USURPERA ɯs1ɯrpe4ra, -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
orättmätigt l. egenmäktigt l. med våld l. list o. d. lägga beslag på l. bemäktiga sig l. lägga under sig (ngt, i sht makt l. välde l. rätt(ighet) l. befogenhet o. d.), tillskansa l. tillvälla sig; ngn gg äv. närmande sig bet.: lägga sig till med (ngt). Annerstedt UUH Bih. 1: 301 (i handl. fr. 1627). De amter, som Preussen usurperat. Höpken 2: 395 (1757). Skattemännens återinsättande i den uråldriga äganderätt, som af Adeln blifvit våldförd och usurperad, kom icke i fråga. LBÄ 19–20: 82 (1799). Att det varit möjligt för en pastor att usurpera det biskopliga prerogativet att ordinera präster, bär i sin mån vittne om de oroande kyrkliga förhållanden, som .. voro rådande i den svenska lydprovinsen. Lundström LPGothus 1–2: 105 (1893). (T. Segerstedts) politiska liberalism gjorde på oss, som usurperat namnet radikaler, intrycket att vara väsentligt friskare, än den vi brukade stöta samman med. Wigforss Minn. 1: 400 (1950).
