SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANOD anω4d, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af gr. ἄνοδος, väg uppåt, af ἀνά, uppåt, o. ὁδός, väg; jfr t., fr. o. eng. anode, af den engelske fysikern Faraday 1830-talet införd benämning]
fys. positiv elektrod. Faraday följer den i England vanliga åsigten att antaga blott en elektricitet, derföre kunna ledarne icke mera kallas positiva eller negativa, utan +ledaren kallas anode (tillväg) och —ledaren kathode (frånväg). Berzelius i Årsber. t. VetA 1835, s. 39. Faraday benämner .. de ledare, genom hvilka elektriciteten öfvergår till elektrolyten, elektroder, och af dessa den positiva anod samt den negativa kathod. Fock Fys. 602 (1855, 1861). Den positiva polen, anoden. Wijkander Fys. 2: 154 (1896). — jfr KOL-ANOD.
Ssgr: ANOD-PLATTA03~20. (Vid rening af koppar gm elektrolys) nedhänges råkopparen (i vitriollösning) i form af gjutna anodplattor. Tekn. tidskr. 1894, A. K. s. 83. —
-SLAM~2. Anoderna äro omgifna af säckar (af linne), i hvilka anodslammet samlar sig. Tekn. tidskr. 1894, A. K. s. 83. Silfver .. afskiljes (vid elektrolytisk kopparraffinering) i pulverform vid anoderna (”anodslam”) och kan tillvaratagas. Uppf. b. 3: 375 (1897).
Spoiler title