publicerad: 1938
KVANTITET kvan1tite4t, r. l. f. ((†) n. BtHforsH 3: 24 (1655), VDAkt. 1677, nr 263); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. q-. -tet 1615 osv. -tät 1702. Anm. Förr användes äv. den fr. formen. Triewald Förel. 1: 95 (1728, 1735). Topelius Dagb. 1: 167 (1833))
Etymologi
[jfr d. kvantitet, t. quantität, eng. quantity, fr. quantité; ytterst av lat. quantitas (gen. sg. -ātis), till quantus, huru stor. — Jfr KVANTIFIERA, KVANTITATIV, KVANTITERANDE, KVANTUM]
A. storlek, utsträckning (i rum o. tid), omfattning, omfång.
1) (†) dimensioner, format; rymd, omfattning; ytvidd. CivInstr. 255 (1635). Små och olaglige skrindor, icke hållandes then quantitet efter tunnetalet som .. Wi .. hafwe förordnat och påbiuda låtit. Bergv. 1: 123 (1646). (Urfjällar, utjordar osv.) måste Landtmätaren .. til deras qvantitet och qvalitet .. afmäta. LandtmFörordn. 34 (1725). Hagberg Shaksp. 6: 238 (1849).
2) i fråga om (grupper av) språkljud l. toner o. d.: tidslängd.
a) språkv. fonetisk enhets (t. ex. ett språkljuds, en stavelses, en fras') uttalstid (tidsmått). Arvidi 20 (1651). Lagerbring 1Hist. 2: 855 (1773). Intet lösryckt språkljud (har) i och för sig .. någon bestämd .. kvantitet. Wulff Värsb. 38 (1896). Noreen VS 2: 106 (1907). — jfr STAVELSE-, VOKAL-KVANTITET.
3) (i vetenskapligt fackspr.) i abstraktare anv., om storlek o. utsträckning uppfattade ss. ngt från materien skilt: ngts egenskap att vara l. anses ss. bestämbart gm mätning av ngt slag; omfattning, omfång.
a) mat. Mört Weidler 3 (1727). Proportion kallas det förhållande som är emellan tvänne storheter af samma slag, i anseende til deras quantitet. Strömer Eucl. I. 2: 94 (1744).
b) filos. ngts bestämdhet till storlek, omfattning l. grad; jfr KVANTUM 4. Wåra förklarade Lekamen bortläggia icke sin quantitet och lekamligheet. Phrygius HimLif. 101 (1615). Qvantiteten af en rörelse, aktas efter den qvantitet af materia en kropp äger, och den hastighet, som en kropp får. König Mec. 2 (1752). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 119.
c) log. den egenskap hos ett omdöme att dess predikat påstås om alla l. om några (något) som tillhöra (tillhör) subjektets omfång. VStyckUplKantPhilos. 34 (1798). Borelius Log. 21 (1863).
d) (†) log. i fråga om begrepp: sammanfattningen av innehåll o. omfång. Lindblom Log. 30 (1836). Borelius Log. 11 (1863).
B. belopp, mängd.
4) vad ngt belöper sig till, belopp; storleken av kostnad l. avgift l. inkomst l. gåva o. d.; summa; numera nästan bl. jur. i fråga om straff; jfr KVANTUM 1. Tullens Quantitet. Stiernman Com. 2: 242 (1640). (Straffens) qvantitet, eller det mot förseelsens storlek svarande belopp. Oscar I Straff 2 (1840). Morgongåfvans quantitet. Schrevelius CivR 3: 93 (1849). Smedman Kont. 7 (1874). Thyrén StrafflRef. 1: 80 (1910).
5) myckenhet, mängd; förr äv.: antal. HC11H 14: 215 (1693). I .. Requisitioner (till sjöartilleriet) upföres quantiteten af persedlarne med rena Bokstäfver och ej med Zifror. PH 5: 3443 (1752). (Druvornas godhet) är medelmåttig, men quantiteten .. ringa. PT 1791, nr 16, s. 3. En både till urvalet och kvantiteten imponerande exposition av (hans) .. konst. SvD(A) 1934, nr 58, s. 3. — särsk. efter prep. i (ngn gg uti), förr äv. till, i vissa uttr.
α) med bestämning (adj., adjektiviskt pron. l. att-sats); numera bl. (övergående i 6) i pl. Råå huder, som uthj stoor qvantitet blifwa uthur Finlanh bortförde. LReg. 266 (1665). Vin värmer, synnerligen om man dricker det i någon quantitet. Linné Diet. 2: 103 (c. 1750). Garfvarne bruka ej Ekbark till den qvantitet at man af dem kan få lasstals. Dens. Bref I. 1: 61 (1753). (Utländska köpmän) ägde ej sälja .. i mindre qvantiteter. Nordström Samh. 1: 356 (1839).
β) (†) pregnant: stor mängd; i uttr. i kvantitet l. (övergående i 6) i kvantiteter. Bien draga .. (honungen) af lindar, som der (dvs. i Polen) växa i quantitet. Linné Diet. 2: 153 (c. 1750). Chydenius 222 (1765).
C. konkret.
6) viss myckenhet l. mängd l. del av ngt (som angives gm ett följande, numera vanl. icke av prep. styrt sbst. l. gm första ssgsled l. som underförstås), kvantum (i bet. 2), parti. Schück VittA 2: 369 (i handl. fr. 1687). Een stor quantität brödh och drika. Carl XII Bref 229 (1702). Sedan jag kolkat i mig väldiga kvantiteter rom och te. Jensen Hudson PurpL 62 (1924). — jfr ARBETS-, BEVIS-, BEVISNINGS-, FÖRSÄLJNINGS-, MJÖLK-, SMÖR-, VARU-, VATTEN-, VIRKES-KVANTITET m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) med bestämning inledd av prep. av, förr äv. med. RARP 3: 256 (1642: af). Ett anseenligit quantitet med proviant. VDAkt. 1677, nr 263. Wåhlin Bastholm 71 (1791: af).
b) (†) i fråga om föremål: parti, antal. En quantitet andelige böcker. Walde Krigsb. 2: 35 (cit. fr. 1655). Swedenborg Res. 90 (1738).
7) (i vetenskapligt fackspr.) ngt som har kvantitet (i bet. 3); jfr KVANTUM 4. Att den reala, utanför vårt nervlif belägna världen är en värld af kvantiteter. Rydberg Varia 32 (1890, 1894). Cassel TeorSocEkon. 106 (1934). — särsk. mat. storhet. Quantiteter äro antingen jakade eller nekade. Palmquist Alg. 1: 8 (1745). Björling Alg. 1: 11 (1849). 19Årh. V. 1: 18 (1922). jfr DIFFERENTIAL-KVANTITET.
Ssgr: (6) KVANTITETS-ARTIKEL. (†) i romanska o. vissa andra spr.: partitiv artikel. Lindströmer ItGr. 24 (1803). —
(5) -GRUND, r. l. m. (i fackspr.) enhet som lägges till grund vid angivande av kvantitet. SFS 1913, s. 841. —
(7) -GRUNDSATS~02 l. ~20. filos. i Kants filosofi: grundsats enligt vilken alla fenomen äro ss. åskådningar extensiva storheter l. kvanta. VStyckUplKantPhilos. 62 (1798). —
(2 a) -OMKASTNING~020. språkv. två intill varandra stående vokalers inbördes byte av kvantitet. Landsm. XI. 8: 22 (1896). —
-TECKEN.
2) log. till 3 c: ord som betecknar graden av omdömets kvantitet. Afzelius Log. 21 (1839). Rein Log. 26 (1882). —
(5) -TEORI. ekon. nationalekonomisk teori enligt vilken pänningvärdet är direkt beroende av förhållandet mellan pänningmängden (och pänningens omloppshastighet) samt den varumängd som skall omsättas med pänningarna. Forssell Stud. 2: 123 (1888). —
Spoiler title
Spoiler content