publicerad: 1932
HÄFTA häf3ta2, v. -ade (Schroderus Os. 1: 225 (1635) osv.) ((†) pres. sg. akt. -er Törnewall A 7 a (1694), Sturzen-Becker 3: 192 (1861). pres. sg. pass. -es Grundell AnlArtill. 1: 2 (c. 1695), Acrel Sår 169 (1745: sammanhäftes). ipf. häfte Tegnér (WB) 2: 56 (1811). p. pf. n. o. sup. -et BOlavi 7 a (1578); -ith SkrGbgJub. 6: 318 (1594)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(heft- (-fft-) 1552—1755. häfd- 1723—1771. häft- (-fft-) 1578 osv. haft- SkrGbgJub. 6: 318 (1594; sannol. felaktigt))
Etymologi
[fsv. häfta, häpta, binda, hämma m. m., sv. dial. häfta, sätta hälla på (häst), hindra, uppehålla, vara hindersam, förhindras, motsv. d. hæfte, nor. hefta, isl. hepta, got. haftjan, fsax. heftian, hehtian, mnt. heften, mnt., mnl., holl. hechten (se HÄKTA, v.), fht., t. heften; avledn. till stammen i fsv., isl. hapt, n., band, fjätter, t. haft, m., spänne, häkta, hake, fängelse, o. i fsv. hapter (l. hapti?), fånge, isl. haptr, fånge, got. hafts, fsax., fht. haft, feng. hæft, fången, ss. substantiverat: fånge; eg. ett med t bildat p. pf. till HÄVA o. motsv. lat. captus. — Jfr HÄFT, sbst.1—3, HÄFTA, sbst., HÄFTE, sbst.1—3]
I. tr. o. refl.
1) (†) binda (levande varelse, rörlig lem o. d.) så att han (den) icke kan röra sig l. avlägsna sig resp. röras; fängsla, fjättra; äv.: hålla fjättrad l. fängslad; ofta med bestämning inledd av vid l. i angivande varvid l. vari ngn (ngt) bindes l. fängslas. Monge (av de kristna) häfftades widh Korsz och Pålar. Schroderus Os. 1: 225 (1635; lat. orig.: Alligati sunt multi crucibus & stipitibus). Dhe andre .. warda nu .. pålagde att häfftas utj ståcken från kl. 10 till 4 effter middagen. VRP 1691, s. 652. Dem af allmogen som hafwa satt sig .. emoth Eder .. måsten i strax låta häffta uti Iärn, och dem för tinget anklaga och plickta låta. NorrbHembSkr. 1: 357 (1708). Föder man hemma .. vilda diur, och stänger them ej väl in, eller häftar, och varder någor menniskia af them dödad; böte hel eller half mansbot. MB 33: 3 (Lag 1734). Höll man denna armen fast så kommo ryckningarne i den andra, och blef denna äfven häftad, så viste sig dylika i fötterna. SvMerc. IV. 1: 96 (1758). — särsk.
a) taga (ngn) i fängsligt förvar, häkta; låta inspärra (ngn i fängelse o. d.) l. avtjäna straffarbete. Att han lather heffte then knecht .. (som sig mett Kong:e M:ttz sechreet förseet haffver) udi soffreboden eller annenstedz opå Kong:e M:ttz arbete (osv.). G1R 23: 92 (1552). Hvar som någon häfta låter, then ej i grof missgierning bar åtagen är; vare skyldig (osv.). SB 1: 3 (Lag 1734). (N. N.) sitter häfftad på Gillstugan. Benzelstierna Cens. 25 (1738). Berzelius Res. 310 (1819).
b) mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.: binda, hålla bunden, fasthålla, kvarhålla, fjättra, fängsla; stundom närmande sig 2. Tå hafwer iagh fordrat skriffteligit beskied, thet han icke är hefftad vthi något annat echtenskaps Contract. VDAkt. 1663, nr 304; jfr 2. Herrens hand / I starcka bandh / Har häfftat mig till pijna. KKD 3: 181 (1710). På detta rummet .. är ingen ting som häftar deras ögon, utan denna Hjeltens skönhet. Fabricius Amar. 49 (c. 1740); jfr 4 a. Om dödlig sjukdom dig vid sängen .. häftar (osv.). Strand Tidsfördr. 1: 111 (1763). Några castrater äro likväl nog qvinnliga i anletsdrag, åtbörder och röst, för att kunna häfta inbillningen. Agrell Maroco 2: 147 (1797, 1807). — särsk.
α) i uttr. häfta ngns tunga l. röst, binda ngns tunga, bringa l. tvinga ngn till tystnad, förstumma ngn. Ni tiger — — sjelfkänd skuld Er häpna tunga häftar. Wallenberg (SVS) 2: 10 (1774). Adlerbeth Æn. 52 (1804).
β) [jfr EDFÄSTA] bekräfta l. styrka (med ed). Haffuer och P[er] Olss[o]nn och Jens P[er]ss[o]nn haftith medh sin edh på bokienn, ath Hans och kåckienn wåre i gålen thill hopa. SkrGbgJub. 6: 318 (1594).
γ) med avs. på sand o. d.: kvarhålla på sin plats, binda (se BINDA, v. 8). Samme (fästnings)-värck har een jordmon och fundament af lös sand, som i en vall blefvit häftat af rijs och fachiner. HFinlÖ 1: 254 (1712).
2) (†; se dock b) hejda l. hålla tillbaka l. hindra (ngn l. ngt), hämma; äv. i absolut anv. (se b nedan). (Bakom skaklarnas främre ända sitter) Hiwlsparren, til at häffta Wagnen vthi thet branta nedkörandet. Schroderus Comenius 458 (1639; t. texten: hemmen). At min haatares diefuulska upsååt, måtte tilbörligen häftat och förhindrat blifua. VDAkt. 1651, nr 190. Satiro gick fram och lät sig intet häffta. Dahlstierna (SVS) 332 (c. 1696). Polhem .. märkte .., att han ofta häftades af osäkerhet i sin konst, så länge han ej hade fattat mekanikens allmänna grunder. Nordin i 2SAH 4: 129 (1806). Möller (1807). — särsk.
a) bärgv. Häfta säges på några ställen vid kopparskärstens vändrostning, då längsefter inuti rosten, vid de sista eldarne, lägges en smal ås af verkmull, som skall hindra at verket ej får tilfälle at löpa tilhopa i för tjocka sulur. Rinman (1788).
b) (i vissa trakter fullt br., vard.) i absolut anv. i uttr. där är l. det är något l. någonting som häftar, det är något som hindrar l. är i vägen l. ”tar emot” l. vållar svårighet; jfr II 2 b. Holmberg 1: 88 (1795). Berndtson (1880). Alltid är det något som häftar. Östergren (1928).
3) fastsätta l. fastgöra l. fästa (ngt vid l. på l. i l. under o. d. ngt).
a) (numera mindre br.) för att beteckna ett mera enkelt o. provisoriskt fästande av (i sht mindre) föremål (oftast av tunt material, ss. tyg, papper) vid ngt annat med hjälp av nålar l. stift l. systyng l. bindmedel (lim, klister) o. d. Hafwe I fördenskul at låta häfta Spadefodret wid högra Sadelkåpan. LMil. 4: 1568 (1717). Pallium eller Ähre-kåpan .. var häftad vid kläderna med tre guld-nålar. Dalin Hist. 2: 92 (1750). Vid arkebusering .. skall öfver hjertat ett på långt håll synligt märke häftas till mål. Almqvist DrJ 475 (1834). Hvar och en häftade derunder (dvs. under dödsdomen) sitt sigill. Mellin Nov. 1: 223 (1846, 1865). Efter verkställd plantering häftas träden löst vid störarne. Abelin Frukt 105 (1902).
b) (†) för att beteckna fastgörande på annat sätt än det i a nämnda; särsk.: fastgöra (med spik l. kedjor), fastspika, fastkedja; fastbinda, fastknyta; fasthaka (krok o. d. i ngt), haka fast (ngt med krok l. hake). Schroderus Os. 1: 529 (1635). Uti desze 2:ne Portringar (på ett stort skepp) häfftes en Tråsz, af 36 garn, 2 1/4. Aln lång. Grundell AnlArtill. 1: 2 (c. 1695). Sex krokar, hvarmed liusstakalänkerne äro häfftade under taaket. VGR 1711, Verif. s. 23. The gamla Lagars afskrifter .. (voro) på trä och balkar upritade och med Kädior i Kyrkior och andra allmänna eller enskylta hus häftade och förvarade. Lag 1734, Föret. s. 4. Ännu var krigets lust ej släckt hos Sverges Hjelte, / Ännu hans digra svärd ej häftadt vid sit bälte. Gyllenborg Bält 291 (1785). Tvär-rebbor, som med grof spik häftades under alla möten i bjelkarne. VDAkt. 1790, nr 542. (Greta) tog oket öfver axlarne och häftade krokarne i hvardera drankämbaret på ömse sidor om sig. Almqvist Lad. 11 (1840). — särsk. i fråga om broslagning. Achrelius Vitt. 402 (c. 1690). Man (borde) i tid laga en eller två Flott-broar .. samt på vissa pråmar och båtar göra nödiga blockhus at betäcka broarna medan de häftades. Loenbom Stenbock 2: 203 (1758). Bron, som hitintills legat häftad emellan ryska och svenska stränderna. Ekman Dagb. 138 (1789).
c) refl.: fästa sig, taga fäste; förr äv.: vara l. sitta fäst; numera bl. (mindre br.) i fråga om adhesion. Johansson Noraskog 3: 404 (i handl. fr. 1684). Likt afgrundshålor öppna sig hans (dvs. Plutos) käftar, / Och svartnadt blod vid läpparne sig häftar. Kullberg Tasso 1: 74 (1860). (Färgen) häftar sig .. vid trådarne. TT 1878, s. 213.
4) mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. av 3; särsk. dels tr.: fästa l. knyta (ngt vid ngt l. ngn), inplanta (ngt i ngns sinne), dels refl.: fästa sig l. knyta sig l. knytas (vid ngt); numera bl. i anv. som mer l. mindre nära ansluta sig till 3 a samt med adverbial inledt av prep. vid, äv. på. Thetta hafwa alle Hedningar .. såsom thet hade warit vthi theras Sinne häfftat, hollit, at (osv.). Schroderus Os. III. 1: 321 (1635). Huru besynnerligt häftar sig länk vid länk i kädjan af mit öde! Altén Landförv. 103 (1796). Oförskylda fläckar .. (hava) häftats vid hans (dvs. Cromwells) minne. Forssell Stud. 1: 16 (1875). Den misstanke, som oppositionsprässen skyndat sig att häfta på honom. GHT 1895, nr 275, s. 2. Titeln ”försöksteater”, som man häftade på dem (dvs. teaterföreställningarna). Därs. 1897, nr 236, s. 2. Det synes .. sannolikt, att just dessa första ljudkomplex (dvs. pa o. ma) kommit .. att häfta sig vid de båda personer, som barnet först ständigt har omkring sig. Nilsson PrimKult. 29 (1923). — särsk.
a) för att beteckna att blick (öga) l. tanke l. sinne o. d. riktas på ngn l. ngt o. d.
α) (i vitter stil) med avs. på blick (ögon), förr äv. uppmärksamhet l. tanke: rikta, fästa; med bestämning (inledd numera bl. av prep. på l. vid) betecknande den l. det på vilken resp. vilket blicken osv. riktas; stundom refl., om blick osv. Ehrenadler Tel. 362 (1723). Om Riksens Höglofl. Ständer häftade sin uppmärksamhet vid den omständigheten. AdP 1800, s. 297. Hennes blick häftade sig på Eriks läppar. Rydberg Frib. 303 (1857). Ett par små gråblå ögon voro häftade vid honom. Hedenstierna FruW 31 (1890). Ulf stod där ännu, .. blek, med blickarna häftade på marken. Rönnberg Bredbolstad 10 (1907).
β) (†) (fast) knyta (ngn l. ngns sinne l. hjärta l. begär o. d. vid ngt). Thet är skam, at somlige Christne äro så häftade wid thenna jorden, at (osv.). Spegel Pass. 416 (c. 1680). En Smak .. / Som hjärtat mitt vid Zephis häftar, / Fast ingen af Oss den förstår. Strand Tidsfördr. 2: 36 (1763). Egenkärlek kan .. förblinda mig och häfta mig vid mina falska åsigter. JVSnellman (1848) i FoU 20: 207.
b) (†) refl. om person: fästa sig (vid ngt), uppehålla sig (vid ngt); haka upp sig (på ngt); i förb. med bestämning inledd av prep. vid. Jag går med flit förbi et och annat, .. men häftar mig vid det, at icke hos Eder brukas altjemt samma ringesed, där likväl Gudstjensten är lika hvar dag. Posten 1769, s. 1071 (yttrat till en klockare). Oförsigtiga expressioner (av Rousseau) har gifvit honom motståndare, hans menniskja på 4 fötter häftade alla sig vid. CAEhrensvärd Brev 2: 34 (1795). LvHausswolff (1809) i För 100 år sen 1: 180.
c) (†) foga (ngt, i sht en anmärkning o. d., till ngt); äv.: förbinda l. förknippa (ngt med ngt), knyta (ngt till ngt); i förb. med bestämning inledd av prep. vid l. till. Riddermarck Alm. 1698, s. B 1 a. Vid desse dictamina ber jag om lof at få häfta en och annan anmärckning. Höpken 2: 555 (1759). Mitt förordnande, hvarvid, mig vetterligen intet dylikt vilckor blifvit häftadt. VDAkt. 1779, nr 391. Den nya Sysslans häftande vid Katedral Skolan. PedT 1900, s. 175 (1804). En Slut-artikel .. häftas vid sjelfva det substantiv, den angår. Almqvist SvSpr. 26 (1832). Vi söka att häfta en allmän betydelse vid det enskilda, och så uppstår allegorien. Ljunggren SmSkr. 1: 6 (1867, 1872).
d) (†) i pass. med bestämning inledd av prep. med l. av: bliva behäftad med ngt; särsk. i p. pf.: behäftad med ngt, angripen l. lidande av ngt. BoupptSthm 3/10 1678. Tu häfftas med stor skull / Och laster. Wennæsius Vitt. 208 (1683); jfr II 5. Den (i Sthm) .. gångbara dysenterien .., hvaraf 14 à 15000 personer voro häftade. BenzelBr. 236 (1736). Jämförelserna (emellan antalet döda o. levande i folkräkningstabell) .. äro .. häftade med brister. VetAH 1801, s. 61.
e) (†) om kärl, i uttr. häftad med ngt, (vara upptagen gm att vara) helt l. delvis fylld med ngt; jfr FÄSTA, v. 5 a ι. 12 st. Svärfvade aflånga Askar häftade med krydder. VLBibl. 1796, fol. 136.
5) (†; se dock a) hopfästa, hopfoga, sammanfoga. Snickaren höflar bräden .., häftar them medh lijm. Schroderus Comenius 530 (1639). Vid bygnader (är) nödigt, at väl häfta ock fästa bielkarne. König Mec. 126 (1752). Cavallin (1875). — särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) medelst tråckling, löst l. provisoriskt (hop)fästa (ngt); medelst på vissa avstånd anbragta styng hopfästa (madrass o. d.); äv. i p. pf. ss. adj. Möller (1745; under baguer). Man skall .. ge akt på att de löst häftade sömmarna ge efter. Sömnadsb. 90 (1915). Häftad madrass med kantsydda sidor. Lämplig för spiralbottensängar. KatalNK 1916—17, s. 62. jfr (†): Hvilken dårskap är, at vtaf klädren yfvas? / Som .. / Än häftas vti krus, än måste sittia slätt. Kolmodin QvSp. 1: 602 (1732).
b) med avs. på sår: hopsy l. (med häftplåster o. d.) hophäfta sårkanterna (för att hindra förblödning o. underlätta sårkanternas hopväxande). Acrel Sår 10 (1745). Trozelius Rosensten 77 (1752). Schultze Ordb. 1855 (c. 1755).
6) [specialfall av 3 o. 5] i fråga om bokbindning.
a) (†) i uttr. häfta i band, inbinda. PH 6: 4239 (1756). De strödde skrifter, som finnes i kyrkor, borde altid häftas i band och registreras. NorrlS 1: 61 (c. 1770).
b) med avs. på bok o. d., dels (utan samband med inbindning): hopsy (l. på annat sätt hopfästa) lösa ark (l. blad o. d.) till ett häfte l. en bok (o. därefter förse denna med omslag), dels (i samband med inbindning): fastsy arken vid binden, vilka sedan fästas vid bandet; i den förra av dessa båda anv. ofta i p. pf. ss. adj. o. motsatt: bunden. Boken kostar häftad 3,75 kr. Häftade böcker. Lind (1738). Exemplaret (av almanackan) säljes häftat och skurit för 2. öre Silf:mt. Alm(Ld) 1750, s. 1. En skrift .. / Om sista Finska striden, / Den låg der häftad, som på nåd, / Bland husets bundna bokförråd. Runeberg 2: 11 (1847). (För häftningen) finnas flera metoder, .. hvarvid det ofta alls icke häftas, utan endast limmas eller klistras. UB 6: 515 (1874). ArbB 323 (1887). — jfr SID-HÄFTAD.
7) [anv. utvecklad ur 1] (†) i uttr. häfta eld, fatta (”fånga”) eld. Dernäst (sedan högra armen på brottslingen, som skulle brännas, tändts på) itändes en hop halm dermed att itända sielfva bålet, hvarpå han skulle upbrännas, hvilcket dock intet särdeles eld häfftade. CPiper (1714) i HH XXI. 1: 271.
8) [bet. utgår från 3; jfr motsv. anv. i d.] skeppsb. med avs. på planka till ytterbeklädnad på träfartyg: i samband med erforderlig måttagning med en måttribba (”ri”) på plankan uppdraga den linje efter vilken dess kant l. smalsida måste tillarbetas för att den skall bliva så ”krum” som erfordras för att plankan vid fastsättandet skall sluta intill förtimringen. Tersmeden Mem. 1: 34 (c. 1780). Witt Skeppsb. 207 (1863).
II. intr.
1) (†) motsv. I 1 b α, i uttr. tungan häftar ngn l. tungan häftar i ngns mun, ngn är stum l. har förstummats, ngn är bragt till tystnad. Lekte din lust på hvad godt, ärbart och ädelt är, / Häftade tungan dig ej, när du vill tala slemt. Tranér Sappho 105 (1825). Då tungan häftar stum i edra munnar, / Så röjen mig med tecken edra tankar. Hagberg Shaksp. 4: 175 (1848). AEdelfelt (1873) hos Söderhjelm Prof. 177.
2) (†; se dock a β o. b) motsv. I 2: möta hinder; opers.: taga emot. Somlige kunna ibland ey lyffta up munnen, ty thet häftar i gångbenen. Lindestolpe Skörb. 9 (1721). — särsk.
a) i fråga om hinder för talförmågan.
α) om (ut)tal: försiggå med svårighet, vara stammande l. hackande, icke vara flytande. Häftande uttal. Leopold 5: 522 (1822). (G. III:s) synnerliga gåfvor .. gjorde ett särdeles gynsamt intryck, endast att, emot vanan, talet stundom häftade något. Beskow i 2SAH 44: 227 (1868; i fråga om G. III:s tal till ständerna d. 3/2 1789).
β) [jfr sv. dial. dä häftär i tale för honom, han har svårt för att tala] (i vissa trakter fullt br.) i uttr. häfta på målet, ngn gg på tungan, ha svårt för att få fram vad man vill säga, icke tala flytande, stamma, hacka, sluddra; äv.: draga på målet l. orden. De häfta på målet vid hvartannat ord. Castrén Res. 2: 362 (1847). Häftande på målet pratade han om Katri och om ringen. Arkadius Pakkala 107 (1895; om en berusad person). Han talade med hög, hes tenor och häftade en smula på målet. Elmblad Franzos 369 (1919).
b) (i vissa trakter fullt br., vard.) opers. i uttr. där häftar det (för ngn) o. d., där ”tar det emot” l. ”hakar” det (för ngn); jfr 4 o. I 2 b. (T.) Da hafftet es, (sv.) tär häftar thet. Lind 1: 148 (1738). Här höll hon inne en liten stund, ty hon hade glömt det namn kyrkoherden hade satt på henne. Men denne kom henne genast till hjälp, emedan han begrep hvar det häftade för henne. Lidforss DQ 1: 379 (1890).
3) motsv. I 3: fästa sig, taga l. få fäste, sätta sig l. haka fast, fastna, bliva fastsittande, klibba fast; numera bl. (i sht i fackspr.) i fråga om adhesion, företrädesvis om lim, färgämne, beta o. d.; stundom svårt att skilja från 4. Grundell AnlArt. 2: 38 (c. 1695). Spiken eller skrufven häftar intet. Sahlstedt (1773). Ibland alla färgämnen häftar den röda (färgen) .. bäst. EconA 1807, sept. s. 45. Lyckligt, att hennes (dvs. ryttarinnans) fötter ej häftade i stegbygeln (när hästen störtade)! Almqvist GMim. 2: 137 (1842). Med yttersta möda lyckades det oss att komma ut på elfven och få ankaret häfta. Castrén Res. 1: 270 (1852). En god fernissa bör häfta starkt vid sitt underlag. NF 4: 1160 (1881). 2NF 30: 511 (1920; om beta). — särsk. i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; särsk.
a) (numera föga br.) i allm.: fästa sig (vid ngt l. ngn); numera bl. med prep. vid, förr äv. med prep. på (uppå). L. Paulinus Gothus Pest. 46 a (1623; med prep. vppå). En ung person .. skulle .. söka at undvika (överdrifterna), at ej något löjligt måtte häfta vid honom. Hasselroth Campe 249 (1794). Allt efter som blicken häftar än vid ett, än vid ett annat af mästarens (dvs. Goethes) verk vexlar äfven intrycket. Framtiden 1877, s. 8. — särsk. (†): komma (ngn) till del; drabba (ngn); med bestämning inledd av prep. på. På honom skal mykit gott åter heffta. Swedberg Schibb. 398 (1716; möjl. ssg). Guds domar och straff kunna häfta på efterkommanderna. Hoffmann Förnöjs. 301 (1752).
b) (†) för att beteckna att ngt fäster sig (”biter sig fast”) l. fastnar i ngns sinne l. minne (o. invärkar på honom l. henne); fastna (i minnet l. hågen). Thetta (dvs. vad de skola inhämta) talar iagh så eenfaldigt fram för Vngdomen, at thet en gångh må bijta på them och häffta. Rudbeckius Luther Cat. 52 (1667); jfr c. Fast iag Tröst uhr Skriften hemtar / Häftar hon dok ej hoos mig. Lucidor (SVS) 64 (c. 1670); jfr 4 a. Låtom osz intet sky före at tala och höra hwad sant är; ho wet, thet kan någorstädz heffta och något gott vtretta. Swedberg Dödst. 78 (1711). VDAkt. 1777, nr 500.
c) (†) göra värkan (hos ngn), invärka l. ”bita” (på ngn); äv. utan prep.-bestämning: hava värkan, uträtta ngt. Såsom then ogudachtige Konung Achabs Hoot alzintet häfftade, hwar medh han begärade skrämma Propheten Micha. Schroderus Os. 2: 694 (1635). Titt egit exempel på Hustrun bäst häffter. Törnewall A 7 a (1694). Swedberg BetSvOlycko 47 (1710). Hur skal hans (dvs. prästens) lära då hos andra kunna häfta, / När ei hans Hustrus sed hans alfvar vil bekräfta? Kolmodin QvSp. 2: 16 (1750). Det häftar ingen ting på honom. Sahlstedt (1773). jfr (med anslutning till den eg. bet.): Trollkiäringarna hade vehlat hämnas på honom ..; men som han var een from och rättvijs man, häfftade dhet onda inte på'n uthan allenast i Skiägget. SColumbus Vitt. 265 (c. 1678).
d) (†) bli ”fast” (för ngt); råka ut (för ngt); särsk.: råka ut (för sjukdom), insjukna (i sjukdom). När .. / .. ährligheten sielf för tina sqvaller häfftar. TRudeen Vitt. 205 (c. 1690). Samma tid, som den sjuka kom fram, gick på den orten en stark rödsot, uti hvilken Patienten äfven häftade. VetAH 1750, s. 188. (Soldater) ovane vid lefnad om bord .. häfta snart för rötfebrar. Thunberg Resa 1: 91 (1788). Möller (1790, 1807).
4) motsv. I 3: sitta fast l. fäst, hava fäste, vara fastklibbad; numera bl. (jfr dock c, d) i inskränktare anv. i fråga om adhesion; jfr 3. Johansson Noraskog 3: 246 (i handl. fr. 1684). Som Jonas ther ei häftar / Vti fiskens svalg och käftar, (skall likkistan icke behålla mig). Kolmodin Dufv. 295 (1734). Rinman Jernförädl. 131 (1772; om förtenning). Pilen .. / darrande häftar i nacken. Adlerbeth Ov. 142 (1818; lat. orig.: tremens cervice sagitta / hæsit). Orena mjölkkärl, der gammal mjölk häftar i fogningar, veck o. d. Grotenfelt Mejerih. 50 (1881). Resenären .. med vägdammet ännu häftande vid kläderna. Levertin NDikt. 66 (1894). — särsk. i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; särsk.
a) (†) sitta l. stanna kvar i minnet. Snubbor, trug och aga .. äro intrycks skäl, som snart bita och länge häfta. Tessin Bref 1: 284 (1753).
b) (†) befinna sig (i fattigdom l. nöd l. trångmål l. fångenskap), vara fången (i synden l. fördomar o. d.); vara invecklad (i rättegång). Denna action iag häftar uthi. VDAkt. 1686, nr 127. Detta Prästehuset hefftar vthi fattigdom och monge besvärligheter. Därs. 1690, nr 299. (Han) vart fången .. och (har) sedermera uti en svår fångenskap .. häfftat. HH XVIII. 3: 67 (c. 1725). Det christna samhället får icke längre häfta i de hedniska ideerna om hämnd och yttre offer. Almqvist Går an 7 (1839).
c) vara knuten l. bunden l. fäst (vid ngt, mera sällan ngn), låda (vid); hänga l. hålla fast (vid); numera bl. (i sht i vitter stil, fullt br.) med bestämning inledd av prep. vid, förr äv. på. Serenius (1741). Det .. (var) en förmån at vara Frälseman, men därvid häftade tillika åtskilliga besvär. Lagerbring 1Hist. 2: 705 (1773). Någon vanära skall icke .. häfta på hans hustru och barn. Mellin Nov. 3: 95 (1845, 1867). Ingen kan bättre, än jag .., märka de brister som häfta vid arbetet. Annerstedt UUH 1: V (1877). Hus och platser, vid hvilka ungdomsminnen häfta. Quennerstedt Smål. 22 (1891). Bibegreppet af något opersonligt häftar vid ordet den. EHTegnér i 3SAH 6: 250 (1891; möjl. särsk. förb.). Den därvid häftande kamferlukten. Auerbach (1909). Naturmänniskans häftande vid det konkreta. Nilsson PrimKult. 14 (1923).
d) (i vitter stil, mindre br.) om blick (ögon): vara riktad l. fäst (på); med bestämning inledd av prep. vid l. på. Fru Astrids blickar häftade på dessa sista ord, när Susanna sakta och varmhjertad nalkades. Bremer Strid 31 (1840). Rydberg RomD 11 (1876). Huvuden med .. trötta, trohjärtade ögon som spänt häftade vid doktorn från storstaden. Rogberg Två 36 (1929).
e) (†) om otur, olycksöde, krämpor o. d.: envist ”hänga efter”, åtfölja, tillhöra; med bestämning inledd av prep. vid. Krämpor .. pläga häfta vid en så högh ålder (som 84 år). JGWerwing (1714) i 2Saml. 1: 44 (möjl. särsk. förb.). Oturen häftar mera vid de vandrande riddarne än vid deras vapendragare. Lidforss DQ 2: 20 (1892).
f) [efter ä. t. haften i motsv. anv.] (†) ”hänga” (på), bero (på), komma an (på). Om fredzwärket derpå enteligen häffta skulle, Kongl. Maij:tt (dvs. K. X G.) wille .. condescendera till alle billige conditioner och sielf till Pryssens cession. RARP 7: 121 (1660). Brask Pufendorf Hist. 365 (1680).
5) (i sht i fackspr., särsk. jur.) i fråga om förbindelse l. ansvar, i sht av ekonomisk natur.
a) om utskylder, skuld o. d.: vila på, åligga, besvära; med bestämning inledd av prep. vid, i sht förr äv. på. Ingen ordentlig sådan (dvs. skatt) häftade af ålder på odaljord. Geijer I. 1: 17 (1818). Många skulder, många utskylder häfta vid godset. Auerbach (1909). Servitut, som häftar vid gården. Östergren (1928).
b) i uttr. häfta i (stor o. d.) skuld (till ngn l. ngt, stundom hos ngn), stå i l. hava (stor o. d.) skuld (till ngn l. ngt). SynodA 1: 269 (1712). De, som hos sterbhuset ega fordringar eller till detsamma häfta i skuld. GHT 1895, nr 137 A, s. 3. SvD(A) 1930, nr 338, s. 4.
c) stå i förbindelse l. ansvar, (ännu) ha att utgöra l. betala l. svara för, vara ansvarig l. skyldig, ansvara; nästan bl. i förb. med bestämning inledd av prep. för, betecknande det för vilket man står i förbindelse l. ansvar; äv. med bestämning inledd av prep. till, stundom hos l. i, betecknande den l. det till vilken resp. vilket ngn står i förbindelse l. ansvar. Häfta för gäld, skuld, oguldna utskylder. Bergv. 1: 377 (1689). Om han (dvs. åbon) rätt för sig gjordt eller för brist häftar. SPF 1811, s. 149. Vill Låntagare, som häftar till någondera af Fonderne (dvs. jordbruks- o. manufakturlånefonderna), inbetala .. Låne-summan (osv.). Därs. 1823, s. 287. I civilrättsligt afseende häftar man för en handling af dolus endast för så vidt som en rättskränkning inträdt. NF 3: 1341 (1880). Att en person ensam .. häftar med hela sin förmögenhet för affärens förbindelser. EkonS 1: 234 (1891). SFS 1905, Bih. nr 11, s. 4. — särsk.
α) jur. med subj. betecknande egendom l. förmögenhetsobjekt. Sjöl. 1667, Bodm. 4. FörarbSvLag 1: 18 (1687). Ei skal .. (i fråga om skulder gjorda före äktenskapet) mannens egendom häfta för hustruns gäld. GB 11: 2 (Lag 1734). (Panträtten kräver för sin individualisering) att jämväl den fordran, för hvilken panten häftar, anges. Kallenberg CivPr. 1: 890 (1924).
β) (†) i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.
α') vara ansvarig (för) l. skyldig l. förvunnen (till); ha att fullfölja (ngt). ConsAcAboP 5: 497 (1685). (Banér) lärer ock, tror jag, häfta ännu för en osluten action (dvs. rättegång) i Sveriget. Carl XII Bref 18 (1704).
β') umgälla l. ”sota” (för). För hwilken (dvs. Kupidos blindhet) mången har med kropp och siäl måst häfta. Runius Dud. 2: 7 (1703).
Särsk. förb.: HÄFTA AN. (†) till I 3: häfta fast (ngt); äv. refl. Jag har .. ej lärt .. / .. dyrbar Stämpel på falsk vahra häfta an. Frese VerldslD 3 (1715, 1726; i bild). Bliberg Acerra 453 (1737; refl.). Ekblad 260 (1764). jfr ANHÄFTA. —
1) tr., till I 3: fastgöra l. fastsätta (ngt); äv. refl.: sätta l. klamra sig fast; numera bl. i inskränktare anv., om fastgörande med hjälp av nålar, styng, bindmedel o. d. FinKyrkohSP 5: 208 (1669). Han häftade yxan fast öfwerst på planket. Peringskiöld Hkr. 1: 621 (1697). (Foten å vissa blötdjur) bär en sugknapp, hvarmed djuret kan häfta sig fast. NF 2: 754 (1877). Auerbach (1909). särsk. i bildl. l. överförd anv. Lantingshausen Young 1: 86 (1787). Ett sådant efterslag häftar sig i vissa mål fast efter alla långa vokaler. Landsm. 1: 131 (1879). Hans blick häftade sig fast vid de feta bokstäverna överst på annonsen. Didring Malm 2: 122 (1915).
2) intr., till II 3, 4: fästa sig, fastna, bli fast; sitta fast; äv. bildl. Hagberg Shaksp. 1: 337 (1847). De i märkets hörn (å växter av fam. Asclepiadeæ) sittande bihangen .. häfta fast vid insekter, hvilka samla honing i blommorna. NF 1: 1173 (1876). En, vid vilkens liv / Man funnit blodskams värsta stygghet häfta fast. Andersson GrDram. 89 (1890, 1910). —
HÄFTA IGEN. (†) till I 3: häfta samman; jfr HÄFTA, v. I 5. När man haffuer häfftet såret igen. BOlavi 7 a (1578). —
1) tr., till I 3: hopfästa (ngt), sammanbinda, hopfoga; äv. refl.; numera bl. i inskränktare anv.: hopfästa gm häftande (jfr HÄFTA, v. I 5, 6). Månsson Åderlåt. 105 (1642; i fråga om sår). (Engelska) Plåstret nyttjas .. att häfta ihop skåror i huden o. s. v. NF 4: 525 (1881).
2) (†) intr., till II 4: vara fästa vid varandra. Hagberg Shaksp. 2: 291 (1847). Collan Kalev. 1: 29 (1864). —
1) till I 3: fästa (ngt i ngt); numera bl. i fråga om fästande av blad o. d. i bok. Wollimhaus Ind. (1652). Häfta in bladet i denna bok. Auerbach (1909).
2) (enst., †) till I 6: hopfästa (pappersblad) till ett häfte. Samma dag .. häftade jag in en bok papper för att uppteckna för hvar dag, hvad jag .. erfor. Liljecrona RiksdKul. 7 (1840). —
HÄFTA KVAR10 4. jfr KVARHÄFTA.
1) (†) tr., till I 3: häfta fast (ngt) så att det sitter kvar; anträffat bl. i bildl. anv., i vitter stil. En emot väggen med kål aftagen skugga, häftade qvar en flyktig skapnad af en bårtflyttad Vän. Tessin Bref 1: 80 (1751).
2) (tillf.) intr., till II 4: fasthäftad sitta kvar; bl. ngn gg i överförd anv., om minnesbild, föreställning o. d. Att en tankevilla envist häftar kvar i en persons öfvertygelse. 2NF 28: 435 (1918). —
HÄFTA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. till I 3: häfta ihop; förr äv. refl.; jfr HÄFTA, v. I 5, 6. LReg. 212 (1635). (Man) hefftade såhret tilsamman medh Nåhl och Silke. HdlCollMed. 20/10 1684. (Tråckling använder) man .., när det är fråga om att häfta samman. Sömnadsb. 14 (1915). jfr SAMMAN-, TILLSAMMANSHÄFTA. —
HÄFTA TILL. (†) till I 5: (provisoriskt) häfta ihop. BtÅboH I. 11—12: 96 (1699). Snart hade han (dvs. doktorn) häftat till såret. Snellman Gift. 2—3: 40 (1842); jfr HÄFTA, v. I 5 b. —
2) intr., till II 3, 4: fästa sig l. fastna vid (ngt); sitta fast. Renad Platina visar icke ringaste benägenhet at häfta vid magneten. VetAH 1777, s. 325 (möjl. icke särsk. förb.). Snön blef .. mjuk och .. häftade vid skidorna och fastnade .. på skidstafvarna. Ahrenberg StRätt 111 (1899; möjl. icke särsk. förb.). 2NF 29: 526 (1919).
Ssgr: A: HÄFT-APPARAT.
1) biol. till I 3: (sammanfattningen av en organisms) häftorgan. Boheman ÅrsbVetA 1843—44, s. 118. NoK 73: 74 (1927).
2) (i fackspr.) till I 6: apparat för häftning av pappersblad. SD 1915, nr 331, s. 8. SvD(A) 1930, nr 268, s. 14. —
(I 6) -BAND. bokb. band avsett att användas till bind (se d. o. 2); stycke av dylikt band, utgörande l. avsett att utgöra ett bind. BokbOrdl. (1899; med hänv. till bind). —
(I 3) -BLY. [jfr d. hæftebly] tekn. strimla av bly som fastlödes ss. förstärkningsmedel på blyinfattning av ruta; jfr HÄFTA, sbst. 3 d. Cannelin (1921). —
(I 3) -BLÄCK. [efter t. heftblech] tekn. Emellan .. (falsarna i ett plåttak inläggas) små plåtremsor ”häftbleck,” hvilka med spik fästas vid takpanelen, och dermedelst qvarhålla plåten på taket. Rothstein Byggn. 512 (1859). Lundell (1893). —
(I 3) -BORST. entomol. jfr -ORGAN. Framvingarna (hos nattfjärilarna) hafva .. häftborst. NF 11: 1180 (1887). —
(I 3) -BULT. tekn. om bultar som vid nitning av järnkonstruktioner insättas på lämpliga ställen för att konstruktionsdelarna skola sluta tätt tillsammans före o. under nitningen. SFS 1919, s. 335. —
(I 3) -DYNA. zool. jfr -ORGAN. Skiffingergeckon .. har häftdynor blott under tårnas rotdel. NF 5: 960 (1882). —
(I 3) -FLIK. entomol. jfr -ORGAN. 2 häftflikar vid klorna (hos vissa skinnbaggesläkten). Thomson Insect. 109 (1862). —
(I 6) -GAS. bokb. gas(vävnad) avsedd att efter häftningen fastlimmas på ryggen av böcker som skola inbindas. Key Amatörbokb. 17 (1916). —
-HAKE. [jfr t. hefthaken] (i fackspr.) hake för fast- l. hophäftande; särsk. bokb. till I 6: var särskild av de hakar i häftlådan varvid häftbanden fastgöras. VetAH 1753, s. 153. AHB 111: 12 (1882). Björkman (1889; med hänv. till häkta). —
(I 3) -JÄRN. [jfr t. hefteisen] särsk. tekn. fingertjock, nedtill med en knapp försedd järnten som man vid glasblåsning fasthäftar vid den glödande glaskroppen för att kunna fatta o. fasthålla densamma. Keyser Kemien 2: 264 (1871). Hector Husg. 11 (1904). —
(I 3) -KEDJA, r. l. f. (†) bärgv. Häftkedja, eller Häftlina .., kallas et stycke af en järnkedja, eller lina, som lindas omkring ved, eller verke, då det på lina i grufvor nederhissas. Rinman (1788). Möller (1807). —
(I 6) -KLAMMER. bokb. vart särskilt av de (oftast två) ståltrådsstift varmed räkneböcker, skrivböcker, mindre broschyrer o. d. vanligen äro häftade. —
(II 3) -KRAFT. (i fackspr.) vidhäftningskraft, adhesion. NF 8: 865 (1884). Roosval Schmidt 288 (1896). —
(I 6) -LÅDA. [efter t. heftlade] bokb. bokbinderiredskap varpå häftningen utföres o. som består av ett bräde med tvenne uppstående ”spindlar”, vilka uppbära en trälist med häfthakarna. BoupptSthm 9/2 1669. Key Amatörbokb. 8 (1916). —
-MASKIN. särsk. bokb. till I 6: maskin för häftning av böcker o. d. UB 6: 513 (1874). NordBoktrK 1908, s. 278. —
(I 3) -MEDEL. (häft- 1872. häfte- 1866)
(I) -NÅL. [jfr t. heftnadel] (i fackspr.) för fasthäftning l. hophäftning avsedd nål; särsk. dels (förr) till I 5 b, om nål för hopsyning av sår, dels bokb. till I 6, om grov, spetsig nål för häftning av böcker o. d. KFÅb. 1912, s. 130 (c. 1700). Thon o. Kirsch 54 (1856). Auerbach (1909). —
(I 3) -ORGAN. biol. på olika sätt utbildat organ (borst, dyna, gren, rot, klo, skiva, vårta m. m.) varmed vissa djur l. växter häfta sig fast. BotN 1866, s. 71. Rötterna hos dessa växter (dvs. cisternepifyterna) .. tjäna endast som häftorgan. 2NF 7: 698 (1907). (Lusflugorna äro) försedda med kraftiga häftorgan, i detta fall yttersta fotledernas klor. Därs. 16: 1474 (1912). —
(I 3) -PAPPER. (i sht i fackspr.) med gummilösning o. d. bestruket papper för fasthäftande av pressade växter o. d. BotN 1852, s. 29. —
(II 3) -PLÅSTER. [jfr t. heftpflaster]
1) farm. häftande ”plåster” (pasta) som enligt den nuvarande sv. farmakopén beredes gm sammankokning av kolofonium, blyplåster o. pulveriserad violrot. PH 11: 282 (1777). Lägga en linnelapp, i kanterna bestruken med häftplåster, öfver såren. Lovén Anv. 68 (1838). Lindgren Läkem. (1920).
2) på tyg utbredt häftplåster (i bet. 1); äv. om sidentaft bestruket med husbloss, ofta kallat engelskt häftplåster. Omlinda det sjuka benet med remsor af häftplåster. Hygiea 1842, s. 122. Lindgren Läkem. (1891, 1920).
-lapp, r. l. m.
-remsa. —
(I 3) -PUTA. entomol. jfr -ORGAN. Tarser med 3 häftputor emellan klorna (hos tvåvingar av familjen Acroceridæ). Thomson Insect. 313 (1862). —
(I 8) -RI. [jfr d. hæfteri] skeppsb. vid häftning av plankor använd måttribba. Witt Skeppsb. 69 (1858). —
(I 3) -ROT. bot. jfr -ORGAN. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 440. Häftrötterna hos murgröna och andra rotklättrare. 2NF 10: 1438 (1909). —
(I 3) -SKIVA, r. l. f. biol. jfr -ORGAN. Rosendahl Farm. 445 (1897; i fråga om blodigel). Parthenocissus .., växtsläkte af fam. Vitaceæ, utmärkt af förekomsten af häftskifvor på klängena. 2NF 21: 153 (1917). —
(I 6) -SNÖRE. [jfr t. heftschnur] bokb. snöre avsett att användas till bind (se d. o. 2); stycke av dylikt snöre utgörande l. avsett att utgöra ett bind. SvTyHlex. (1851). ArbB 325 (1887). —
(I 3) -STIFT. med stort, platt huvud försett metallstift för fasthäftning i sht av remsor l. blad av papper o. d. Berg Handarb. 14 (1873). 2NF 26: 715 (1917). Helgas skolschema, som hon just satte upp med häftstift på barnkammarväggen. Siwertz JoDr. 174 (1928). särsk. (vard.) i överförd anv., om de på gator fastsatta, mindre plattor som utmärka gräns för körbana l. parkeringsplats. SDS 1926, nr 114, s. 10. SvD(A) 1929, nr 292, s. 8. —
(I 5 a) -STYNG l. -STYGN. (i fackspr.) om de styng som förekomma vid häftning. Sömnadsb. 482 (1915). —
(I 6) -TRÅD. bokb. tråd varmed arken vid häftning hophäftas. UB 6: 517 (1874). Key Amatörbokb. 17 (1916).
B (†): HÄFTE-MEDEL, se A.
Avledn.: HÄFTARE, m. särsk. till I 6: bokbinderiarbetare som har till uppgift att utföra häftning av böcker o. d. Schultze Ordb. 1855 (c. 1755). Key Amatörbokb. 33 (1916). —
HÄFTERSKA, f. till I 6: bokbinderiarbeterska som har till uppgift att utföra häftning av böcker o. d. UB 6: 517 (1874). —
HÄFTNING, r. l. f. [jfr d. hæftning] häftande; äv. mer l. mindre konkret.
1) till I 3; förr äv. konkret, dels: fäste, dels: ngt som häftar fast l. hop. I de djupa låsen / Hon vänder den (dvs. nyckeln till helvetet), och hastigt deras kolfvar / Af härdadt stål, ur klippans väggar lossas / Från sina häftningar. JGOxenstierna 4: 71 (1815). Ett naturtillstånd, i hvilket de fria viljorna ännu icke kände något yttre band och de råa kämpande krafterna ännu icke sammanhöllos af någon förenande häftning. Järta 2: 396 (1824).
2) till I 5 a, förr äv. till I 5 b; förr äv. konkret: fog, söm; Linc. (1640; under coagmentatio). Twå dagar dhereffter gick hefftningen (på ett sönderslitet ögonlock) upp och låssnade af sig sielff. HdlCollMed. 20/10 1684. Roberg Beynon 241 (1697).
4) (†) till II 2 a. Jag fruktar att tröttas af hans häftning och stamning. Bremer Brev 4: 34 (1858). Häftning i talet, i tungan. Tholander Ordl. (c. 1875).
Spoiler title
Spoiler content