SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ABSOLUTION ap1sωlɯtʃω4n l. -ɯʃ-, l. ab1-, äfv. -sål-, r. (f. Rydqvist); best. -en.
Etymologi
[af t. o. fr. absolution, lat. absolutio]
vbalsbst. till ABSOLVERA. lösande, frigörande, frikännelse.
1) aflösning (i kyrklig mening). (Prästen skall) icke .. förhålla någor syndernas förlåtelse, som sina Synder bekiänner och begiärer tillgifft och absolution. Rudbeckius Kon. reg. 338 (1617). Absolution, aflösning. Swedberg Schibb. 246 (1716). Son, gå i frid! och nu absolution han (påfven) gaf. Stiernstolpe Ob. 3 (1816). — oeg. o. hvard. förlåtelse. Jag ger dig absolution för din försummelse.
2) (†) af vissa ceremonier åtföljd uppflyttning från de yngres underordnade klass (bland studenter). Thyselius Handl. lärov. 2: 51 (1637). — jfr DEPOSITION.
Ssgr: (1) ABSOLUTIONS-FORMEL1003~20. Sv. eckles. tidn. 1846, s. 29.
(2) -ÖL. (†) gästabud för absolution. Henricus Sigfridi, hafwer gifwit till bästa. effter en gammal, oanseedt olidheligh pläghsedh, thet the kalla absolutions ööll, ther och thee andre äldre studiosi hafwa bemälte Henricum Sigfridi a penalismo absolverat. Consist. Abo. 1: 20 (1640).
Spoiler title