VERSIFIKATION vær1sifik1aʃω4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t. versifikation, eng., fr. versification, ävensom lat. versificatio (gen. -ōnis); till VERSIFIERA. — Jfr VERSIFIKATORISK]
(i fackspr.) förhållandet l. handlingen att författa l. skriva ngt på vers; utformning l. uppbyggnad av vers, lyrisk formgivning; äv. konkret(are), om resultatet av sådan utformning osv., vers (se d. o. 2 b); jfr METRIK 3, POESI 1 b, VERS-BILDNING, VERS-BYGGNAD. Benzelstierna Cens. 116 (1740; konkretare). Rätteligen at säga äro .. (jamb o. troké) wåra enda egenteliga Pedes i wår wanligaste och mäst lättflytande Versification. Bergklint MSam. 1: 240 (1781). Angående versifikationen kunde man väl påminna ett och annat; men det är blott småsaker. Tegnér Brev 1: 120 (1806). Icke en gång Versifikationen i sin inskränktaste bemärkelse tagen, är en blott mekanisk färdighet. Den kan utbildas, men ingalunda läras genom öfning, ännu mindre genom reglor. 2SAH 9: 82 (1819). Unge Lessing .. attraperade förvillande ledigt i rask och taktsäker versifikation den fashionabla posen av yster svirare, skalkaktig erotiker, spirituell vivör. Johanson Stärbh. 10 (1929, 1946).
