publicerad: 2019
VÄNTA vän3ta2, v. -ade (G1R 24: 548 (1553: ventar, pr. sg.) osv.), förr äv. -er, vänte, vänt, vänt (Rom. 8: 19 (NT 1526: wänter, pr. sg.), Linné Bref I. 3: 250 (1774), Väring Vint. 111 (1927: Vänt, imper.)); äv. (numera bl. i Finl., vard.) VÄNTAS, v. dep. -ades. Anm. Det fsv. o. numera bl. dialektala väna finns entydigt belagt i Ihre (1769) med angiven bet.: tro, förmoda, samt sannol. i VÄNSAMLIGEN, men äv. ipf. vänte o. sup. l. p. pf. vänt, som här räknas som ä. böjningsformer till inf. vänta, skulle i ä. språkprov möjl. kunna återgå på detta väna. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (tillf., RöstRadio 1952, nr 12, s. 8, osv.); jfr VÄNT.
Ordformer
(vent- (w-, -th-, -tt-) 1523–1788. vänt- (w-, -dt-, -th-, -tt-) 1526 osv. -a 1523 osv. -as 1823 osv.)
Etymologi
[fsv. vänta; motsv. fd. vænte (d. vente), fvn. vænta, vætta (nor. vente); till (l. parallellbildning till) det ord som föreligger i fsv. väna, förmoda, misstänka, fvn. væna, got. wenjan, fsax. wānian (mlt. wēnen), flfrank. wānan (mnl., nl. wanen), ffris. wēna, fht. wānen (mht. wænen, t. wähnen), feng. wēnan ((ä.) eng. ween), till VÅN, sbst.1; i bet. 3 sannol. eg. ombildning av det ord som föreligger i fsv. vanta(s), motsv. fd., d. vante, fvn. vanta, till stammen i VAN-. — Jfr ANVÄNTA]
1) med större l. mindre grad av rimlighet l. sannolikhet l. tagande för givet (o. i enlighet med ens förhoppning l. önskan) föreställa sig (ngt) komma att hända l. inträda l. bli verklighet (för egen del); förvänta (se d. o. I 2); motse; räkna med (se RÄKNA 12 b β); i vissa ä. språkprov möjl. utan inbegrepp av rimlighet osv., övergående i bet.: hoppas på; särsk. i p. pf., i det komparativa uttr. som väntat; äv. med avs. på dels ngt inte önskvärt, dels (förtäckt) krav på ngn (se särsk. a, b), dels person (se f); ngn gg äv. oeg., om ngt sakligt (som hänför sig till den väntande); äv. i liktydig refl. anv. (se g); jfr BIDA 1 g. Det hade jag inte väntat. Den var bättre än väntat men sämre än man hade hoppats på. Wij vthi andano(m) wentom hoppet, ath wij skolom rettferdughe wardha aff troona. Gal. 5: 5 (NT 1526). Iagh wente thet godha, och thet onda kom. Iagh wente liwset, och mörkret kom. Job 30: 26 (Bib. 1541; Luther: wartet des guten, hofft auffs liecht). Man måste altijdh hoppas dhet bästa, och wänta dhet onda. Grubb 518 (1665). Aldrig är dagen så lång wij ju een gång måste wänta afftonen. Celsius Ordspr. 2: 614 (1709). Hännes känslor vänta ömt ditt understöd. Bellman (BellmS) 1: 141 (c. 1771, 1790). Dårskap, dårskap, att hos människor söka och vänta hvad de ej hafva att gifva! Montgomery-Silfverstolpe Mem. 3: 152 (1825). Talman Gustaf Nilsson .. utnämndes som väntat i fredagens konselj till landshövding i Värmland. DN(A) 3/11 1957, s. 1. — jfr FÖR-VÄNTA o. O-VÄNTAD samt O-VÄNTANDES. — särsk.
a) i förb. med bestämning inledd av prep. av o. styrt led angivande den l. det som föreställs (äv. åläggs) tillhandahålla det väntade; jfr d, g. Det hade jag verkligen inte väntat av dig. The skola tiena och wenta aff werldenne alt ondt til löna. LPetri 3Post. 107 a (1555). Then, som sielf, eller hwars skyldemän hafwa i saken del, eller kunna nytto eller skada ther af wänta. RB 17: 7 (Lag 1734). Vi bli lätt orättvisa mot våra barn genom att vänta allt för mycket af dem. Beskow Pred. 567 (1901).
b) med obj. bestående av att-sats l. inf.-förb., äv. angivande (förtäckt) krav; jfr g. Jagh wenter ett sin, / At Solen hon skijn, / Och främier Rosen mijn. Ståhle VersVasat. 215 (i handl. fr. 1617). (Fienderna) vänta redan att skörda samma förmåner som efter Nördlingska slaget. Gustaf III 1: 56 (1786). Vi inte endast hoppas, vi vänta uttryckligen att filmen stryks från biografprogrammen, i detta fall kunna vi icke släppa efter. GHT 1938, nr 33, s. 12. Jag hade väntat att livet skulle finnas någon annanstans. Tunström Julorat. 328 (1983).
c) (†) med indirekt personobj., särsk. i uttr. vänta ngn liv, räkna med att ngn skall överleva; jfr g α. OPetri Kr. 304 (c. 1540). Han (blev) så siuk i saltzwädel, at ingen wänta honom lif. Horn Beskr. 104 (c. 1657).
d) i inf.-förb., i sådana uttr. som vara att vänta, ha ngt att vänta; äv. i anv. som motsvarar a; jfr g. Det var heller inte mycket annat att vänta. Then j allo sorg ligger, och hafuer doch intit bätre at håpas eller wenta. Syr. 41: 4 (öv. 1536). Af en människa hwars sinne är brydt, är det nästan omögeligit att wänta. PH 6: 4429 (1756). Så snart Hamlet intar scenen vet den elisabetanska publiken vad den har att vänta. Johannisson MelankRum 34 (2009).
e) i pass., särsk. (o. i sht) i fråga om mer l. mindre allmänt hyst förväntan, särsk. i förb. med subj. med inf.; jfr f. Pappegoyan wäntes at vtsäya tydeligha .. ord. Schroderus Comenius 161 (1639). Någon fullständig Afhandling i et sådant Ämne må här icke väntas. Lanærus Försök 100 (1788). BNP-tillväxten väntas under den första delen av prognosperioden .. uppvisa en årlig tillväxt på 1,8 %. Hand90Tal. 38 (1989).
f) i fråga om ngns l. ngts ankomst; särsk. med avs. på ngt konkret, äv. (o. i sht) person: med större l. mindre grad av rimlighet osv. föreställa sig (ngn l. ngt) skola (an)komma (till en för att mottagas av l. hälsa på en); förr särsk. i p. pr. med passiv bet. (jfr e); äv. i fråga om havandeskap (se slutet); äv. i anv. som motsvarar e; jfr g. Jag väntar besked från min läkare. De väntade främmande på eftermiddagen. Så kom(m)er thens tienarens herre, then daghen han icke wänte hono(m). Mat. 24: 50 (NT 1526). När Ryssen var ventandes dijt med krijgzmachten sände han til Her Steen Sture (efter förstärkning). Bureus Suml. 55 (c. 1600). Emedan Czaren .. wäntades på hem-resan dageligen til Berlin. Nordberg C12 2: 625 (1740). Två glas, sa Blenda. Väntade ni någon? Gustaf-Janson ÖvOnd. 82 (1957). Jag väntar besök, jag är upptagen. Malmsten DagKastanj. 204 (1994). — jfr HEM-, IN-, NED-VÄNTA m. fl. — särsk. om kvinna (numera äv. man (se särsk. β')), i fråga om havandeskap l. nedkomst; jfr g β.
α') [sannol. utgående från anv. i g β] i p. pr. (åtm. numera utan klar avgränsning från 4), särsk. dels i fråga om mer l. mindre nära förestående nedkomst, i sådana uttr. som (gå o. d.) i väntande dagar (se DAG I 5 b δ; jfr VÄNTAN 1 b β), förr äv. på väntande fot l. stund (se FOT 1 c ξ slutet resp. STUND, sbst.1 2 d (β)), dels i sådana uttr. som väntande mammor. Tå en aff them sadhe, at hans Hustru gick vthi sine wäntande Daghar. Schroderus Os. III. 2: 5 (1635). Inverka de bilder, som lefva i en väntande kvinnas fantasi, på fostret under hennes hjärta? Rydberg Varia 144 (1894). Vi har cirka trettio olika bassäng- och salgrupper för bl. a. .. väntande mammor. Hufvudstadsbl. 24/8 1997, s. 4.
β') med avs. på barn. Det var som han anat, Frida väntade ett barn. Siwertz Sel. 2: 40 (1920). Eh, det här är alltså Harriet. Hon, nä. Vi väntar barn tillsammans, sa jag. Stensdotter ArnesKiosk 341 (2004). Hon väntade smått. Jörgensdotter BergDöttrar 165 (2009).
g) refl.; äv. dels utan obj. (se β), dels i anv. som motsvarar a, b, d, f. Nu vet du vad du har att vänta dig. Wår nadigste herre .. wenther sigh hielp och biistånndh wtaff them. G1R 1: 123 (1523). (Satan) räddes at hans rum the blefwo tå förtrånga, / Förty han wäntade sig gäster alt förmånga. Spegel ÅPar. 1 (1711). Oaktadt Er lofven, hade jag knapt ändå kunnat vänta mig, att I skulle besvära Era ben en så lång väg. Kellgren (SVS) 6: 23 (1773). Att hans soldater voro modfällde både af det lidande de redan uthärdat och för det de väntade sig. Emanuelsson Polyb. 1: 363 (1833). Av Madde kunde man vänta sig vad som helst. Östergren SistCig. 399 (2009). — särsk. (†)
α) i uttr. (inte) vänta sig liv, (inte) räkna med att överleva; jfr c. Szåå han lagh lenge på sengen och ventte sigh intte liffh. UpplDomb. 7: 94 (1557). Balck Es. 79 (1603).
β) utan obj., om havande kvinna: vänta att (snart) föda; äv. (o. möjl. urspr.) i uttr. vänta sig i barnsäng; jfr f slutet (α). Till Kyndermesso tijdh (tå hon sigh och we(n)ter) är pœnite(n)tz tijdh förestaldt. VästeråsDP 14/11 1599. Hon börjar at wänta sig alla dagar i barnsäng. ÅgerupArk. Brev 27/4 1753. Intet kan hon vänta sig snart, just. Knorring Torp. 1: 42 (1843).
2) om ngt sakligt: vara att vänta (i bet. 1) för (ngn l. ngt); förestå (se d. o. 5); finnas i beredskap för; äv. dels med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. för, dels utan obj. (jfr 4 e o. FÖRVÄNTA I 3). Et högre Rike väntar Er. Kellgren (SVS) 2: 169 (1782, 1796). Oss väntar ingen hjelp, utan vi måste hjelpa oss sjelfva. Almqvist Arb. 5 (1839). Den naggande förkänslan af att de dagar som väntade skulle bli lika tomma och meningslösa som de dagar som gått. Söderberg Hist. 134 (1898). Att söka sig tillbaka till ett hem, där de inte visste vad som väntade dem. Ruin Drömsk. 27 (1951). För tågtrafiken väntar nu total konkurrensutsättning. SäljSkiten 84 (2009). — jfr FÖR-VÄNTA.
3) (†) ss. dep.: saknas. Äfven på Dal och på Tiweden uppehöllo sig skogstjufvar, så att viljan äfven här var för hand, men kraften väntades. Strinnholm Vas. 3: 434 (1823).
4) under (påtaglig l. mer l. mindre tålamodsprövande) tidsutdräkt stanna (kvar) (ngnstans) l. (mer l. mindre overksam) hålla sig beredd o. d. (tills ngt föreställbart l. mer l. mindre väntat (i bet. 1) l. förutskickat l. ngt man är inställd på (möjligtvis) händer l. ngn kommer l. gör ngt); stundom utan klar avgränsning från 5, särsk. i uttr. vänta och se; äv. med obj. (se a α); äv. i p. pr. i substantivisk anv., om person som väntar; förr äv. i fråga om deltagande i ngt, i ssgn AV-VÄNTA 3; jfr 1 f slutet α′ o. BIDA 1, FÖRVÄNTA II 1. Ty thet är icke än nu enden, och titt wentande skal icke fela. SalOrdspr. 23: 18 (öv. 1536; Luther: warten; Vulgata: praestolatio). Förlåt, min Grefve, at jag låtit Er vänta. Björn FörfFl. 32 (1791). Man får emellertid vänta och se hvad ljus de redan började undersökningarne kunna sprida i denna sak. GHT 2/3 1846, s. 3. Är det många väntande därute? Strindberg NRik. 162 (1882). Lär er att tycka om att vänta. Det är inte lätt, men det går det med. Koppla av, medan ni väntar. Zetterström Dag 23 (1946). Tror du det går att be henne vänta eller komma om en timme, så där? Wahlberg FrusLiv 205 (2003). — jfr AV-, IN-, UT-VÄNTA m. fl. — särsk.
a) i förb. med bestämning angivande det föreställbara osv.; jfr b, e.
α) (utom i slutet numera mindre br.) med obj.: invänta; äv. [möjl. utvecklat ur β α′ slutet gm utelämning av prep.] med obj. bestående av inf.-förb.; jfr d o. BIDA 1 e, FÖRVÄNTA I 1, UT-VÄNTA. Äst tw th(e)n som ko(m)ma skal, eller skolo(m) wij wänta någhon anna(n)? Luk. 7: 19 (NT 1526; Luther: wartten; Erasmus: expectamus; gr. προσδοκῶμεν); möjl. till 1. The wänta icke någon lagligh kallelse, vthan löpa okallade. OMartini Pred. D 4 b (1606). När et Skepp .. kommer utur Linien .. så böra de närmaste Fregatter komma Skepp til hielp, utan at wänta särskild befallning. PH 6: 3736 (1755). Müller hade ej kunnat vänta oss, utan var några dagar förut afrest. Atterbom Minn. 519 (1819). Vi stannade .. och beskådade kyrkogården .. där J. J. Hedrén väntar den yttersta domen. Böök ResSv. 111 (1924). Den får stå länge som ska vänta en annan från sätet (som ska vänta att få befattningen efter en annans död). Holm Ordspr. 366 (1964); jfr slutet. — jfr LÅNG-VÄNTAD. — särsk. (fullt br., mera tillf.) med obj. bestående av satsförkortning l. med obj. (äv. refl. sådant) o. resultativt objektivt predikativ. Sedan förlofwar han sig med ena Kyrkioherda dotter, wentande lifwet vr swärfadren, at få komma effter honom til lägenheten. Swedberg Lefw. 146 (1729). Mången Guds tjenare har wäntat sig gammal och grå i sin längtan efter en bättre sakernas ordning. Thomander Pred. 1: 93 (1849).
β) med sådan bestämning inledd av prep. (up)på, i sht förr äv. efter (ofta med mer l. mindre tydligt inbegrepp av längtan o. d.); särsk. i sådana ordspr. som den väntar inte för länge som väntar på något gott; jfr c o. FÖRVÄNTA I 1 c. Ni behöver inte vänta på mig. Väntar du på någon? De väntade på bussen. Foordhrer honom j fridh, ath han må komma til mich, ty iach medh brödhrena wäntom effter honom. 1Kor. 16: 11 (NT 1526). Men dett de nu oter skole venta på varerna, som de hafve måst venta på penningerna. OxBr. 5: 102 (1616). Skulle .. någon i Byelaget .. (vid gemensamma arbetsinsatser) finnas efterlåten, tredsk och försumlig .. ware de då icke skyldige at wänta på den tröge. PH 3: 1855 (1742). Den väntar inte för länge som väntar på något godt. Hallström K11 80 (1918). — jfr EFTER-, PÅ-VÄNTA. — särsk.
α') med styrt led betecknande ngt abstrakt; jfr β′. I som fructen herran wenter epter hans nåde. Syr. 2: 9 (öv. 1536). Att Ridderskapett och Adelen iu för iu heller sigh här på förklaradhe och inthet wänta effter Almogens swar. RARP 7: 17 (1660). Men han gick trygg sin jemna gång, var tålig som förut / Och väntade på bättre tid – och så bröt kriget ut. Runeberg (SVS) V. 1: 54 (1848). När stämningen blir som mest pressad av det olidliga väntandet på ytterligare besked. Bredow BaraInte 266 (2009). — särsk. med styrt led bestående av att-sats l. indirekt frågesats l. inf.-förb.; jfr γ. Alle wenta the effter, at tu scalt giffua them spijs j sinom tijd. Psalt. 104: 27 (öv. 1536). Och fans då oss emellan rådslagit, vänta effter, om han sielf ville begära sin plichtz uthstående och absolution. VDAkt. 1679, nr 317. Också jag väntade på att få lämna mellanstadiets mörker. Brunner SvVill. 233 (1987).
β') i uttr. låta vänta på sig, särsk. i anv. som motsvarar α′, om kommande sakförhållande o. d. Fransyska subsidierna läto vänta på sig. Malmström Hist. 3: 18 (1870). Resultatet lät inte vänta på sig. Lo-Johansson Förf. 70 (1957).
γ) med sådan bestämning bestående av bisats som anger händelse l. förhållande vars inträdande innebär väntetidens slut, särsk. (o. i sht) med sådan bisats inledd av till (dess) l. tills; jfr β α′. Jagh haffuer ventt till des någe vist båd skulle gå till Eder. OxBr. 11: 560 (1628). Man (måste) intet falla honom i talet, men wänta til han talt uth, at honom swara. SwFrOrdeB 163 (1703). Sedan väntar både hon och jag under orolig tystnad tills telefonen ger ifrån sig sms-signalen. Bredow BaraInte 111 (2009).
b) i förb. med bestämning som anger väntetidens varaktighet; äv. i anv. som motsvarar a. Iagh wenter efft(er) min kærest god ve(n) så le(n)ghe. Visb. 1: 63 (1573). Cappellister och Hauboister ifrån Staden till Ulrichsdahl samt åter till Stockholm sedan åkaren wäntat hela natten. HovförtärSthm 1761, s. 385. Ofta fick man vänta tre veckor, innan man återfick expeditionerna för en konselj underskrifna. De Geer Minn. 1: 61 (1892). Nog kunde jag ha väntat på biblarna i några dagar, det var inte det. Jonasson Hundraår. 337 (2009).
c) i (samordnad) förb. med sådana verb som gå l. sitta l. stå; äv. i anv. som motsvarar a β. Epter skippen liggie nu aldelis segelrede, och venta allenast epter folckit. G1R 10: 94 (1535). De som intet ha att göra gå och wenta på klåkan skall slå tålff. Ekeblad Bref 2: 338 (1662). Jag i Krogen / Stod och wänte, full med harm. Runius (SVS) 2: 116 (1712). Han satt där och väntade och väntade. Roos FamArkiv 87 (1909).
d) i imper., med huvudsaklig tanke på (utfästelse l.) hot o. d. om att så småningom komma att se till att ngt görs l. händer (varigm man ger igen l. rådande läge genomgripande förändras); särsk. i förb. med men l. bara l. tilltalspron.; förr äv. i anv. som motsvarar a α. Aber hvarföre då / Skall du prygla och slå? / Jo därför det faller sig så; / Vänta din rygg skall bli blå. Bellman (BellmS) 1: 133 (c. 1775, 1790). Men vänta, vänta bara, du skal min sann få betala mig för besväret. Björn FörfYngl. 70 (1792). ”En sådan näbbig flicksnärta! Men vänta mig du, vänta mig du!” ropade han med ett älskvärdt grin. Roos Mar. 75 (1881). Men vänta ni bara. Än har ni mig inte i säcken. Delblanc Prästk. 132 (1963). Även hårda nötter går att få upp, sa kommissarien .. Vänta bara. Nesser FallG 82 (2003).
e) i oeg. l. bildl. anv., om sak; särsk. i fråga om att vara färdig l. till reds; äv. i anv. som motsvarar a; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 2. Ty ath creaturens högheligha åstundan wänter effter ath gudz barn skola oppenbaras. Rom. 8: 19 (NT 1526). Kålen står på bordet, supen väntar. Bellman (BellmS) 2: 151 (c. 1763, 1791). (Jag) framförde henne i rummet, der det redan färdiga contraktet väntade vår underskrift. Palmblad Nov. 2: 166 (1841). Hissen väntade redan på henne med sina öppna dörrar. Larsson MimersBr. 88 (1996).
f) (numera bl. mera tillf.) ss. vbalsbst. -ning, väntan (se d. o. 2); särsk. dels i fråga om skjuts o. d. som får stå o. vänta på resande (för återfärd), dels i uttr. (stå o. d.) på väntning, (befinna sig) i vänteläge (för att vid senare tillfälle tas om hand l. under behandling o. d.) (jfr VÄNT); äv. i konkretare anv., om enskild omgång av väntan (äv. närmande sig bet.: väntetid). Om någon resande uppehåller skjutsbonden öfwer 4 timar .. bör för hwarje häst betalas 2 styfwer i timan för sådan wäntning. PH 6: 4778 (1758). Sedan vi efter många krokar, väntningar och debatter kommit till jourgeneralens kvarter. AvHauswolff hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 236 (1809). Jag hade under väntningen god tid att genomläsa dem alla. Svanberg RedLefn. 259 (1882). Så får man (under telefonsamtalet) stå på väntning och väntning, och det vill man ju inte. DN 10/1 1992, s. D1.
5) [eg. specialanv. av 4] tills vidare låta bli l. avstå från att handla (med avseende på ngt (som det förefaller) avsett l. förväntat) (o. låta en tid förflyta innan man gör detta); bida sin tid; äv. med subjektsväxling, om sak: uppskjutas l. anstå; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. med o. med styrt led angivande det ngn låter bli att göra; jfr 4 o. BIDA 1 c, d, FÖRVÄNTA II 2. Den wäntar, han winner. Celsius Ordspr. 3: 70 (1711). Ännu wäntade man med bröllopet i twå år. Dalin Vitt. 3: 344 (1752). Nej, vänta med det (dvs. att sova). Vi ha åtskilligt att tala om. Michaelson Ungk. 145 (1892). Vänta inte med att förälska dig, till dess du blir 35 år. UngKraft. 1907, s. 46. För underlåtenhet att konsumera kapital ha vi termen ”väntande”. EkonT 1929, s. 75. Jag var övertygad om att det fanns mycket hon ville tala om. Det fick vänta. Östergren SistCig. 351 (2009). — jfr FÖR-VÄNTA. — särsk. i imper. utan prep.-bestämning, vanl. ungefär liktydigt med: stopp (se STOPP, interj.) l. håll dig resp. er lugn(a) l. stilla; särsk. i förb. med dels lite(t), dels nu (särsk. i fråga om att hejda (sig i) tankegång o. d.); äv. (i Finl., vard.) ss. dep. (Eng.) Stay a little While, (sv.) wänta litet. Serenius Ggg 1 b (1734); möjl. till 4. Christian Wingmark, vänta, / Ej på dörren glänta. Bellman (BellmS) 1: 127 (c. 1771, 1790). Vänta så skal jag hjelpa Er, Ni kommer så illa åt til vänster. Björn FörfYngl. 16 (1792). Men öfver dem alla ljöd den finske sjökaptenens stormröst. ”Väntas nu, väntas nu” hojtade han; ”man ska få slopa mig i tusen bitar innan jag återtar det minsta nu”. Blanche Bild. 3: 55 (1864). Vänt lite, Anna-Greta! ropade han förtvivlad och andfådd. Väring Vint. 111 (1927). Det här måste vi fira! Vänta nu, vad har vi att fira? sa jag. Stensdotter ArnesKiosk 23 (2004).
1) (numera bl. mera tillf.) till 1 f: vänta att (ngn l. ngt) skall komma in (ngnstans). Vi vänte in Schultén (till Åbo) i dag. Porthan BrCalonius 402 (1797).
2) till 4: invänta (ngn l. ngt); jfr vänta ut. Dher .. Anföraren, för Flåttan .. giör Teckn at någon skal komma aff eller vp, eller ock wänta honom in. Siöart. 1685, s. 107. Dom tycker också att vi skall vänta in kvällen. Nesser FallG 430 (2003). —
VÄNTA UPP10 4, äv. (vard.) OPP4.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1 f: vänta att (ngn l. ngt) skall komma upp (ngnstans). Man väntar Bror opp, hör jag. Välkommen. 2Saml. 8: 76 (1788).
2) (numera bl. tillf.) till 5 (slutet): (avbryta sig o.) vänta; jfr stanna upp I 1 a. Vänta upp lite, säger Josef och håller mig tillbaka vid grinden. Wassing Dödgr. 226 (1958). —
VÄNTA UT10 4. till 4: vänta tills (ngn) blivit färdig l. redo l. gjort sitt o. dyl. l. tills (ngt) fullbordats l. tagit slut o. d.; äv. allmännare: invänta (jfr vänta in 2). Eller hinna the med litet nöije wenta vt predikan, så fika the hem, och gå så bortt. Swedberg SabbRo 853 (1689, 1712). Jag stod .. en stund på torget, men mäktade ej vänta ut exekutionen. MoB 2: 62 (1792). Han (måste) vänta ut tre kalifer, innan han kom i åtnjutande af maktens sötma. Lindberg Hârûn 10 (1900). Jag väntade ut henne. Gå fram till henne vågade jag inte, men jag gav henne möjligheten att närma sig mig. Stensdotter ArnesKiosk 46 (2004). jfr utvänta.
Ssgr (i allm. till 4; Anm. Förledsformerna vänt- o. vänte- används delvis utan åtskillnad, men det finns åtm. numera en tendens till att den förra föredras när ssgn betecknar för väntan avsett utrymme o. den senare när väntans varaktighet l. tidsutdräkt står i fokus): A: VÄNT-DAG, se B. —
-HALL. (större) väntsal; särsk. om sådan väntsal på (järnvägs)station; jfr hall, sbst.2 7. Genom nya ingången .. kommer man direkt in i (bad)anstaltens nya rymliga vänthall. TT 1898, Byggn. s. 129. Så länge människorna färdas från en plats till en annan, behövs vänthallarna. Även om de ibland förefaller alltför snuskiga och ovänliga, så har de en viss charm. Hufvudstadsbl. 18/3 1988, s. 12. —
-HEM, se B. —
-HÖGTALARE. tele. på telefon: högtalare som påkopplas vid uppringning i väntan på svar. DI 8/12 1981, s. 27. —
-KUR. kur som utgör mindre, enkelt väntrum; jfr -kiosk, -paviljong, -skjul. Vid dessa hållplatser .. uppföras i regel inga husbyggnader eller i bästa fall blott en obetydlig, framtill ofta öppen väntkur för de resande. TT 1903, AutMot. s. 39. De kröp ihop på bänkarna i den lilla väntkuren i ett fåfängt försök att hålla värmen. Karnstedt Gnistsk. 177 (1990). —
-KÖ, -LÄGE, se B. —
-PAVILJONG. (numera bl. tillf.) (finare l. mer utsmyckad) väntkur. En liten mot banan öppen väntpaviljong. CarlscrVBl. 15/5 1875, s. 2. —
-PENGAR, äv. -PENNINGAR. (vänt- 1814 osv. vänte- 1667 osv.) (i sht i skildring av ä. förh.) om pengar som utgör ersättning för den tid (utöver den överenskomna) som ngn får vänta på att (åter)uppta arbete l. tjänst; särsk. i fråga om skjuts (som fått vänta mer än en timme); jfr väntnings-pengar. Alt thet för them gifwes i Wäntepenningar .. ther aff niute Skiparen och Redarne tre Fierdedeelar .. och Skipsfolcket deele then öffrige Fierdedeelen sin emellan. Siöl. 1667, Skipl. 7. Skulle så hända, at arbete .. tryter, åligger det Idkaren, at bestå sine arbetare en skälig wänte-penning i åtta eller fiortan dagar. PH 9: 342 (1770). (En skjutsdräng:) Jag ska, fan i min lilla vän, ha väntpengar af käringen. Wetterbergh SamhKärna 2: 216 (1857). —
-PLATS. (vänt- 1896 osv. vänte- 1960 osv.) plats (se plats, sbst.1 2) (avsedd) för väntande; äv. motsv. plats, sbst.1 4 (d); jfr -rum o. väntnings-plats. Läsrummet ligger i regel så, att man direkt kommer dit från publikens väntplats, d. v. s. från yttre sidan af disken. TT 1896, Byggn. s. 42. Om vi använder korttidsplatser som vänteplats. Barometern 25/8 2015, s. 13. —
-RUM. rum (se rum, sbst.3 9) avsett för väntande på ens tur l. ngns l. ngts ankomst; särsk. (o. numera ofta) om sådant rum på vårdmottagning o. d.; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr -hall, -kur, -plats, -sal o. väntnings-rum. Främlingen (visade) vägen till de resandes vänt-rum. Backman Dickens Pickw. 1: 13 (1871). Vi leva i dödens väntrum och vandra vår väg i dödens skugga. Bolander HerrKr. 52 (1946). I grådaskig dager var min lägenhet lika uppiggande som en tandläkares väntrum. Mazetti GrabbGrav. 73 (2000). jfr natt-väntrum. —
-SAL. (vänt- 1865 osv. vänte- 1862) [jfr d. ventesal] sal som utgör större väntrum; särsk. (o. vanl.) om sådan sal på (järnvägs)station; jfr -hall o. väntnings-sal. SkandGazette 1862, sp. 599. Att väntsalarne vid jernvägsstationen uteslutande äro afsedda för passagerare som önska afresa med bantåg. NerAlleh. 1/3 1871, s. 3. jfr natt-, omnibus-, stations-väntsal.
Ssg: väntsals-biljett. (förr) jfr perrong-biljett. Automater, som mot erläggande af 10 öre lemna en väntsalsbiljett, hafva nyligen blifvit uppsatta i vestibulen till Köpenhamns järnvägsstation. GbgAB 25/2 1899, s. 2. —
-SKJUL. (numera bl. tillf.) (enkel) väntkur. Ansökan .. om inrättande vid Skeppsbron och Klippan af väntskjul för passagerare med bolagets ångslupar. GHT 6/11 1871, s. 1. —
-STUND, -TID, -TIMME, -VÄRDE, se B.
B: VÄNTE-DAG. (vänt- 1888–1968. vänte- 1887 osv.) dag som utgör väntetid; jfr väntnings-dag. Om man under dessa väntedagar kan bereda (dem) .. någon upplysning .. så kan detta inte vara annat än kärkommet. SvD 14/5 1887, s. 3. —
-HEM. (vänt- 1901 osv. vänte- 1937 osv.) (utom om ä. förh. numera bl. tillf.) tillfälligt hem (se d. o. I 2 e α, β α') för den som inväntar ngt; särsk. (o. i sht, om ä. förh., åtm. delvis med anslutning till vänta, v. 1 f slutet) om sådant hem för kvinnor en tid före o. efter förlossningen (jfr mödra-hem). ST 27/4 1901, s. 4. Statsbidrag må utgå .. för driften av väntehem för barnaföderskor i rikets ödemarksområden. SFS 1937, s. 1579. —
(1, 4) -HUSTRU. (numera bl. i skildring av ä. förh.) blivande hustru (med vilken man är trolovad); jfr -mö. Hans venthehustru hustru anna asmus dotter. G1R 4: 358 (1527). —
-KÖ. (vänt- 1906 osv. vänte- 1939 osv.) kö (se d. o. 4) med särskild tanke på (särskilt tålamodsprövande l. mödosam) väntan; särsk. om sådan kö i oeg. anv. (jfr -lista), särsk. vårdkö. Några andra ledmotiv än rangrullan och tur och ordning bland dem som placerats i väntkön kan man blott i få undantagsfall upptäcka. DN(A) 1906, nr 13154 B, s. 1. Ända upp till två år får gallstenspatienter vänta innan de kan komma under operation .. För närvarande finns en väntekö på drygt 1 120 personer. SvD(A) 19/1 1962, s. 9. —
-LISTA. lista över personer som väntar på att i turordning beredas plats (ngnstans); äv. oeg. l. bildl. (jfr vänta, v. 4 e); jfr -kö. Väntelistorna på den, som lovats plats, men ej hunnit intagas på de ortopediska avdelningarna, bli större och större. Haglund HållnRörOrg. 2: 194 (1924). Dateringar av ett tillräckligt stort antal systematiskt tagna prover .. står vidare högt upp på väntelistan. Ymer 1956, s. 230. (Planet) är fullbokat .. och det finns ingen på väntelistan. Sjöwall o. Wahlöö PolisPot. 19 (1970). —
-LÄGE. (vänt- 1942 osv. vänte- 1956 osv.) läge (se d. o. 6) i vilket ngn l. ngt väntar; särsk. (till 4 e) i fråga om flygplan (inför landning) l. apparat som är inkopplad men inte i aktivt bruk; jfr vänt, vänta, v. 4 f. Klockan 14.25 befann sig flygförbandet på väntläge. DN(A) 13/10 1942, s. 4. Nu vill EU få stopp på elslöseriet i apparater som står i vänteläge, till exempel lågenergilampor, radio- och teveapparater och video. DN 22/4 1999, s. A5. —
(1, 4) -MÖ. (†) kvinna med vilken ngn är trolovad, fästmö; jfr -hustru o. vänta, sbst. 2. UppsDP 29/10 1600. Mehrb(emäl)ta dräng gaf sin väntemöö Een silfkädja. VDAkt. 1688, nr 83. —
-PENGAR, -PLATS, -SAL, se A. —
-STUND. (vänt- 1859 osv. vänte- 1807 osv.) stund som utgör väntetid. Wäntestunden är altid dryg. Rhodin Ordspr. 103 (1807). —
-TID. (vänt- 1870 osv. vänte- 1753 osv. vänto- 1759) tid under vilken man väntar l. väntat på ngt (l. ngn); särsk. i förb. med dels prep. under, dels bestämning som anger sådan tids varighet; i sht förr äv. (möjl. med anslutning till vänta, v. 5) om karenstid; jfr -dag, -stund, -timme, -år o. väntnings-tid, väntans-tid o. vänta, v. 4 f. Hall-Rätten (har) frihet, at wid owanlige händelser förlänga wäntetiden til Fyra högst Sex dagar. PH 5: 3510 (1753). Det tredje (priset) kunde ej tillställas egaren, alldenstund han under väntetiden hade aflidit. 2VittAH XXXI. 11: 2, s. 9 (1886). Tre timmars väntetid ingaf just ingen tilltro till fransmännens punktlighet. VFl. 1912, s. 131. Sjukdomsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet (i sjukkassa) (väntetid). SFS 1931, s. 615. —
-TIMME, äv. -TIMMA, förr äv. -TIMA. (vänt- 1867 osv. vänte- 1791 osv.) timme som utgör väntetid. För körningar som ske på kallelse nattetid .. förhöjes legan .. dock at denna tilökning .. (inte) må sträcka sig till wäntetiman. PH 15: 178 (1791). —
(1) -VÄRDE. (vänt- 1984. vänte- 1895 osv.) statist. utifrån sannolikheten förväntat (medel)värde. Väntevärdets betydelse inom den forstliga kalkylen framgår af det föregående. EkonS 2: 192 (1895). jfr bestånds-väntevärde. —
-ÅR. år som utgör väntetid; jfr väntnings-år. 2VittAH XXXI. 11: 2, s. 21 (1886). Under vänteåret förvandlades jag till en statsystemets nekrologskrivare. Lo-Johansson Soc. 276 (1958).
C (i allm. till 4 f; utom i ssgrna väntnings-pengar o. -tecken numera bl. tillf.): VÄNTNINGS-DAG. väntedag; jfr -tid. Efter långa och svåra väntningsdagar emottog jag ändteligen på förmiddag ditt bref. Tegnér Brev 9: 119 (1839). —
-PENGAR, äv. -PENNINGAR. (i sht i skildring av ä. förh.) väntpengar. Om wagnen utöfwer denna halfwa timan uppehålles, betalas wäntningspenningarne såsom för en hel tima. PH 15: 746 (1794). —
-PLATS. väntplats; särsk. mer l. mindre bildl. I hvilken stund .. (den frommas) Herre kallar henne, lemnar hon sin väntningsplats med glädje. Thomander 1: 329 (1864). —
-RUM. väntrum; jfr -sal. Han träder ut i väntningsrummet från konungens inre gemak. Crusenstolpe Mor. 6: 185 (1844). —
-SAL. väntsal; jfr -rum. Det är en hisklig trängsel vid luckorna, / Ty .. fylld är väntningssalen. Kræmer Diam. 85 (1857). —
-TECKEN. tecken (se d. o. 1) till att vänta; särsk. (i sht om ä. förh.) om telegraferat sådant tecken (jfr tecken 1 b). All telegramwexling mellan twå stationer börjar med lystringssignalen. Den anropade stationen bör .. om den är hindrad att mottaga, (sända tillbaka) wäntningstecknet. SFS 1868, nr 75, s. 95. —
-TID. väntetid; i sht förr äv. (med anslutning) till 1 f slutet, om tid (närmast) före förväntad nedkomst; jfr -dag, -år. Under denna wäntnings-tid blef Böhner .. på hafwet warse et phenomen. Oldendorp 2: 567 (1788). Der allting för hennes beqwämlighet, medan hon afbidade wäntningstidens slut, wäl anordnadt war. Afzelius Sag. X. 2: 89 (1866). —
-ÅR. vänteår; jfr -tid. (Gud give) att det ej måtte bli än ett väntningsår, af hvilka jag snart upplefvat så många som Jakob. Geijer Brev 188 (1814).
D (†; Anm. Med denna förledsform skulle ssgn äv. kunna hänföra sig till vänta, sbst.): VÄNTO-TID, se B.
Avledn.: VÄNTA, om person f., om sak r. l. f. ((†) n. LejonkDr. 148 (1688)). Anm. 1:o. Se anm. till väntan. 2:o. Ännu på 1900-talet förekommer (i bet. 1) en stelnad oblik form vänto (se t. ex. språkprovet från 1925 nedan). (-a 1541 osv. -e c. 1640) [fsv. vänta]
1) (†) till 1: förväntan (l. förhoppning); jfr väntan 1. Här (i livet) är alltijdh sorgh, fruchtan, wenta, och på sidstonne dödhen. Syr. 40: 2 (Bib. 1541). En man med lycka och rikedom i vänto. Lagerlöf LöwR 89 (1925).
2) (†) till 1, 4: = vänte-mö. Höre i iungfru lucia lella, / vele j vara min vänthe, / så lenghe iag tiänar i konghens gårdh. Visb. 1: 216 (c. 1640).
3) till 4: väntan; numera bl. ngn gg, vanl. mer l. mindre skämts., ss. pl. till väntan. Nu får i stillhet Iag .. / Mitt hiärta åg mitt alt i tålsamt wänta öfwa. LejonkDr. 148 (1688). Den stora massan .. har stora gemensamma väntor: på bussar, i snabbkassor, i bostadskön. SvD 16/2 1976, s. 16. Ssg, se vänto-tid under vänta, v. ssgr. —
VÄNTAN, r. l. f. Anm. Ordet förekommer i best. anv. utan slutartikel, men sådana förekomster skulle i ä. språkprov äv. kunna uppfattas ss. sg. best. av vänta, sbst. [fsv. väntan]
1) till 1: förhållandet l. tillståndet att vänta ngt, förväntan; särsk. (o. utom i b β numera företrädesvis, numera med anslutning till 2) i förb. med det participiella adj. spänd; förr särsk. med bestämning inledd av prep. av o. med styrt led angivande det man förväntar (äv. den man förväntar ngt av (se särsk. a)); äv. konkretare, om det man väntar sig (se särsk. a; jfr vänteskap); jfr vänta, sbst. 1. Her (i livet) är alltijd sorg, fructan, wentan, och på sijdstonne dödhen. Syr. 40: 2 (öv. 1536). Jag är elliest i wäntan at för nimma huru i öfrigit lärer stå til med dhen öfwersände Iordans version. BrBenzelius 13/11 1718; jfr b α. (Riksdagen) öppnades med en allmän väntan af en stor förändring. Franzén Minnest. 1: 187 (1816). Sedan ni hållit åskådarne i spänd väntan ett ögonblick. Hoffman NutidMagi 2: 156 (1883). Ett skepp med slaka segel och stora moln, som tycktes laddade med tystnad och väntan. Siwertz Tråd. 77 (1957). särsk.
a) i förb. med sådana verb som uppfylla l. med prep. (ut)över resp. (e)mot. För min Sons wanartigheet, / Emot mitt hopp och wäntan. Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). Ehuru jag förestält mig ganska swårt wara, at häri kunna upfylla allmänhetens wäntan. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 1, Föret. s. 2. Hittills har jag med ett tålamod utöfver all billig väntan tålt ditt slöseri, dina nycker. Carlén Rosen 26 (1842). Jag sökte menniskor i salen, men / Min väntan såg sig fylld så ganska föga. Runeberg (SVS) V. 3: 32 (1860).
b) med (viss) mer l. mindre tydlig anslutning till 2.
α) (numera mindre br.) i uttr. vara i väntan, vara mer l. mindre nära förestående; jfr vänt. At Regn i wentan är. Spegel GW 74 (1685). Flere (propositioner) äro i väntan. HT 1922, s. 170 (1829).
β) till 1 f slutet, i fråga om havandeskap l. nedkomst, särsk. i sådana uttr. som (gå o. d.) i väntans dagar (jfr vänta, v. 1 f slutet α') l. tid(er) (se tid, sbst. 6 f). Hela Swerje, Man och Qwinna / Går nu just i wäntans dar .. Hennes Maj:ts .. nedkomst wäntades dageligen. Dalin Vitt. II. 4: 88 (1746). Jo, hon har det nog så bra. Fast hon sanningen att säga går i väntans dagar. Bergman Loew. 191 (1913).
2) till 4: förhållandet l. tillståndet att vänta; särsk. i förb. med prep.-bestämning (numera nästan bl. inledd av på) vars styrda led anger den l. det inväntade (jfr slutet o. vänta, v. 4 a β); jfr 1 b. Han räcknar dagar och timar uti sin otåliga wäntan. Ehrenadler Tel. 578 (1723). Låten hvad som ske skall, ske snart! Väntan är helvetet. Bremer Grann. 2: 33 (1837). Att .. (spånasken) är skuren av en säljägare på jakt under väntans långa timmar. Granlund Träkärl 248 (1940). Andra dagar tycktes mest bestå av snöblandat regn och en evig väntan på bussen. Mazetti GrabbGrav. 25 (2000). jfr lång-väntan. särsk. i uttr. i (äv. under) väntan på (förr äv. av l. efter) ngt. Sedan som jag något i Åbo, i väntan efter mina hästar, dröjt. Kurck Lefn. 200 (1705). Då man satte sig till måltids under väntan af de öfriga skeppen. Franzén Minnest. 1: 377 (1821). En vecka var jag tvungen att stanna där i väntan på båten till Smyrna. Johansson GogAns. 220 (1989).
Ssgr (numera bl. tillf.): väntans-full. särsk. till väntan 1: förväntansfull. Hennes egen väntansfulla natur. Callerholm Stowe 309 (1852).
-tid. till väntan 2: väntetid; i sht förr äv. med mer l. mindre tydlig anslutning till väntan 1: tid av (spänd) förväntan. Dock min väntanstid är snart förfluten. AB 30/4 1839, s. 2. Intet är som väntanstider, / vårflodsveckor, knoppningstider. Karlfeldt FridVis. 80 (1898). —
VÄNTARE, m.//ig. särsk. (numera bl. mera tillf.) till 2: person som väntar (på ngt). Then yttersta Christi tilkommelsens wentare och wächtare. PErici Musæus 5: 240 b (1582). Dessa s k väntare får inte utnyttjas av arbetsmarknaden (så länge de inte fått uppehållstillstånd). SvD 24/7 1987, s. 3. —
VÄNTESKAP, r. l. m. (†) till 1, om det ngn väntar sig, särsk. sammanfattande: förväntningar (särsk. närmande sig: farhågor). Af den wenteskap iag kunnat inhämpta om domen, som fallen är, kan iag intet annat see än Acad. må klaga sig olyckelig. UUKonsP 14: 136 (1680). —
VÄNTLIG l. VÄNTELIG, adj. (-elig 1773–1844 (: ovänteligt). -lig 1760–1791 (: oväntlig). — n. sg. -ligit 1760. -(e)ligt 1769 (: owänteligt)–1844 (: ovänteligt)) [fsv. -vänteliker (i ovänteliker)] (†) till 1: som man kan l. kunde vänta sig; väntad. Wäntligit arf, som man för hastigt sniker at ernå. Nicander SalOrdspr. 47 (1760). Ej heller är vänteligt, att ett sådant utgår från Upsala. 2Saml. 4: 156 (1817). jfr o-väntlig.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content