publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OASSIGNERAD, p. adj. (numera knappast br.) icke utanordnad; icke försedd med assignation. LReg. 455 (1688; om pänningmedel). KKD 10: 114 (1708; om räkning). Axelson K12Tid 110 (1888; om ä. förh.). —
OASSIMILERAD, p. adj. icke assimilerad; särsk. språkv. motsv. assimilera 2. Munch FsvFnoSpr. VI (1849). —
OASSURERAD, p. adj. oförsäkrad; särsk. post. om postförsändelse: icke assurerad; jfr assurera 2 (slutet). GenPoststCirk. 1872, s. 333. BtRiksdP 1918, VII. 1: nr 9, s. 1. —
OATTACKERAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke attackera(t)s l. utsättes l. utsatts för angrepp. Smoll Fortif. 51 (1693). —
OATTESTERAD, p. adj. icke attesterad. En oattesterad räkning. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (†) om person: som saknar frejdbetyg (för viss tid). PT 1900, nr 109 A, s. 4. Därs. nr 120 A, s. 4. —
OAUKTORISERAD l. (numera föga br.) OAUTORISERAD, p. adj. icke auktoriserad; särsk.
a) som icke erhållit l. vartill icke erhållits vederbörligt bemyndigande; jfr auktorisera 1 a. SD(L) 1904, nr 80, s. 2 (om korrespondent). Holmberg o. Ahlberg Kravtjenko ValdFrih. 8 (1947; om resa).
b) om (offentliggörande av) översättning l. meddelande: som icke auktoriserats (av författaren resp. av den som meddelandet handlar om osv.); jfr auktorisera 2 b. Boye Strindberg 1: 256 (1933). Det oauktoriserade offentliggörandet av (Strindbergs) ”En dåres bikt”. Därs. 2: 91 (1934). —
OAVANCERAD, p. adj.
1) (mera tillf.) icke avancerad (se avancera I 3 a, 4 slutet); gammalmodig l. omodern l. efterbliven o. d. Browallius Byväg. 192 (1934).
OAVBASLIG, adj. (-elig 1819 (: oafbaselighet)—1853. -lig 1832—1872) [till avbasa] (†) som icke tar intryck av (även den skarpaste) kritik; oförbätterlig; oefterrättlig. SvMinerva 1832, nr 12, s. 1. Dalin (1853; skämts.). jfr Schück SAHist. 2: 49 (1936).
OAVBEDLIG, adj. (-bed- 1791. -bede- 1590. -bedie- 1640—1652. -bidie- 1607—1700) (†)
2) som icke kan avvändas gm bön(er); oförsonlig; äv.: oursäktlig. Oafbedelig wrede. HSH 7: 87 (1590). Fela, synda oafbedligt. Murberg FörslSAOB (1791). —
OAVBRUTEN3~020 (oafbru´ten Weste), p. adj.; superl. (†) -tnast (Atterbom PhilH 84 (1835), Cygnæus 4: 149 (1848)). icke avbruten; utan (längre) avbrott l. uppehåll; särsk. dels (i fråga om utsträckning i rummet): sammanhängande l. fortlöpande, dels (i fråga om utsträckning i tiden): oupphörlig l. ständig; förr äv. i uttr. oavbruten av ngt, som icke avbrytes av ngt. Lind (1738; under ununterbrochen). Med oafbruten uppmärksamhet följa undervisningens gång. Tegnér (WB) 6: 80 (1827). Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 7 (1852: af). Oafbrutna kölsvin, som löpa utan afbrott från för till akter. Engström Skeppsb. 42 (1889). särsk.
a) (†) om tidsavsnitt: sammanhängande. Gå en vetenskap igenom på sex oafbrutna månader. 1VittAH 3: 258 (1780).
b) ss. adv.: utan avbrott; förr äv.: direkt. Han arbetade oavbrutet hela dagen. Thorild (1779) hos Weibull Thorild 57. Nu nedflottas virket (från Ragunda) oafbrutet ända till hafvet. Englund Ged. 123 (1853). —
OAVBRÄND3~02, p. adj.
OAVBÖJD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke avböjd; förr äv. om fara l. öde o. d.: som icke avvänts l. avvärjts. Murberg FörslSAOB (1791). Oafböjda öden. Wallin Vitt. 2: 298 (c. 1808). —
OAVDANKAD, p. adj. (†) om krigsfolk o. d.: icke hemförlovad l. entledigad från tjänsten; (fortfarande) i tjänst. AOxenstierna Bref 4: 509 (1648). Murberg FörslSAOB (1791). —
OAVDELAD3~020, äv. OAVDELT3~02, p. adj.
1) (numera knappast br.) icke avskild; äv. om skog o. d.: icke utskiftad; jfr avdela I 2, 3. Bergv. 1: 198 (1649; om skog); jfr 2. Meurman (1847).
OAVFÄRDAD3~020, p. adj. särsk. (†): som icke fått dom, vars sak icke avgjorts. Bergv. 1: 500 (1696; om part i mål). —
OAVGJORD3~02, p. adj.
1) motsv. avgöra II: som icke avslutats l. bestämts o. d.; numera bl. om strid l. tävlan l. tvist l. rättegångssak l. fråga o. d.: icke avgjord (se avgöra II 2), särsk. (om strid l. tävlan o. d.): vari ingendera parten segrat; i sht förr äv. i utvidgad anv., om seger: icke given, oviss. Schmedeman Just. 1360 (1694; om rättegångssak). Oafgjorda .. vilkor, köp. Murberg FörslSAOB (1791). Adlerbeth Æn. 263 (1804; om seger). Med Ungern spelade vi oavgjort 1912. IdrB 1: 23 (1913; i fråga om fotbollsmatch). särsk. (†): ouppklarad; ouppgjord; särsk. i uttr. (icke) hava ngt oavgjort med ngn, (icke) ha ngt otalt med ngn. VDAkt. 1771, nr 375 (: hafva). Palmær Eldbr. 148 (1841, 1848). Frey 1849, s. 7.
2) (mera tillf.) om person: som icke definitivt beslutat sig för ngt, tveksam; jfr avgöra II 3. (Wyclifs bok ”De apostasia”) var avsedd att övervinna betänkligheter hos vissa oavgjorda franciskaner och dominikaner. KyrkohÅ 1937, s. 93.
Avledn.: oavgjordhet, r. l. f. [jfr t. unentschiedenheit] (mindre br.)
1) till 1; förr äv.: obestämdhet; jfr avgjordhet b. Atterbom PoesH 2: 106 (1848). TySvOrdb. 2470 (1932).
OAVGRUNDELIG, adj. [till av (se d. o. II 5) o. grunda, v.3] (†) som icke kan bli l. göras grundare. Phrygius HimLif. 181 (1615; i bild, om brunn). —
OAVGÖRANDE3~0200, p. adj. (numera knappast br.) icke avgörande (se avgörande, p. adj. 1), som icke fäller utslag; förr äv. (om strid): oavgjord. Efter en oafgörande strid med Korinthierna, drogo .. (atenarna o. dessa) sig ifrån hvarandra, och bägge ansågo sig ej varit sina motståndare i striden underlägsne. Höijer Thukyd. 1: 123 (1831). Oafgörande fälttåg. NF 4: 1247 (1881). Auerbach (1913). —
OAVHANDLAD3~020, p. adj.
2) (numera bl. tillf.) som icke handlagts l. dryftats l. behandlats o. d.; förr äv.: varom uppgörelse l. överenskommelse icke kommit till stånd; jfr avhandla 3, 4 b, 5. OxBr. 1: 258 (1624). Björkman (1889). —
OAVHJÄLPLIG3~020. (numera bl. tillf.) som icke kan avhjälpas (se avhjälpa 6); förr äv.: oavvändbar. Murberg FörslSAOB (1791). (Ett sjukdomsanfalls) oafhjelpliga återkomst. Atterbom Minnest. 2: 105 (1847). —
OAVHJÄLPT3~02 l. (numera bl. ngn gg arkaiserande) OAVHULPEN3~020, p. adj.
1) (numera knappast br.) om besvär l. klagomål o. d.: som icke vunnit beaktande; (lämnad) utan avseende; förr äv. dels om tvist o. d.: icke bilagd, dels om rättegångssak: icke avdömd, dels om ansökan: icke bifallen; jfr avhjälpa 4, 7. Oaffhulpne twister. RARP V. 2: 200 (1655). HSH 31: 92 (1662; om rättegångssak). Min ännu oafhulpna ansökning. VDAkt. 1789, nr 339. Att regeringen lemnat besvären oafhjelpta. Svedelius StatsrAnsv. 198 (1856).
2) (numera bl. mera tillf.) som icke avhjälpts (se avhjälpa 6). Murberg FörslSAOB (1791). Oavhjälpta missförhållanden. Örne KoopSamhSyn 189 (1918). —
OAVHUGGEN3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke huggits av l. ned; jfr avhugga 1—3. Bergv. 2: 96 (1739). —
OAVHYST3~02, p. adj. (tillf., i fackspr.) icke avhyst (se avhysa 1 b, 3). FörarbSvLag 5: 134 (1713). —
Avledn.: oavhändbarhet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) —
OAVHÄNDLIG3~020 l. (numera föga br.) OAVHÄNDELIG3~0200 (oafhä´ndelig Weste). (-elig 1789—1933. -lig 1800 osv.) (i sht i skriftspr.) som man icke kan l. får lämna ifrån sig l. avyttra l. avstå från; som icke kan l. får fråntagas l. berövas ngn l. ngt; oförytterlig; omistlig; jfr avhända 1, 3. Våra .. oafhändeliga rättigheter. Rosenstein PVetA 1789, s. 54. Konungariket Norige är ett fritt, .. odelbart och oafhändeligt rike. Palmblad Norige 236 (1846).
Spoiler title
Spoiler content