publicerad: 1991
Ordformer
(förr äv. stoy-, ståj-)
1) (under lek o. ras o. d.) föra oväsen l. oljud l. vara högljudd (l. bråkig) o. d.; i sht förr äv.: med l. utan oväsen röra sig ostyrigt l. tygellöst o. d., rasa l. tumla om; i sht om skara l. hop; stundom äv. med obj. (se b); jfr LARMA 1—2, SKRIKA, v. 1—2, SKRÅLA, v.1 1, SKRÄNA 1—2. Glamma l. stimma och stoja. Tyst barn, stoja inte så! Här ståyas, stormas ann, här krossas, rijffs, här häfwes / Alt ömse opp och neer, medh Tummel, Gnall och Gnyy. Wexionius Sinn. 3: C 4 a (1684). Ingen skrämsel, intet stojande, intet hwiftande af snärtar och all slags bonad, hwaraf Hästen blir yr. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). Jo, jo, hos Per vid grind vi samlas allihopa, / Der sku vi stoja grymt med skrika och med ropa. CGvHolthusen (1790) hos Kellgren (SVS) 5: 304. Skrik .. och skramla, / .. Stampa i gatan och stoja, / .. Värre ändå! Wennerberg 2: 74 (1848, 1882). Då hörde jag längre ner i hagen några ungar stoja. Lagerkvist EvigLeend. 82 (1920). Då du ännu var en yngling .. / ägde du din egen syster .. / mixtrade med alla märrar, stojade med alla stoföl. Collinder Kalev. 99 (1948). — särsk.
a) i fråga om ljud o. d. från djur l. från företeelse i naturen. Så firas lika dyrt en doglös (dvs. onyttig) papegoja, / För sina granna dun och för sin konst att stoja. Bergklint Vitt. 67 (1774). Till höger och vänster, så långt ögat når, hvälfver sig vattnet stojande och brusande öfver sandreflarna, som omgifva kusten. LbFolksk. 692 (1893). Lavskrikorna stojade och hånade kring dem som en skock ligapojkar. Knöppel VitDöd. 140 (1922).
b) (mera tillf.) med innehållsobj. betecknande det ljud o. d. som frambringas gm stojande. Gap, som icke täppas af bägare med botten opp, / stoja dryckesvisor från skeppsdäck och lägertält. Hansson NVis. 123 (1907).
c) (†) i resultativ förb. med full. Nordforss (1805). De mindre syskonen .. stojade oss öronen fulla. Ahnfelt StudM 1: 26 (1857).
d) i p. pr. Holmberg 2: 874 (1795). Den larmande, stojande, svettiga, trasiga och glada hopen på en modern italiensk stads gator och torg. Nyberg i 3SAH LXVIII. 1: 21 (1959). — särsk.
α) i mer l. mindre adjektivisk anv., närmande sig bet.: stojig. Lärjungarne utgingo från den stojande hufvudstaden. Wallin 1Pred. 2: 4 (c. 1830). Krusenstjerna Pahlen 7: 128 (1935).
β) i utvidgad anv., dels om ngt sakligt: som kännetecknas av stojande, dels ss. adv.: på sätt som kännetecknas av stojande. Stadens pojkar började .. at stryka omkring på gatorna, och med en stojande sång begärde rägn. Agrell Maroco 1: 139 (1790, 1796). Jag kände .. (vändpunkten) så att jag denna soliga förmiddag var stojande glad. Kræmer Brantings 7 (1939).
e) ss. vbalsbst. -ande. Jag (hörde) .. et stojande, såsom af folk-trängsel. Posten 1769, s. 409. Ständigt hörde man hundarnas tjut, kvinnornas gälla snatter och småbarnens stojande. Fridner Idriess AustrDjung. 68 (1938).
2) (numera bl. mera tillf.) i oeg. l. utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.: framträda l. göra sig gällande l. skaffa sig uppmärksamhet på ett sådant (mer l. mindre överdrivet l. obefogat) sätt att det liknar l. erinrar om l. tänkes ss. ett stojande (i bet. 1), väsnas l. göra väsen av sig. Jag .. fruktar, at denna brusande enthusiasme för Kantianismen skal hafva samma öde som den fordna för Cartesianismen .. näml. sedan den stojat sin tid, gå öfver, tystna och å sido läggas. Porthan BrCalonius 191 (1795). Så trängs jag ej bland dem, som der i branten stoja / För ära och för gull! Wallin (SVS) 1: 251 (1806). Förr, då fröjderna stojade kring Gustafs thron och (osv.). Crusenstolpe Mor. 5: 338 (1843). Den djupaste känslan stojar minst. Konstnärsbrev 1: 59 (1860). — särsk. (†) i uttr. stoja på ngn om ngt, på bullersamt l. högröstat sätt tilltala l. antasta ngn i fråga om ngt. H(ans) Ex(cellens) slog igen fenstret, men när de (dvs. folkhopen) började stoja på mig om bedrägeri, öppnade han det åter. Tersmeden Mem. 3: 158 (c. 1790).
Särsk. förb.: STOJA FRAM10 4. till 1.
1) stojande draga fram. Karnevalståget, som stojar fram genom Roms gator. Söderhjelm ItRenäss. 238 (1907).
2) (numera bl. tillf.) under stojande framföra (ngt). Ganska få af den publik, som stojar fram sina förnöjsamhetsbetygelser på dessa teatrar, ha sinne för det sanna i konsten. Berzelius Res. 10 (1812). —
STOJA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. till 1, 2: stojande gå l. springa l. rusa omkring. Möller (1790). —
STOJA UT10 4.
1) (numera bl. tillf.) till 1, 2: på stojande sätt bjuda ut (ngt). Lökryssar med sina korgar stojade ut sin vara. Lange Ödeb. 168 (1884).
Avledn.: STOJARE, m.//ig. [jfr d. støjer]
1) till 1: (mans)person (i sht barn) som stojar. Weste FörslSAOB (c. 1817; angivet ss. vard.). Och folket tog upp stenar ifrån backen / och slängde dem Apelles uti nacken, (emedan han chikanerat deras målningar) / och han drefs ut af barn och unga stojare, / som skreko: ”drag åt Tartaros, din skojare!” Fröding Guit. 141 (1891). En riktig liten stojare är du, kan du inte hålla dig lugn ett ögonblick. Östergren (1946). IllSvOrdb. (1955).
2) (numera föga br.) till 2: (mans)person som stojar l. är benägen att stoja, högröstad l. påstridig l. grälsjuk o. d. person. J alle, tanktome stojare som föden larm och tvister. Thorild (SVS) 1: 36 (c. 1783). Skriffriheten har, jag tillstår det, ännu andra missbrukare än .. dessa vettlösa politiska stojare. Leopold 3: 131 (1798, 1816). Dens. (SVS) II. 5: 96 (1812). —
STOJERSKA, f. [jfr stojare] (tillf.) till 1: kvinna l. flicka som stojar. Klassens värsta stojerskor. Östergren (1946). —
STOJIG, STOJSAM, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content