —
-DRÄNGS-HJÄLP. (förr) avgift som år 1664 o. 1682 pålades vissa socknar i Västmanlands län i utbyte mot skyldigheten att hålla ”gruvdrängar” till Sala silvergruva. PH 3: 1730 (1741). Den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket indragna grufvedrängshjelpen. SFS 1892, nr 106, s. 2. —
-FALL. (†) gruvras. Grufve fald, som .. (i Sala gruva) skedt är. GR 21: 318 (1550). Stiernstolpe Arndt 4: 55 (1808). Carlson Hist. 2: 49 (1856). —
-FOGDE. [fsv. gruuufoghäte] förman vid större gruva; förr: förvaltare l. inspektor vid gruva; jfr -STIGARE. GR 7: 141 (1530). (Jag har) befalett .. Erich Tröbo bliffve bådhe gruffvefoute, soffrebodhfoute och hyttefoute. Därs. 24: 565 (1554). BergsFogden hade (under 1600-talet) till betjäning en Skrifvare, en Underskrifvare och en Grufve-Fogde. Hallenberg Hist. 1: 326 (1790). Lagerlöf Holg. 2: 143 (1907). jfr BÄRGSLAGS-, ÖVER-GRUVFOGDE. —
-FOLK. [fsv. gruuufolk] (numera i sht i folkligt spr.) arbetsfolk vid gruva. Stiernman Com. 2: 298 (1640). Auerbach (1909). —
-FÄLT. [jfr FÄLT 5] Norbärgs gruvfält. Leyonmarck PVetA 1775, s. 16. Öfver allt, på gruffälten, vid vaskverken, i hyttorna, är lif och rörelse. UB 3: 89 (1873). TT 1899, K. s. 69. —
-FÄLTSKÄR~02 l. ~20. (förr) jfr -LÄKARE. PJBergius IVetA 1758, s. 245. Hjelt Medicinalv. 2: 148 (1892; i fråga om ä. förh.). —
-FÖRESTÅNDARE~00200.
1) (†) gruvfogde? Lind (1749; under steiger). Grufveföreståndaren (vid Kopparbärget) Erik Ruus med årlig lön af 100 daler och 48 tnr spannmål. JernkA 1903, s. 25 efter handl. fr. 1608).
2) förvaltare för gruva med två l. flera delägare, chef för enkelt gruvbolag. SFS 1884, nr 24, s. 21. —
-FÖRSVAR. det minimiarbete per år l. den däremot svarande årliga avgift som erfordras för bevarande av äganderätten till inmutat område l. gruvutmål. —
-FÖRSÖK. abstr.: försöksbrytning, skärpning; konkret: ställe där försöksbrytning äger l. ägt rum. De grufveförsöker, som .. på vid pass 2 mils afstånd från Nasa grufvor äro bearbetade. EconA 1807, maj s. 27. TT 1899, Allm. s. 82. —
-FÖRVALTARE. —
-FÖRVALTNING. —
-GAS. (i fackspr.) benämning på en gasformig förening av kol o. väte (sumpgas, metan) som utvecklas från bottnen av sumpmarker o. i stenkolsgruvor, i vilka senare den vid antändning förorsakar explosioner. Almström Tekn. 1: 211 (1844). —
-GEOLOG. geolog som särskilt sysslar med o. är hemma i malmgeologiska förh. —
-GRABBE. [senare leden är möjl. en förvanskning av KRABBA, r. l. f.] (†) vattenödla av släktet Triton Laur. Linné Vg. 257 (1747: Gruf-Grabber, pl.?; fr. Värml.). Wahlström ExkFauna 70 (1861; fr. Värml.). —
-GÅNG, sbst.1; pl. -ar. bruten l. sprängd gång i gruva, ort l. ortformat arbetsrum. VetAH 1741, s. 245. SkogsvT 1912, s. 455. —
-GÅNG, sbst.2 (numera föga br.) gruvarbete (av visst slag). Konstvaktare (förbjudes) att antaga Grufvegång i anan Grufva, än den hvarvid han vaktar konsten. Johansson Noraskog 1: 140 (i handl. fr. 1771). —
-HJÄLP. (förr) kam. benämning på ett slags (till mantalsräntan hörande) i Dalarna erlagd skatt som urspr. utgått till uppehållande av gruvdriften. The, som grufvodelar och grufvohielp utgöra. RA 3: 110 (1593). Sedan denna extra Grufvuhjelp upphört. Branting Förf. 2: 63 (1829). —
-HJÄLPS-HOP. (förr) Grufvehjelpshop kallas vid stora Kopparberget den malmhop vid malmfördelningen, eller Lottningen på grufvebacken, som för bergslagens allmänna cassa aldraförst försäljes. Rinman (1788). —
-HUND, r. l. m. ett slags till framforsling av malm i gruva avsedd lådformig vagn, numera bl. använd till uppfordring ur donlägig gruva. JernkA 1863, s. 161. —
-HUS. (numera bl. tillf.) vid gruva uppförd byggnad; i sht om förvaltningsbyggnad. Heyke PVetA 1759, s. 7. NerAlleh. 1896, nr 35, s. 4. —
-HÅL. i dagen gående gruvöppning; äv. o. i sht om äldre, vattenfylld gruva. Ett .. bearbetadt grufhål. 1NJA 1874, Domar s. XLII. (I Garpenbärg) fanns det också gott om gamla gruvhål. Lagerlöf Holg. 2: 109 (1907). —
-INDUSTRI. —
-INGENJÖR. ingenjör med specialutbildning inom gruvvetenskap; särsk. titel för vissa ämbetsmän inom bärgsstaten; jfr BÄRGS-INGENJÖR. I stället för de vid grufvan nu anställde .. tvänne Geschwornerne, (skall) en så kallad ”Grufve-Ingeniör” .. utnämnas. SFS 1853, nr 75, s. 4. Därs. 1919, s. 2929. —
-INSPEKTOR~002. (numera knappast br.) förvaltare vid mindre gruva, förr äv. vid större gruva l. gruvfält. Wikforss 1: 713 (1804). Heinrich (1814). —
-INTRESSENT. lottägare i gruva l. gruvbolag. Porthan BrefCalonius 117 (1794). De s. k. Dannemora grufintressenter. 2NF 35: 249 (1923). —
-KAMMARE. (†) förrådsrum vid gruva; äv.: rum vari gruvarbetarna fingo uppehålla sig under vilotiden. Johansson Noraskog 3: 61 (cit. fr. 1661). Ström MinnB 27 (c. 1865). —
-KARL.
1) gruvarbetare. Äländige Grufwekarlars trählaktige slääp- och arbetande. Hiärne Berghl. 433 (1687; rättat efter hskr.). Grufkarar. Forsslund Arb. 134 (1902; titel på dikt).
2) person som ägnar sig åt gruvdrift, fackman i fråga om gruvdrift; jfr -MAN 2. F. Schlesinger, som själf icke var grufkarl. JernkA 1909, s. 220. —
-KARTA. karta med plan- o. profilsektioner gm en gruvas underjordiska delar (för malmgruvor numera i allm. i skalan 1: 800, för stenkolsgruvor i skalan 1: 1500), vanl. jämte ett topografiskt dagblad, ävensom stundom geologiska o. magnetometriska dagblad. Leijell PVetA 1751, s. 4. Rinman 1: 686 (1788). 2NF (1908). —
-KARTEKONTOR(ET). avdelning inom kommerskollegium för statens samling av laga gruvkartor. SFS 1874, nr 103, s. 1. —
-KASSA. vid gruva l. bärgvärk bildad kassa till gruvdriftens understödjande m. m., malmöreskassa. PH 6: 4679 (1757). Rinman (1788). 2NF 17: 683 (1912). —
-KOMPASS. jfr BÄRG-KOMPASS. Dalin (1852). Under senare hälften af 18:e seklet (konstruerades) för malmsökning en .. kompass, som angaf både deklination och inklination (stupning) och fick namnet grufkompass. 2UB 5: 73 (1902). —
-KONST. (i sht förr) länshållningsvärk vid gruva, innefattande vattenhjul (konsthjul), konst- l. stånggång o. gruvpumpar. Leijell PVetA 1751, s. 10. 2UB 2: 483 (1901). Lagerlöf Holg. 2: 143 (1907). —
-LAG, sbst.1, r. l. m. lag innehållande bestämmelser rörande gruvdrift, gruvstadga; jfr -ARTIKLAR. Björkman (1889). —
-LAG, sbst.2, n.
1) (†) sammanslutning för idkande av gruvdrift, gruvbolag. NoraskogArk. 1: 63 (1636). Pershytte, Åsbo och Lämåse grufvelager. Därs. 4: 128 (1695). Dalin (1852). BtRiksdP 1873, I. 1: nr 24, s. 23.
-LAGARE. (†) (med)-delägare i ett ”gruvlag” (se -LAG, sbst.2 1). NoraskogArk. 6: 234 (1655). Rinman 2: 844 (1789). —
-LAGSTIFTNING~020. —
-LAVE. vid l. över mynning av uppfordringsschakt i gruva uppförd byggnad som uppbär linskivor o. andra för bärguppfordringen erforderliga anstalter samt vanl. äv. anordningar för vattenuppfordring o. personbefordran i schaktet, stundom äv. skrädplan m. m. Rinman 1: 329 (1788). 2NF 37: 86 (1923). —
-LETARE. person som söker efter malmfyndigheter, malmletare. Tiselius Vätter 2: 51 (1730). TT 1902, K. s. 116. —
-LINA. för bärguppfordring i gruva m. m. avsedd lina, förr gjord av läder, bast, garn l. järnkätting, numera av järn- l. ståltråd. Geisler BergzmLyckönsk. 6 (1719). Wetterdal Grufbr. 271 (1878). Johansson Noraskog 3: 21 (1884; efter handl. fr. 1593). Anm. Skrivningen gruffve lijnett GR 20: 147 (1549) är möjl. felaktig för ngn form av GRUV-LINA. —
-LÄKARE. (förr) (titel på) läkare vid vissa gruvor. SvNorrigCal. 1828, s. 243. Statskal. 1900, avd. 811. —
-LÄNKAD, p. adj. (numera knappast br.) tekn. om kätting för uppfordringsvärk i gruva: kortlänkad. Eneberg Karmarsch 2: 632 (1862). —
-MAN, m.
-MEKANIK. den del av bärgsmekaniken som behandlar de mekaniska anordningarna för upptagande o. bearbetning av gruvor samt för sovring o. anrikning av malmen. JernkA 1871, s. 26. SFS 1926, s. 653. —
-MYNNING. —
-MÄTNING. uppmätning o. kartläggning av gruvor; jfr MARKSCHEJDERI. Grufvemätning är en geometrisk förrättning, hvarigenom en grufva, eller et malmfält, föreställes (dvs. framställes) uti grund- och högdritningar. Rinman (1788). SFS 1917, s. 348. —
-OLYCKA~020. —
-OS. (†) benämning på kvävande l. hälsovådliga förbränningsgaser som utvecklas vid ”tillmakning” o. d. i gruva. Möller (1790). Björkman (1889). —
-PALL. vid pallbrytning under jord i gruva uppstående mer l. mindre trappformig arbetsplats; motsatt: dagpall. JernkA 1876, s. 242. —
-PREDIKANT. prästman med tjänstgöring vid gruva l. inom gruvdistrikt. Henel 1729 144 (1730). Gruvpredikanten vid Malmberget inom Gällivare socken. SFS 1918, s. 1876. —
-RAS, n. ras (”fall”) i gruva; äv. om dylikt ras som åstadkommes med avsikt. AdP 1786, s. 123. Tunberg KopparbgH 1: 93 (1922). —
-REDSKAP~02 l. ~20. äv. i koll. anv. PH 1: 305 (1721). Öfverallt vid de svenska gruffälten är grufredskapen afpassad så, att största möjliga effekt däraf uppnås. JernkA 1898, s. 331. —
-REGAL(E), n. jur. kronans äganderätt till l. förfoganderätt över malmfyndigheter. Om grufregal och grufegendom i allmänhet enligt svensk rätt. Hammarskjöld (1891; boktitel). —
-RUM. gm brytning i gruva bildad större hålighet som mer l. mindre liknar ett rum; jfr ARBETS-RUM 2; ngn gg äv. allmännare, övergående i bet.: gruvhål, gruva. Fyra och tiugu Bergsmän (slöto sig samman) .. at efventyra och försökia sina lycko på ett gammult grufvorum. Swedberg Gr. 1 (1722). Genomfarten ifrån det ena gruf-rummet til det andra. Rinman 2: 230 (1789). 5SvGeolU 6: 226 (1915). —
-RÄTT, r. l. m. (förr) benämning på intill 1852 i Sala o. Falun fungerande bärgstingsrätt (som ägde att döma i ekonomiska o. administrativa mål); stundom, i utvidgad anv., om bärgstingsrätt i allm.; jfr -TINGSRÄTT, BÄRGS-RÄTT. Schmedeman Just. 881 (1684). Grufve-Rätten (i Sala) handlägger de Ekonomiska målen vid (silver-)verket. Backman Lags. 5: 402 (1847). 2NF (1908). —
-RÖRELSE. jfr -DRIFT. Grufve- eller utmålsägare skola vara förbundne att grufverörelsen .. framgent fortsätta. SFS 1855, nr 9, s. 19. —
-SCHAKT. vertikal l. donlägig förbindelseled (av rund l. avlång plansektion) från dagen ned till arbetsrummen i gruva, avsedd för bärguppfordring, länshållning, personbefordran, luftväxling m. m.; allmännare: gruva. Rinman 1: 293 (1788). —
-SKATT. (numera knappast br.) för gruvdrift utgående skatt l. avgift. GR 27: 1 (1557). Nyblom Twain 2: 85 (1874). —
-SKIFT, förr äv. -SKIFTE. [y. fsv. gruffwaskipte] benämning på arbetslag som samtidigt arbeta i en gruva; den tid varunder dessa lag arbeta; jfr språkprovet från 1788. Huart grvffuo skijffte haffue sin Malmbod. GR 9: 87 (1534). Grufveskift, eller Grufskifte, kallades i äldre tider det malmarbete vid stora Kopparbergs grufva, som uti viss faststäld ordning tilföll parlagarne (dvs. delägarna i ngt av de ”parlag” vari lotterna voro uppdelade), då desse voro fördelte uti trenne omgångar. Rinman 1: 690 (1788). Heinrich (1814).
Ssgr: gruvskifts-, förr äv. gruvskifte(s)-rum. (†) arbetsrum i gruva vari gruvägarnas arbetslag i tur o. ordning fingo värkställa brytning. OxBr. 11: 270 (1640). I Bondestötet funnos för tillfället 7 grufveskifterum. JernkA 1909, s. 41 (i fråga om förh. vid 1600-talets midt).
-vis, n. (†) i uttr. efter gruveskiftevis, i ”gruvskift”. (I gruvan är) icke .. någhon orth mehr .. att drijffwa, mindre effter gruffweskifftewijs bearbethas. Johansson Noraskog 3: 403 (i handl. fr. 1684). —
-SKILLNAD. (numera knappast br.) gräns mellan gruvor o. gruvutmål. (Gruvarbetarna skulle) med arbetet och gråbergsuppvindningen fortfara, efter bägge grufskillnaderna. Johansson Noraskog 3: 94 (i handl. fr. 1685). —
-SKOG. skogsallmänning som med nyttjanderätt upplåtits åt gruva l. gruvfält. Till Stråssa grufwa .. (är) en skogztract .. såsom grufweskog .. tillagd. Johansson Noraskog 1: 241 (i handl. fr. 1689). SFS 1912, s. 560. —
-SKRIVARE. (†) bokhållare vid gruva. SUFinlH 1: 316 (1602). Johansson Noraskog 3: 10 (cit. fr. c. 1780). —
-STAD. (numera nästan bl. i vissa trakter) stad l. (numera vanl.) samhälle vid gruva. Bremer Dal. 274 (1845). Grufstäderna Malmberget och Luossavara. AB 1901, nr 23, s. 3. —
-STADGA, r. l. f. gruvlag (se -LAG, sbst.1); jfr -ARTIKLAR. Gruvstadgorna av 1855 o. 1884. Förslag till Grufvestadga. BtRiksdP 1853—54, VII. 2: nr 28, s. 4. SFS 1918, s. 521. —
-STALP. (numera föga br.) gruvras; äv. konkret, om det nedrasade l. om ställe där gruvras ägt rum. VittAH 8: 242 (1794, 1808). Jag .. återfanns sittande .. med ena benet ut öfver grufstalpet. Öman Ungd. 183 (1889). JernkA 1909, s. 221. —
-STIGARE. [efter t. grubensteiger] förman vid (Falu l. Sala) gruva; jfr -FOGDE; förr äv.: ingenjör vid (Dannemora) gruva. Grufuostigarna .. skula vpseande haffua mädh allom som arbeta i grufuorno. PedT 1872, s. 293 (1636). TT 1900, Allm. s. 44. —
-STOLPE. i sht handel. till stöd i (stenkols)gruva avsedd (kortare, smäcker) gran- l. furustock, gruvstötta, stämpling; vanl. i pl.: (pit)props. SFS 1864, nr 10, s. 18. Reiersen Trävar. 30 (1908). —
-STUGA. vid gruva uppförd byggnad avsedd att på olika sätt användas av gruvarbetarna; förr äv. om byggnad för avhållande av offentliga sammankomster (ss. ting) o. d. samt om förvaltningsbyggnad. NoraskogArk. 1: 64 (1636). Är nödigt funnit at en Grufwe- eller Tingzstugu blifwer vpbygdt, ther vthi Grufweting hållas kan. PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 24. 2UB 5: 164 (1902). Didring Malm 2: 15 (1915). —
-STÄMMA, r. l. f. sammanträde av delägare i gruva. FörordnGrufvUtmål 20/10 1741, s. B 1 a. Johansson Noraskog 1: 106 (i handl. fr. 1785). PT 1904, nr 282 A, s. 1. —
-STÖT. (i vissa trakter) Stöt .. är en mycket vid och djup grufveöpning, som liknar en stor grop. Sådan är grufvestöten vid Stora Kopparberget. Rinman 2: 901 (1789). Lagerlöf Holg. 2: 109 (1907). —
-STÖTTA, r. l. f. i sht handel. gruvstolpe; vanl. i pl. GHT 1873, nr 264, s. 2. Pitprops, props eller grufstöttor, ett i senare tid, från år 1861 ungefär, tillkommet virkessortiment af särdeles klena dimensioner. Cnattingius Skogslex. 99 (1876, 1894). —
-SYLTA, r. l. f. små stycken av lössprängt malmhaltigt bärg i gruva, i grovlek upp till ungefär äggstorlek. Rothof 517 (1762). 2UB 5: 199 (1902). —
-TING. till år 1756 benämning på sådant med bärgstingsrätt hållet tingssammanträde varvid mål angående gruvor o. hyttor avdömdes. NoraskogArk. 5: 119 (1621). Bergmästaren medh the Tiugu Fyra äldste (skall) een gång hwar weka hålla Grufwetingh. PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 44. Rinman 1: 177 (1788). Meurman (1846; med hänv. till bergsting). —
-TINGS-RÄTT. intill 1852 i Sala o. Falun fungerande underrätt som ägde att döma i vissa civilmål, vilka icke hörde under gruvrätten, samt i vissa brottmål. Grufve-Tings-Rätten (i Sala) upptager och handlägger de judiciella och exsecutiva ärenden samt brottmål hvilka förekomma inom Grufvans district. Backman Lags. 5: 401 (1847; möjl. efter handl. fr. 1783). Dalin (1852). —
-TORG. (numera föga br.) gruvbacke, malmbacke; i sht i sg. best. Ingen skall köra någon malm ifrån grufvetorget om nattetid. NoraskogArk. 4: 81 (1678). Johansson Noraskog 2: 53 (1882). —
-UTMÅL~02. område inom vilket gruvägare har rätt att (låta) utföra gruvarbete o. göra därför erforderliga anläggningar. NF 5: 730 (1882). —
-VARP, n. hög av ur gruva utsprängt o. uppfordrat frånskrädt gråbärg. Tilas PVetA 1765, s. 22. Grufve- och slaggvarp, som till soffring blifvit inmutade. SFS 1855, nr 9, s. 14. Bergroth (1887). —
-VASK, n. gm vaskning av gruvsylta erhållen småmalm, vaskmalm; förr äv. om till vaskning avsedd gruvsylta. HH XIII. 1: 289 (1567). jfr JernkA 1900, Bih. s. 85. —
-VED. [y. fsv. gruffuaweder]
1) (förr) ved avsedd att användas ss. bränsle vid brytning i gruva. GR 7: 139 (1530). Att hugge rostvedh, gruffvedh, kolvedh (osv.). Därs. 28: 353 (1558). En famn grufveved .. räknas väl .. til 3 alnar uti högd och bredd, men veden är då icke mer än 5 qvarter lång. Rinman 1: 481 (1788). Thulin Mant. 1: 115 (1890).
2) ved som gruvägare gratis l. mot låg betalning lämnar gruvarbetarna. —
-VETENSKAP~002, äv. ~200. den avdelning av bärgsvetenskap som innefattar fyndigheters uppletande, undersökning o. bearbetande samt det erhållna fyndiga godsets skiljande från det ofyndiga gm skrädning l. anrikning. PrHb. 1: 769 (1885). SFS 1926, s. 653. —
-VIRKE. till förtimring, stämpling o. d. i gruva avsett virke; jfr -TIMMER. Cnattingius Skogslex. 44 (1894; med hänv. till pitprops). —
-VÄRK, n. (†) gruvföretag, gruvdrift. Twenne Arbetzkarlar .. som bekantskapen ägde af Berg- och Grufwo-wärck. Broman Glys. 1: 330 (1706). Dalin Arg. 2: 103 (1734, 1754). —
-ÖPPNING. schaktmynning ledande ned till underjordisk gruva; större l. mindre i dagen gående gruva. Rinman 1: 686 (1788). SFS 1886, nr 46, s. 14.
B (†): GRUVA-DEL, -DRÄNG, -FOGDE, -RÄNTA, se A.
C (numera i sht kam.): GRUVE-AKTIEBOLAG, -ALLMÄNNING, -ANLEDNING, -ARBETARE, -ARBETE, -ARTIKLAR, -AVRAD, -BACKE, -BEFARING, se A. —
-BETJÄNT. (†) (lägre) tjänsteman vid gruva. Bergv. 1: 352 (1686). Snubbar någor Bergmästaren och Grufvo-betienterna i Fahlun, han böter 40. Marker. Arnell Stadsl. 779 (1730). —
-BLOSS, -BOD, -BOLAG, -BOTTEN, -BROTT, se A. —
-BRYTARE, -BRYTNING, -BRÄDD, -BYGGMÄSTARE, -BYGGNAD, -BYGGNING, -DEL, -DISPONENT, -DRIFT, -DRÄNG, -FALL, -FOGDE, -FOLK, se A. —
-FÄLT, -FÄLTSKÄR, se A. —
-FÖGDERI. (†) befattning l. tjänst ss. gruvfogde; jfr GRUV-FOGDE. Erich Raffwalsons beswärelse öffwer gruffwefögderijdt. GR 16: 299 (1544). —
-FÖRESTÅNDARE, -FÖRSÖK, se A. —
-HJÄLP, se A. —
-INGENJÖR, -INTRESSENT, se A. —
-KABB(E); anträffat bl. i pl. -ar. (†) i pl., benämning på grov ”gruvved” (se d. o. 1). Crælius Nås 41 (1837). —
-KAMMARE, -KARL, -KARTA, -KASSA, se A. —
-KLI. (†) blyglete? Alle taak .. skall tw late göre rödh, Ther till wij haffue latidt bestelle een hoop Rostbly eller gruffueklij iffrå Kopperbärgett. Johan iii (1573) i HB 1: 209. —
-KONST, se A. —
-LAGARE, -LAGSTIFTNING, -LAVE, -LINA, -LOTT, -MÄTNING, -OMRÅDE, -PALL, -PREDIKANT, -PUMP, -RAS, -REDSKAP, -RUM, -RÄTT, -RÖRELSE, -SCHAKT, -SKATT, -SKIFT(E), -SKOG, -SKRIVARE, se A. —
-SLUT. (förr) årlig avräkning varvid malmen fördelades mellan delägarna gm lottning; halvårsräkning med arbetarna varvid dessa fingo ut innestående lön; äv.: festlighet vid gruvarbetets avslutande. När arbetet i en grufva på senhösten vanligen upphörde gaf detta .. anledning till ”grufveslut”. Johansson Noraskog 2: 49 (1882). —
-SMED, se A. —
-SOP. (†) koll., benämning på vid gruvbrytning erhållna smärre malmbitar som sopas tillsammans. All thenn .. gruffuesop szom jtt Skifte om daghenn affbryta kann. GR 10: 200 (1535). —
-STADGA, -STALP, -STIGARE, -STUGA, se A. —
-STÅND. (†) uppehåll i gruvarbetet. Ved Makalösen .. hafver man .. måst .. stella (dvs. göra) grufvestånd på några dagar. OxBr. 11: 242 (1646). PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 23. —
-STÄMMA, -STÖT, -SYLTA, -TING, -TINGS-RÄTT, -TORG, se A. —
-TRÖJA. (†) till gruvdräkten hörande kort rock. En grufve Küttel eller grufve Tröija. NoraskogArk. 6: 40 (1768). —
-UTMÅL, -VAKTARE, -VARP, -VASK, -VATTEN, -VED, -VIND, -ÄGARE, -ÖPPNING, se A.
D (numera knappast br.): GRUVO-ARTIKLAR, se A. —
-BETJÄNT, se C. —
-BOD, -BRYTARE, -BRYTNING, -DEL, -DRÄNG, -FOGDE, -HJÄLP, -KAMMARE, -LETARE, -REDSKAP, -RUM, -RÄTT, -SKIFTE, -SKRIVARE, -STIGARE, -STUGA, -TING, -TINGS-RÄTT, -VED, -VÄRK, se A.
E (†): GRUVS-MAN, se A.
F (†): GRUVU-BOD, -BROTT, -BYGGNAD, -DEL, -DRÄNG, -HJÄLP, -LÄKARE, -RÄTT, -STÄMMA, -TINGSRÄTT, -VED, se A.
Spoiler title
Spoiler content