publicerad: 1958
REV re4v, sbst.5, n. (Månsson Siöb. 69 (1644) osv.) ((†, i ssgn SAND-REV) r. l. f.? l. m.? CivInstr. 281 (1688: sandräfwar), HT 1916, s. 120 (1789: sandref)); best. -et; pl. = (ss. r. l. f.? l. m.? -ar CivInstr. 281 (1688: sandräfwar), HFinlÖ 448 (1718: sandreefvar)); förr äv. (i ssgn SAND-REVA) -REVA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(ref(f)va 1613 (: sandreffva)—1828 (: Sandrefva). rev (-ee-, -(f)f) c. 1630 osv. räff 1577. räfwar, pl. 1688 (: sandräfwar). räfwor, pl. 1685 (: Sande-Räfwor))
Etymologi
[jfr dan. o. nor. rev, isl. rif samt (de sannol. från nord. spr. lånade) mlt. rif (t. riff) o. holl. rif (varav eng. reef); sannol. etymologiskt identiskt med REV, sbst.4; jfr med avs. på bet. HALS 6 k, HUVUD 6 c o. NÄS samt fr. côte, bärgsrygg, kust (av lat. costa, revben); formen -reva (liksom det alternativt förekommande icke neutrala genus hos ssgn sand-rev) beror möjl. på utlösning ur en icke anträffad pl. sandrever (jfr östsv. dial. sandriver, pl.). — Jfr REVLING, sbst.2]
(av klippa l. klippor, sten, sand l. dyl. bestående l. av koraller uppbyggd) vanl. långsträckt o. smal förhöjning av havs- l. sjöbotten som når jämförelsevis nära vattenytan (så att bränningar uppstå äv. vid måttlig sjögång); om nordiska förh. särsk. om (ss. fortsättning av en udde o. d.) från land utskjutande långsträckt (o. avsmalnande) undervattensgrund (av klippor, sand l. dyl.), bank; (sand)-revel; stundom äv. om dylik formation som (helt l. delvis) skjuter upp över vattenytan; ofta ingående ss. del i ett ortnamn. Hans Westphals schip (grundstötte) widh Falsterboo räff. 2SthmTb. 5: 329 (1577). Vatnet stiger mycket högre, när inga Bankar, Ref eller Skärgårdar äro uti vägen. Hauswolff Nav. 301 (1756). En rad af flera sammanhängande klippor kallas ref. Palmblad LbGeogr. 21 (1835). Kanonbåten styrde .. öfver ett langt utskjutande ref. IllMilRevy 1898, s. 101. Skeppet stod .. fast på revet. VFl. 1938, s. 105. — jfr BARRIÄR-, BLIND-, DAMM-, KLIPP-, KORALL-, KUST-, LAGUN-, RING-, SAND-, VALL-REV m. fl.
Ssgr (i sht i fackspr.): A: REV-ARM, r. l. m. särsk. om vart o. ett av de båda partier av ett korallrev som omsluta en revöppning. Stacpoole Freg. 74 (1920). —
-BILDANDE, p. adj.1 (p. adj.2 se sp. 1612). jfr -byggande. De lefvande, refbildande korallerna. Lovén ArsbVetA 1843—44, s. 217. —
-BILDNING. abstr. o. konkret. Tydliga refbildningar af frisköljda stenblock i slingrande rader. Fennia XII. 7: 4 (1896). Ymer 1920, s. 327 (abstr.). —
-BYGGANDE, p. adj. om koralldjur o. d.: som bygger l. bildar (korall)rev. Lindström Lyell 44 (1859). —
-KALK. geol. (vanl. oskiktad) kalksten uppbyggd (ss. rev) av koraller l. kalkalger l. andra vid underlaget fastvuxna kalkbildande djur l. växter. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 101.
-KALKSTEN~02, äv. ~20. geol. (sten l. stenart bestående av l. utgörande) revkalk. SvNat. 1912, s. 53. Dolomiterna anses ha bildats av revkalkstenar. BokNat. Mater. 341 (1953). —
-OMGÄRDAD~020, p. adj. (tillf.) Australiens norra revomgärdade kuster. Jacobsson HavVag. 128 (1933). —
-SIDA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1601). (numera bl. tillf.) särsk. i flod: sida som utmärkes av förekomst av (sand)rev, sida där (sand)rev förekomma. Hermelin BrBarck 73 (1703; i Weichsel). —
-ÖPPNING. särsk. i korallrev o. d.: öppning varigenom fartyg kunna passera in till en innanför revet liggande ö. Jacobsson HavVag. 167 (1933).
B: REVS-UDDE. (i sht på Gotl.) i uttr. Hoburgs revsudde, om Gotlands sydvästligaste udde som fortsättes i havet av Hoburgs rev. Bergman GotlGeogr. 2 (1870). NF 5: 1394 (1882).
Spoiler title
Spoiler content