SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARG ar4j, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(arger (urspr. nom. sg. m. obest.) Arvidi 173 (1651), 2 RARP 2: 509 (1723), Dalin Arg. 1: 165 (1733, 1754); ännu stundom hvard. Topelius Fält. 5: 210 (1867), Dens. Planet. 1: 27 (1889), ngn gg ss. bestämning till ett f.: Arger prosa. Düben Sat. 37 (1722), En .. arger käring. Z. Topelius i Sländan 1898, s. 9 (c. 1830). argo (dat. sg. n.): Vthi argo. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. C 5 a (1587). — Arkaiserande nyttjas den gamla ack. sg. f. arga ar3ja2, stundom ar3ga2, i uttr. arga list (vanl. i obj.-ställning l. efter prep.): RB 1: 7 (Lag. 1734), Ps. 1819, 124: 1; ss. nom. sg. f.: Melin Snöhvit 20 (1897); i skämtsam anv. utbytes numera i detta uttr. vanl. den f. ack. mot den gamla m. ack. argan ar3jan2, stundom ar3gan2: C. F. Dahlgren S. arb. 1: 173 (1822), Hagberg Shaksp. 1: 410 (1847), Sällberg Vid aftonvardsd. 99 (1895); jfr ARGLIST. — Superl. argesta ar3jesta2 (m. best.) Sahlstedt (1773), Weste (1807); (f. best.) Rudbeck Atl. 2: 332 (1689), Dalin Arg. 2: 76 (1734, 1754); (n. best.) särsk. (ännu br., arkaiserande) i förb. ngns argesta (G. I:s reg. 5: 10 (1528), 1 Sam. 24: 10 (Bib. 1541), Tegel G. I 1: 225 (1622), Swedberg Sabb.-ro 134 (1704, 1710), Cavallin (1875)); (pl. best.) Hes. 7: 24 (Bib. 1541). argeste (m. best.) Krook Heldvaderus 2: 69 (1674); (f. best.) G. I:s reg. 17: 264 (1545); (n. best.) G. I:s reg. 17: 315 (1545), Schroderus Uss. K 4 a (1626), RARP 6: 146 (1657); (pl. best.) G. I:s reg. 16: 131 (1544), Baazius Upp. 69 b (1629), Schroderus Osiander 2: 603 (1635). argesth (n. best.): Woorth argesth. G. I:s reg. 2: 24 (1525). argista (n. best.): Vort oc Riikesens argista. G. I:s reg. 3: 208 (1526), Theres arghista. O. Petri P. Eliæ e 1 a (1527). argst-: Efter eens argsta ståå. U. Hiärne Vitt. 131 (1665), Triewald Skaldek. 22 (c. 1710), Düben Sat. 83 (1722), Lagerström Bunyan 2: 123 (1727). ärgste (m. best.) Stiernhielm Cup. 4 (1649))
Etymologi
[fsv. argher, feg, usel, dålig, ond, motsv. d. arg, usel, dålig, ond, äfv. okysk (med den från mnt. lånade biformen arrig, usel, dålig, argsint, retad, vred), nor. arg, illslug, illasinnad, svår, obehaglig, argsint, vred, snål, isl. argr, feg, usel, veklig, kvinnlig, som sysslar med trolldom, som hängifver sig åt (onaturlig) vällust, otuktig, fsax. arug (f.), mnt. arch, arich, nt. arg, usel, dålig, ond, skadlig, ä. holl. arg, ond, illslug, (i dial.) snål, y. holl. erg, ond, svår, ags. earg, feg, usel, ond, fht. arg, arag, girig, feg, mht. arc, usel, ond, girig, t. arg, dålig, ond, obehaglig, svår, i t. dial. äfv. uppbragt, förtörnad; jfr longobard. arga, feg, oduglig (hos Paulus Diaconus anfördt ss. smädeord), äfvensom isl. ragr, feg, otuktig, usel samt de från germanska språk lånade fin. arka, rädd, lapska argge, rädd, o. span. (h)aragan, trög. — Ordet, som i germanska språk urspr. tyckes hafva åsyftat motsatsen till manlig dygd, är af oviss härledning. Olika tydningsförslag hafva framställts t. ex. af Bugge i Zeitschr. f. vergleich. sprachf. 19: 401 följ. (jfr Karsten Nominalbildn. 1: 49) o. af Persson Wurzelerweit. 25 (jfr Noreen Urg. lautl. 89); se för öfr. Kluge o. Tamm. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr OND o. fsv. ilder, isl. illr, moraliskt ond, hätsk, förbittrad, vred; se för öfr. Söderwall De nord. språkens uttr. för sedl. begrepp 11, 21 (1895). — Med afs. på formen argesta se A. Kock i Landsm. XV. 5: 3 följ.; ärgste hos Stiernhielm är bildadt efter t. (der) ärgste; argst- beror på inverkan från efter t. mönster bildade superlativer utan bindevokal, ss. skönst o. d.]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
1) af ond beskaffenhet i moraliskt hänseende; usel, ond, illasinnad, elak; härunder uttr. den arga världen (b), den arge fienden (c), argt uppsåt (d), arga l. argan list (e), tänka argt (om ngn), tyda (ngt) argt (f). 2) fientlig; härunder uttr. tänka argt (mot ngn), hafva argt i sinnet (mot ngn) (b β). 3) som vållar skada l. förfång; skadlig, farlig; härunder uttr. gå, stå, trakta efter ngns argesta (b α), stå på ngns argesta (b β). 4) snar till vrede, ondsint, ilsken. 5) som känner l. röjer l. uttrycker häftig vrede, häftigt vred l. ond; härunder uttr. arg på (ngn) (a α, b). 6) af dålig l. svår beskaffenhet, utan afs. på det moraliska; elakartad, svår; i komp. o. superl.: värre, värst. 7) utmärkande en stegring l. förstärkning till hög l. ytterlig grad af ngn (oftast mer l. mindre ond, dålig l. skadlig) egenskap l. verksamhet: gruflig, häftig, långt gående, intensiv, stor osv.; i komp. o. superl.: värre, värst. 8) ifrig (att göra ngt), rask.
Anm. Bet. 1 — i ä. tid ordets hufvudbet., till hvilken bet. 2, 3, 4, 6, 7 sannol. omedelbart anknutit sig — förekommer numera nästan bl. arkaiserande. I dess ställe har den först från 1600-talets senare hälft uppvisade mera speciella bet. 4 jämte den därtill sig nära anslutande bet. 5 så småningom (jfr redan Ihre Gl.) blifvit den väsentliga. Häraf har blifvit en följd, att i de till bet. 1 hörande uttr. som ännu arkaistiskt fortlefva ordet för den nutida språkkänslan gärna får en skiftning af den för mom. 4 angifna bet.; jfr Svedelius Förfl. lif 263 (1837, 1887), där arg, användt om ”världen”, likställes med ”ilsken”, fastän ordet i nämnda anv. urspr. hade bet. 1. Vid sidan häraf framträder i det moderna språket bet. 7, hvilken påträffas jämförelsevis ofta, men dock, på grund af sin allmänna o. obestämda karaktär o. emedan dess förekomst väsentligen är inskränkt till attributiv ställning vid vissa grupper af ord, intager en ganska underordnad plats. Bet. 8 är sannol. närmast befryndad med bet. 7, men torde äfv. kunna anknytas till bet. 4. — Ofta, i sht vid språkprof från ä. tid, är det omöjligt att med visshet afgöra, i hvilken betydelseskiftning ordet användts.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., t. o. holl.] (numera föga br. utom i vissa stående arkaiserande uttr., se a, b, c, d, e, f, g, h) af ond art i moraliskt häns.; usel, ond (i komp. o. superl.: värre, värst), vanl. med syftning på elakhet l. illvilja; illasinnad, elak (jfr 7 a). Itt argt hierta. Ebr. 3: 12 (NT 1526; öfv. 1883: ondt; Luther: arges; Vulgata: malum). Huar nw någhor sina .. icke försörgher, then haffuer försakat trona, och är arghare än en otrooghen. 1 Tim. 5: 8 (NT 1526; öfv. 1883: värre; Luther: ärger). Adam medh all sijn barn och afffödho, äro onde och arghe, och haffua hwarken wilia eller sinne til thet som Gudhi behageligit är. O. Petri Men. skap. 54 (c. 1540). Wel är the menniskio som .. håller sina hand at han intet argt gör. Jes. 56: 2 (Bib. 1541; öfv. 1898: ondt; Luther: kein arges). En wijs man haffuer fruchtan och flyyr thet argha. Ordspr. 14: 16 (Bib. 1541; öfv. 1897: det onda; Luther: das arge). En argh Menniskia frögdar sigh intet så myckit öfwer sin eghen lycka, som öfwer ens annars fall. Sparrman Sund. sp. 180 (1642). Han har et argt sinne, som af naturen til alt ondt är skickat. Österling Ter. 1: 29 (1699); jfr 4 a. Hjerta med argt upfyldt. Nicander Sal. ordspr. 13 (1760). När jag hos Er, J Lyckans söner! / Så mycket argt och uselt ser. Kellgren 2: 66 (1777). Tror Ni verkligen, att allt hvad man skrifver emot det Arga och Stygga, det skrifver man emot Eder? Thorild 3: 440 (1792). Vi den frommas ifver gilla, / När mot våld han reser sig. / Men hvem tål den argas krig, / Väpnad blott at göra illa? G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 182 (1795). Där är intet argt hos honom, c'est un homme sans malice, sans venin. Weste (1807). Ännu hade ingen arg och lömsk fiende smugit sig in i den trefliga lustgården. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 43 (1832); jfr 7 b α α'. — särsk.
a) i ordspråk. Ingen haar waret så arg, han haar jw funnet en wärre. Grubb 396 (1665). Arg Son är Faderens blygd. Dens. 32. Argt Löffte bör intet hållas (dvs.) .. Dhet onda som man vthlofwar dhet binder ingen. Därs. Ju dumbare, ju argare. Nordberg 2: 384 (1740).
b) [jfr t. der uns errettet hat von diser argen welt (Luther Gal. 1: 4)] (numera bl. arkaiserande) i sht relig. om världen. J. Erici i 2 Saml. 4: 178 (1588). Titt ord lät migh bekenna, / För thenna arghe werld. Andel. loffsång. C 1 b (1607); jfr Ps. 1695, 355: 6, Ps. 1819, 425: 5.
c) [jfr t. der arge feind, der arge, djäfvulen] (numera bl. arkaiserande) i sht relig. om djäfvulen (jfr 3); jfr uttr. den onde. Satan arge / Medh sin list then marge. Ps. 1695, 186: 8; jfr Ps. 1819, 137: 8. Den lede, den arge fienden. Almqvist (1842). Schulthess (1885).
d) (numera nästan bl. jur.) om uppsåt, afsikt, mening (jfr 2). Argt wpsaath. G. I:s reg. 2: 68 (1525). Then wärste och argeste meningh. Därs. 17: 264 (1545). MB 60: 1 (Lag 1734). Skedde (falsk) angifvelse, hvarå åtal ej följt, af obetänksamhet och utan argt uppsåt; vare straffet böter. Straffl. 1864, 16: 4; jfr: Vet han (dvs. angifvaren) anklagelsen vara osann, så handlar han af argt uppsåt, eljest icke, ehuru möjligen obetänksamt. Hammarskjöld Falsk angifv. 138 (1875).
e) [jfr fsv. vtan alla argha list samt motsv. anv. i holl. o. ä. t.] (numera bl. arkaiserande, i sht hvard.) om list o. listiga anslag, närmande sig i; i sht i uttr. arga l. argan list, numera vanl. (skämts.) i fråga om mera oskyldiga puts l. spratt; jfr ARGLIST. Han anade (l. misstänkte) argan list. G. I:s reg. 1: 94 (1523). Argh list kommer på skam. Ordspr. 12: 8 (Bib. 1541). Vmgå medh argha list. Psalt. 26: 10 (Därs.; Luther: mit bösen tücken). Arga funder. Fosz 503 (1621). Dhetta alt .. will och skal iag (dvs. prästen) .. efterkomma, utan påfund och arga list. Kyrkol. 22: 2 (1686; ur ett edsformulär); jfr RB 1: 7 (Lag 1734). Verdzens arga räncker. Rosenfeldt Vitt. 95 (c. 1700). Det var et argt påfund. Sahlstedt (1773). Et argt strek, .. knep. Widegren (1788). (Satan) rustar sig förvisst / Med våld och arga list. Ps. 1819, 124: 1. Och klockaren ligger i sängen förvisst; / Der snarkar han utan all argan list. C. F. Dahlgren S. arb. 1: 173 (1822). Jag steg igenom deras arga konster. Hagberg Shaksp. 3: 362 (1848). Det är trolldomskonster och arga list. Melin Snöhvit 20 (1897).
f) (numera bl. arkaiserande) i förb. tänka (jfr 2 b β) l. döma (osv.) argt (om ngn), tro (ngn) om ondt, tyda (ngt) argt, uttyda ”till ondo”, till det värsta osv. Phariseerna, hwilke när the sågho någon gudfruchteligen leffwa, thet vthtydde the på thet argesta. Bullernæsius Lögn. 163 (1619). Måste ej .. en arg läsare tyda det argt, som en god läsare ser i den enda milda och glada dag, i hvilken det står i boken? Thorild 4: 231 (1792). Ej falskt och argt om andra döm. Ps. 1819, 142: 9. Tänk om din broder ej argt, men öfverskyl med hans brister. Tegnér 1: 195 (1820). Oscar II Skr. I. 2: 143 (1859, 1886).
g) (numera bl. arkaiserande) oeg. i uttr. arg mun, tunga o. d.: elak. Falske arge Munnar. Krook Heldvaderus 2: 113 (1674). The arge och lögnacktige tungor anklagade och försmädde Jesum. Spegel Pass. 168 (c. 1680). Sjelf den argsta munnen / Ej annat än alt godt, om henne tala vil. Triewald Skaldek. 22 (c. 1710). Ahnfelt Stud.-m. 1: 319 (1857).
h) (numera bl. arkaiserande) relig. i uttr. det blifver ju längre ju argare (med ngn) o. d., det blifver allt värre beställdt i moraliskt afs. (jfr under 6 b). Medh onda menniskior och bedraghare .. warder thet jw lenger jw arghare. The förföra och warda förförde. 2 Tim. 3: 13 (Bib. 1541; Luther: wirts je lenger je ärger). Det blifver ju längre, desto argare; om möjligt vore, skulle sjelfva de utvalda varda förförda. Thomander Pred. 2: 485 (1849).
i) [jfr motsv. anv. i nor. o. holl.] (†) med bibegrepp af slughet o. list: illslug, illfundig, arglistig (jfr e). Malitiosus .. Argh, falsk, bedrägelig. Lex. Linc. (1640). En arg karl, A crafty .., designing man. Serenius (1741). jfr: Han (dvs. Kupido) är illr och arg som een Höök ibland the / Meenlöse Dufwor. Stiernhielm Cup. 2 (1649) [jfr att i ä. holl. poesi arg i bet. ”slug, listig” är ett stående epitet till Kupido].
2) i fråga om illvilligt l. fientligt sinnelag, handlande osv.: fientlig.
a) (numera knappast br.) om person: som stämplar l. beter sig osv. på ett illvilligt, fientligt sätt (mot ngn), som stämplar ondt (mot ngn) (jfr 5 a α). Marge, / som om alt ondt beflijta sich, / och äre sin nästa arge. Ps. 1536, s. 32. (Edom) haffuer .. altijdh warit honom (dvs. sin broder Israel) argh j sinne wredhe. Am. 1: 11 (Bib. 1541). Jagh skal wara them så arg, / Sönde(r)slita som en warg. Kolmodinus E 1 a (1659). Hwad giäller .. / Fåret mot en glupen Warg, / hwilken är emotet arg? Warnmark Tucktespegel 11 (1687). Almqvist (1842). Kallar du mig (dvs. vargen) varg, / Så blir jag dig arg. Dybeck Sv. vallvisor o. hornlåtar V (1846).
b) i n. sg. om fientlig sinnesstämning, plan, stämpling, handling osv. — särsk.
α) [jfr fsv. nagot anfall eller argt (HSH 20: 154 (1507))] (†) fientlighet. Huar wij oss nogit argth aff .. her Söffuerin eller noghen annen j danmark schula formodha. G. I:s reg. 3: 15 (1526). Kom them emillan til Frijdzstånd .., at intet argt på någon thera sijdan skul(le) företagas. Girs G. I 187 (c. 1630).
β) (arkaiserande) i uttr. tänka argt, hafva argt i sinnet o. d. (mot ngn), tänka ondt, hafva ondt i sinnet (mot ngn) (jfr 1 f). Huar the i Rysseland haffue någet argt i sinnet emott oss. G. I:s reg. 11: 306 (1537). Vissne de / Som tänka argt emot ers majestät! Hagberg Shaksp. 4: 192 (1848). — abs., stundom med bibegrepp af försåtlighet (jfr 1 i). Kärleken .. tänkier intit arght. 1 Kor. 13: 5 (NT 1526; Vulgata: non cogitat malum); jfr 1 f. En spåtsk Hök satt uppå sina Förfäders bo; tänkte argt, men befarade intet ondt. Tessin Bref 1: 149 (1752). Han tänker argt i sitt hjerta, Maligna vel insidiosa quævis meditatur. Sahlstedt (1773). Det var din tanke, som ej tänkte argt, / Det var din hug, som ingens ofärd ville. Strandberg 1: 211 (1857); jfr 1. Anm. I uttr. tänka argt fattas argt numera ofta ss. adv.
3) (†; se dock b) som vållar skada l. förfång; skadlig, farlig. Gudh .. hafuer .. icke samma skått så argtt låthet blifue sossom embnet (dvs. tillbudet) nogh hafuer varidh. Oxenst. brefv. 5: 430 (1627). — särsk. i n. sg.: skada, förfång.
a) [jfr fsv. bruke .. teris köpenskap .. vthen alth hijndher æller argth (HSH 19: 57 (1504)), mnt. se vormodeden sik nicht arges] (†) i positiv.: ondt (jfr 2 b α). Thet hadhe aldrigh warit hans .. mening, at tilfogha Staden Syracus något argt. Schroderus Liv. 304 (1626).
b) [jfr ä. d. affwerge hans argeste, vide deres argeste, mnt. argeste, ergeste, ”schaden”] (†; se dock α o. β) i superl. Her ære monge onda stemplare .. som gerne saage woorth argesth. G. I:s reg. 2: 24 (1525). Meedh liiff och magdt samfelleligha affuergia .. riikitzins argasthe. HSH 23: 53 (1525). Wij begiäre iche wara clerekernes (dvs. klerkernas) bödhelar ey heller weta (dvs. söka) theres arghista. O. Petri P. Eliæ e 1 a (1527). (David) sadhe til Saul, Hwj hörer tu the menniskiors ord som säya, Dauid söker effter titt argesta? 1 Sam. 24: 10 (Bib. 1541; Luther: suchet dein Vnglück). Herodias Philippi hustru, och Herodis bolerska fattade ett sådant hat til Johannem, at hon altid låg sinom bolare i öronen til Johannis argesta. Swedberg Sabb.-ro 134 (1704, 1710). — särsk.
α) [jfr ä. d. gaa effter erckebispens argiste] (ännu br. i arkaiserande framställning) i uttr. stå, trakta (äfv. ) efter ngns argesta, efter ngns ofärd. Herodias gick effter hans (dvs. Johannes döparens) arghesta. Mark. 6: 19 (NT 1526). (Drängen) förstodh hvilka som stodho efter Doctorens argeste. Bureus Suml. 56 (c. 1600). Cavallin (1875).
β) [jfr fsv. pa rigsens argasta, vppa konigsens aarghesta, ä. d. paa hans naadis argist] (ännu ngn gg arkaiserande i uttr. stå på ngns argesta) i uttr. stämpla, stå, vara osv. på ngns argesta (l. argaste); jfr stå på ngns bästa. Mesther knwth och nogre Andre som ondh och forredeligh Handill hade mett her Söuerin norby paa vort oc Riikesens argista. G. I:s reg. 3: 208 (1526). Wåre owenner .. stämplade .. på wårt argesta, skada och förderff. Svart Är. 51 (1560). The .. wille medh Lijff och Macht wara på hans Kon. Mtz. argesta och wärsta. Tegel G. I 1: 225 (1622). Schönberg Bref 1: 172 (1772). Holland .. stod på vårt argaste. M. Höjer i Ill. Sv. hist. 4: 398 (1881).
4) [jfr motsv. anv. af nor. arg, d. arrig] snar till vrede, ondsint, argsint, ilsken; som har ett häftigt lynne; jfr ETTER-ARG. Þver .. Wrång, twär, arg, Austerus. Verelius Ind. (1681). — särsk.
a) om människor l. deras sinnelag. Törnevall Vitt. A 3 a, A 8 b (1694). Arg unge, Bitter child. Serenius (1741). Et argt sinne, Sæviens animus vel iracundus. Sahlstedt (1773); jfr 1. C'est un fagot d'é(pine), han är arg som etter, svår at komma til rätta med. Holmberg (1795); jfr 6 a. Dalin (1850). Var inte så arg, att du biter gäss, och inte så from, att gässen bita dig. Sv. ordspr. 92 (1865). Nils Mattsson var en barnlös gammal enkeman, arg som en bandhund. Benedictsson Folkl. 61 (1887); jfr b. Hon var så ettrande arg af sig. Wranér Tösaknep 3 (1897).
b) om djur: ilsken, vildsint; numera nästan bl. om folkilskna hundar l. tjurar (jfr 5 b). Krook Heldvaderus 2: 61 (1674). Arga bandhundar. Swedberg Sabb.-ro 12 (1700, 1710). En upstoppad Tiger .., som ser vild och arg ut, som han vore lefvandes och ville bitas. Björnståhl Resa 2: 81 (1773); jfr 5. Falco palumbarius. Höns-tjuf. Är arg och tiltagsen. Carlson Præs. i VetA 1798, s. 18. En arg tjur kommer. Almqvist (1842). H. Lilljebjörn 1: 69 (1865). — i ordspråk. Arga Hundar få rifwit Skinn .. (dvs.) Dhen altijdh will slåss, får något at plåstra. Grubb 32 (1665); jfr Sv. ordspr. 5 (1865); jfr äfv.: Galne hundar få riffuit skin. Sv. ords. A 8 a (1604). Det gamla ordspråket: arga kattor få rifvet skinn. Fryxell Ber. 9: 123 (1841). Arg hund och racka ha inte mycken lust att tacka. Sv. ordspr. 5 (1865). Arga hundar äro goda väktare. Därs.
5) [jfr motsv. anv. af d. arrig o. nor. samt t. dial. arg] (i sht hvard. o. skämts., ofta med ngt nedsättande bibet.) som känner l. röjer l. uttrycker (häftig, ursinnig) vrede. — jfr ETTER-, HIMLA-ARG.
a) i fråga om ett mer l. mindre tillfälligt (våldsamt) vredesutbrott: häftigt vred l. ond l. uppretad, desperat; numera stundom med ngt svagare bet. (jfr ex. fr. Palmær). Jag tror du är arg ännu. Han blef ettrande (l. etter) arg, arg som ett bi, som en bandhund; jfr 4. Han blef arg för en småsak, för (l. öfver) att han fick vänta så länge. Han visade en arg uppsyn. (Isl.) Ær et ærr, insanus, mentis impos, Arg, Galen. Verelius Ind. (1681). Lectoren ifrån Westeråhs Anagrius blef så arg i Deputation, at han gick bårt och kom ey mer dit. 2 RARP 4: 501 (1727). Om jag är ond, så får jag träta, / Om jag är arg, så får jag slåss. J. G. Oxenstierna 2: 221 (1772, 1806). Italienarn är intet lätt uppretad att bli arg; han blir mördare, när han blir arg. Fransosen blir lätt arg, skall således intet mörda. Den nordiska blir aldrig mer än ond. C. A. Ehrensvärd 29 (1782). Göra en arg. Widegren (1788); jfr b. Retad eller antastad i sin kula, kommer han (dvs. gräflingen) lätt i raseri och biter argt omkring sig. Nilsson Fauna 1: 187 (1847); jfr 4. När jag läst en stund, blef jag arg. När jag läst en stund till, blef jag mycket argare. När jag läst en stund till, blef jag alldeles rasande. Palmær 131 (1848). Med arg och hes stämma ryter han (dvs. Plutus) till en kötted, då han ser de begge vandrarne nalkas. Böttiger i SAH 50: 262 (1875). Argt gläfser hunden. Fröding Stänk 38 (1896). Arg kunde han vara, himlaarg. Lindgren Mus. stud. 192 (1896). Ett argt ståndskall. Kolthoff Minnen 152 (1897). — särsk.
α) [jfr d. at blive arrig paa en] i uttr. blifva arg på (ngn), blifva (i hög grad) ond l. förtörnad på. Weste (1807). Visst kan jag bli splitter befängdt arg på folk, som då jag sprättade den snedbetade häradsdomaren öfver gärdesgården. Wetterbergh Altart. 486 (1848). jfr Almqvist (1842).
β) om yttrande, skrift o. d. Düben Sat. 51 (1722). Vettlöst arga och vanartiga Critiker. Thorild 3: 136 (1791). Ett argt svar. Björkman (1889). Ett i form argt och i sak svagt genmäle. Karlst. tidn. 1895, nr 1702, s. 3.
b) [jfr t. dial. er ist arg darüber] med afs. på en varaktig känsla l. stämning af vrede l. stark afvoghet o. d. mot ngn l. ngt: förtörnad, vredgad, förbittrad, i hög grad förargad l. retad; ofta närmande sig 2. Dalin Arg. 1: 337 (1733, 1754). Min själ var ännu aldrig arg / På Ryska Kejsarinnan. Odel Sincl. 48 (1739). Tapper var han i Finland, arg på ryssarne är han. Wetterbergh Altart. 299 (1848). Jag är arg öfver min stil och lider af att se de fula bokstäfverna. Wikner Vitt. 261 (1869). Lönnberg Blad fr. skär. 165 (1876).
6) af ond, dålig l. svår beskaffenhet, utan direkt afs. på det moraliska.
a) [jfr ä. d. argt godz, nt. dat arge beer, in argen klederen, t. arge früchte] (†) af ond beskaffenhet i fysiskt afs.; elakartad, dålig; i komp. o. superl.: värre, värst. All fisk (är) skadheligh och osund. Men doch, argheste the som taghes j ståndande watn. B. Olavi 105 a (1578); jfr 3. (Vätskan) är så argh, skarp, tunn, förgifftigh. Dens. 145 b. jfr: Fly .. spelande och svärjande, som thet argaste förgift. Humbla 50 (1740); jfr 3 o. 7 a.
b) [jfr motsv. anv. i t.] (numera föga br.) af svår beskaffenhet, svår (att höra, uthärda, stå ut med osv.); med bibegrepp af ngt i hög grad obehagligt; vanl. i komp. o. superl.: värre, värst (jfr 7). O. Petri P. Eliæ E 1 a (1527). Thet sijste bliffuer argere än thet förste. G. I:s reg. 11: 253 (1537). Men thet aldraargheste war, thet the vthwroke (dvs. yttrade) om watnet, at effter thet syntes spela, så skulle ther liggia någen blind Klippa vnder. Schroderus Uss. K 4 a (1626). Theras saak (dvs. belägenhet) skulle blifwa jw längre jw argare. Dens. Liv. 173 (1626). Thorild 3: 296 (1794). Gud gifve det må ta en god ända! Men jag fruktar det argaste. Gumælius Th. Bonde 212 (1828; arkaiserande). Hur lyckans vexlingar i lifvet frodas, / Men något argare har sällan skett. Strandberg 4: 214 (1857). Tiden blef den fine, känslige mannen (dvs. bildhuggaren Houdon) för arg. Estlander Konsth. 83 (1867) [jfr t. es ist mir arg]. Det blir allt argare: les choses vont de mal en pis. Schulthess (1885).
7) (i sht hvard.) utmärkande en stegring till hög l. ytterlig grad af ngn (oftast mer l. mindre ond, dålig l. skadlig) egenskap l. verksamhet: svår (i komp. o. superl.: värre, värst); vanl. i attributiv l. adverbiell anv.
a) om ngn l. ngt af i moraliskt afs. ond beskaffenhet; i ä. tid sannol. med bibegrepp af gemenhet l. nedrighet; fräck, gruflig; stundom: stor, ”ärke-”.
α) [jfr fsv. the argha horkonan, then arghasta förrädhare; t. ein arger spötter, sünder] om person. G. I:s reg. 11: 102 (1536). Eennes argha horos gerningar. Hes. 16: 30 (Bib. 1541; Luther: einer grossen Ertzhuren; Vulgata: mulieris meretricis, et procacis). Twå the argeste Förrädere. G. I:s reg. 16: 131 (1544). En arg trullkarl. Gustaf II Adolf 130 (1616). En arg siöröfware. Verelius Götr. 19 (1664; isl. vijkingr mikill). Den argaste skrymtare. Kryger Tankar v. led. stund. 2: 227 (1763). (Prinsen) synes täfla / i dårskap med de argaste i laget. G. L. Silfverstolpe 2: 4 (1852). (Furst Milosch i Serbien) omtalas såsom lika arg despot som någonsin en turkisk Pascha. Svedelius Statsk. 3: 283 (1869). Af allesamman voro (nyplatonikerna) vildast i dämonologi och argast uti magi. Lysander Faust 39 (1875). Tvänne som arga slagskämpar kända arbetskarlar. GHT 1896, nr 262, s. 2. Arga kvinnoplågare. Bildt Italien 132 (1896). — särsk. [jfr fsv. then argeste skalk, t. ein arger schelm] ss. bestämning till skalk, skälm, bof osv.: inpiskad (jfr 1). Apg. 17: 5 (NT 1526). Jw argare skalck, jw bättre Lycka. Grubb 403 (1665); jfr: Ju större skalk iw större lycko. Sv. ords. B 3 b (1604) [jfr d. jo argere skalk, jo bedre lykke, t. je ärger der schelm, je besser das glück]. Förrädare och arga sällar. A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 111 (c. 1669); jfr 1. Att dömd till döden såsom den argaste bof sluta sitt lif på korset. Rudin 1 Evigh. 1: 481 (1872, 1878). skämts. En arg skälm, skalk osv., en stor spjufver. Almqvist (1842). Schulthess (1885).
β) (mindre br.) om ngt sakligt. Så finner man .. aldrig nogon argare synd än .. gudz hädilse och bespottilse är. O. Petri Ed. A 4 b (1539). Ju högre upp mot den ödsliga, obebodda delen af norden, desto argare var trolldomsväsendet. Strinnholm Hist. 2: 473 (1836). Ett argt bedrägeri. Almqvist (1842); jfr c β. Den argaste hädelse emot Gud. Melin Jesu lefv. 2: 81 (1843, 1855). Den argaste oförskämdhet. Björkman (1889).
b) om ngn l. ngt af skadlig, farlig, fientlig, obehaglig osv. beskaffenhet; utom i α α' i allm. mer l. mindre närmande sig bet.: svår att fördraga (jfr 6 b). — särsk.
α) i fråga om fiendskap, rivalitet o. d. l. om yttring däraf (jfr 2); numera i sht i best. superl.; i ä. tid med starkt förklenande bibetydelse.
α') om person: hätsk, ifrig. Christenheten hade aldrig argare fiender än them (dvs. munkarna). O. Petri Klost. E 3 a (1528). RARP 3: 70 (1638). Tegnér 6: 77 (1827). Den argaste och oförsyntaste af alla Rudbecks afundsmän. Atterbom Minnest. 1: 64 (1847). Flera af Putrakas' argaste begabbare. Lysander Äfv. 50 (1872). (Den försmådde fästmannens) argaste rival. GHT 1895, nr 293 B, s. 3.
β') (mindre br.) om ngt sakligt: svår, gruflig; stundom: häftig, het, grof o. d. Under argaste striden. Lindfors (1815). I förtreten spelar hunden sin beherrskare det arga sprattet, att han stadnar midt i backen. Castrén Resor 1: 147 (c. 1844). Den argaste skymf. Johansson Hom. Il. 2: 285 (1846). Något argare smädenamn (än fattigadvokat) .. kunde (ej) påhittas. Carlén Köpm. 2: 144 (1860). — i adverbiell anv. Italien, thet the (dvs. ungrarna) myckit argare än the Saracener .. förhärjade. Schroderus Osiander 2: 530 (1635). Han .. hafwer thär på thet argeste grasserat. RARP 6: 146 (1657). Af rofdjuren är det isynnerhet de hund-, katt- och mårdartade som argast skatta den skandinaviska vildbanan. Hemberg Gångarter 13 (1897).
β) (mindre br.) med afs. på ngt i fysiskt afs. ondt l. obehagligt: häftig, våldsam, hård, skarp. I argesta vintren. Sahlstedt (1773); jfr Dalin (1850). Det blåser argt. Weste (1807). Under argaste .. smärtan. Lindfors (1815). Oss låta de väl bli att fånga, se'n vi .. äro ute på argare vatten, der deras nicka (dvs. nickhake) icke mer båtar dem. Runeberg 4: 184 (1833). Under den argaste Choleratiden. Blanche Tafl. 1: 110 (1845, 1856). Argaste formen (för stryk i Västerås trivialskola) skulle vara ”stut för öppna luckor”. Svedelius Förfl. lif 66 (1887). Tomma kärror bullra alltid argast. Heidenstam Vandr. 197 (1888) [jfr: Thomm Kaar slambra mäst. Grubb 811 (1665)]. I arga vintern, in the blaze of winter. Björkman (1889). Röd och rosig och väderbiten / om runda kinder var stackars liten / af vintervindarnes arga bett. Fröding Guit. 61 (1891); jfr 5 a.
c) (numera i sht med skämtsam anstrykning) i fråga om religiösa, politiska osv. åsikter, tycken, uttalanden l. sträfvanden; urspr. o. vanl. med klandrande bibetydelse.
α) om person, urspr. bl. om anhängare af villomening: inbiten, fanatisk, långtgående, avancerad, svår, ”skarp”, ärke-. En arg protektionist l. frihandlare. En argh .. kättare. L. Petri Chr. pina K 5 b (1572). The lärdaste och bäste Logici haffua warit the argeste Arianer. Baazius Upp. 69 b (1629). Dalin Hist. 1: 601 (1747). Denna starka in folio (dvs. foliant) .. skulle hafva förskräckt den argaste bokvurm. Schröderheim Fjäsken 52 (1791). (Oken) hade tvenne falska hufvud-inbillningar; den ena, att vara en äkta Tysk, medan han i grunden af sin natur vore den argaste Fransos. Atterbom Minnen 152 (1818). C. G. Nordin ansågs vara den .. argaste rojalisten kring Gustaf III. Wieselgren Sv:s sk. litt. 4: 494 (1848). Du är en arg tviflare. Rydberg Frib. 274 (1857, 1866). Arg demagog. Cavallin (1875). (Kompositören) Bach .., om hvilken äfven de argaste förståsigpåare medgifva sin blott ytliga kännedom. Bäckström Sång. o. ber. 95 (1876). De argaste radikaler. AB(L) 1895, nr 280, s. 5. Sigrid Storråda .. var den argaste hedning, medan konung Olaf var kristen. Lagerlöf Kungahälla 31 (1899). jfr: Till och med den argaste advokat skulle näppeligen kunnat hitta på ett finurligare knep. Sällberg Vid aftonvardsd. 19 (1895).
β) om ngt sakligt: långtgående, ryslig, gruflig, ärke-; ss. adv., bestämmande adj.: i högsta grad, intensivt, ”genom-”. Ett argt kätteri. Allt (i Steinheim) .. var argt Chatolisch. Dahlberg Dagb. 58 (c. 1660). Argaste Jesuitism. Thorild 4: 252 (1792). De argaste paradoxer. Wieselgren En man öfver bord 184 (1882, 1892). Den argaste nystafning. Lundell Rättst. 84 (1886). Argt konservativa (människor). Därs. 102. — (föga br.) i predikativ anv. Det blir likväl min sats, fast än han synes arg: / Den blott sig sjelf har kär, är sämre än en varg. Dalin Vitt. II. 6: 65 (1738). M(orgon)bladet roar sig med att jemföra A. (dvs. C. J. L. Almqvist) med (taskspelaren) Bosco. Detta är ändå nästan för argt. F. Cygnæus (1842) hos Strömborg Runeberg IV. 1: 445 [jfr nt. dat is to dull un to arg, det går för långt (Berghaus)].
d) i utvidgad anv. i fråga om utseende, yttre beskaffenhet osv.
α) (föga br. utom i bygdemålsfärgad framställning) i best. superl. af adj.: den värste; den styfvaste. Jag går här lik som den argesta Bondbumsa. Dalin Arg. 2: 76 (1734, 1754). Fingrarne gingo på honom (dvs. orgelspelaren) så fort som vingarna i den argaste kastmaskin. Sällberg Kr. långvedsbr. 5 (1894).
β) [jfr t. arg gut, arg schön] (mindre br.) ss. adv.: fasligt, rysligt, ”illa”, ”ettrigt”, ”otäckt”, ”rasande”; ”ursinnigt”; ”ilsket”; intensivt. Hedera quinquefolia .., hvilken klöf (dvs. klängde) lika argt, som den andra (dvs. den vilda vinrankan). Kalm Resa 2: 277 (1756). Rocken var .. argt grön. Öman Ungd. 263 (1889). Argt ruinartade fästningsvärk. A. Kuylenstierna i GHT 1896, nr 302, s. 1. Hvalfiskarne .. äro argt sällsynta i Jaffas farvatten. Dens. Därs. 1897, nr 45 B, s. 1. Vattensamlingarna blefvo argt svartblå. L. Améen i Turistfören. årsskr. 1900, s. 36.
8) ifrig (att göra ngt); i ä. tid bl. i fråga om ngn ond l. skadlig verksamhet.
a) [jfr sv. dial. arg(er), rask, duktig] (numera knappast br. utom i bygdemålsfärgad framställning) med att l. till att o. inf.: ifrig, flink, duktig. 2 Mack. 5: 23 (Bib. 1541). Diefwulen, werlden och kiöttet .. (äro) arga til at föra osz arma syndare til många, store fall. Emporagrius Cat. O 6 b (1669). Strenuus ad pugnam, Arger att Slåss. Verelius Ind. (1681, under aurugur); jfr: Acer(,) strenuus .. Arger att slås mot. Därs. (under amper). Runius Dud. 3: 40 (c. 1710). (Myggorna) voro fuller ej arga att bita någon. Linné Ungd. 2: 77 (1732). Den små snipuga laxen .. (är) nog arg at springa och kasta sig i strömen. N. Gissler i VetAH 12: 110 (1751). Per var mycket arg till att läsa, och Gustaf var icke heller sämre; .. pojkarne sprungo i kapp igenom hela kat'chesen. Sander Fog. 99 (1871) [jfr sv. dial.: arg att läsa (Unander Allmogem. i Vesterb. 2 (1857), argr te arbeta (Djurklou Ner. folkspr. 11 (1860))].
b) (numera föga br.) ss. adv.: ifrigt, häftigt, envist, hårdnackadt. Hålla argt uti, Tenaciter inhærere. Sahlstedt (1773); jfr Weste (1807). Försvara sig argt, se battre en désespéré. Weste (1807); jfr 5. Medan jag letade som allra argast (efter en testamentshandling). Elkan John Hall 207 (1899).
Ssgr: A: ARG-BIGG l. -BIGGE, se ARGBIGGE.
-BIGGA, -LIST, -LISTELIGEN, -LISTIG, -LISTIGHET, se d. o. —
(4) -SIBBA3~20. (i sht i Finl., hvard.) = -SIMPA. Vendell Östsv. monogr. 84 (1890).
(4) -SIMPA~20. (i sht i Finl., hvard.) = ARGBIGGA; jfr -SIBBA, -SIPPA. H. Bergroth i Tidskr. ped. fören. i Finl. 1895, s. 124. Topelius Läsn. f. barn 8: 6 (1896).
(4) -SINNAD~20. (hvard., mindre br.) = -SINT b. I. Erici 1: 114 (c. 1640; om djur). Oelreich 432 (1755). Dalin (1850). Lundell (1893).
(4) -SINNIG~20. (hvard., föga br.) = -SINT b. Nordforss (1805). Dalin (1850). Lundell (1893).
(4) -SINNIGHET~200 l. ~002. (hvard., föga br.) = -SINTHET. (Somliga näsor äro) hvassa och rörliga i spetsen som nålar, hvilket gifver en liten argsinnighet tilkänna. Dalin Vitt. 6: 441 (c. 1760). Nordforss (1805).
-SINT~2.
a) (numera föga br.) till 1: som har ett elakt sinne, elak, ondskefull. Perversæ indolis homo, Ilsinter, argsint Menniskia. Verelius Ind. (1681, under lund). (En konung) bör undertrycka de argsintas förmätenhet. Ehrenadler Tel. 777 (1723; fr. l'audace des mechans). (Han) stekte .. hjertat af en varg och lät Ingjald äta upp det, och det berättas, att han sedan blef mera argsinnt och elak än andra menniskor. Fryxell Ber. 1: 28 (1823); jfr b.
b) till 4: som har ett argt sinne l. lynne; som lätt o. ofta blir arg. (Patkull var) mycket hastig, argsint och förmäten. Nordberg 1: 827 (1740). Bättre det är at bo långt bort i Skogar och Ökner; / Än at vistas i Bo med en argsint Qvinno tilhopa. Nicander Sal. ordspr. 49 (1760) [jfr Ordspr. 21: 19]. Befälet var litet argsint. R. Melander i Nornan 1893, s. 160. särsk. om djur: ilsken. Kalm Resa 2: 311 (1756; om en mullvad). (Det) räknas altid Bi-skötaren til last, om Bien visa sig argsinte och hatfulle. Fischerström 1: 638 (1779). En argsint hund. Rydberg Vap. 274 (1891).
(4) -SINTHET—0~2 l. ~20. ilska. C. R. Sundström i NF 6: 655 (1882).
(4) -SIPPA. (i Finl., hvard.) = -SIMPA. Ahlman (1872).
(4) -VULEN~20. (enst.) Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust. Wallin Vitt. 2: 175 (c. 1830).
-VÅN, se d. o.
B: ARGA-LIST, se ARGLIST.
C: ARGE-LIST, se ARGLIST.
-LISTIG, se ARGLISTIG.
-LISTIGHET, se ARGLISTIGHET.
Spoiler title