SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARFVINGE ar3viŋe2 l. ar3~viŋ2e (a`rfvinge Weste; jfr Kock Akc. 2: 182, 191), äfv. (i sht i Svld o. Finl. samt i poesi) ARFVING ar3~viŋ2 l. 32, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(är(f)w-, er(f)w-, erf(f)v- Mark. 12: 7 (NT 1526), 1 Mos. 15: 3 (Bib. 1541), Gustaf II Adolf 96 (1622), Emporagrius Cat. P 7 a (1669), Schmedeman Just. 865 (1684). -ing G. I:s reg. 10: 140 (1535), Stiernhielm Fateb. (1643, under arwe), Verelius Herv. 161 (1672; i vers), Tegnér 1: 21 (1825; i vers), Palmblad Fornk. 2: 561 (1845), Oscar II Skr. 3: 86 (1872, 1888; i vers); jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 346 (1891). erfwingie- (i ssg) Reenhielm Olof Tr. 151 (1691). Anm. Ärfvinge, vanligast i fsv., förekommer ännu t. ex. i G. I:s testamente af 1560 (RA 1: 675-695) lika ofta som arfvinge; vid midten af 1600-talet synes sistn. form gm inflytande af ARF, sbst.1, hafva undanträngt sidoformen, som dock ännu fortlefver i finl. dial. ärving)
Etymologi
[fsv. ärvinge, arvinge, äfv. arvinger, afl. af arf (se ARF, sbst.1); jfr ä. d. arvinge, d. o. nor. arving, isl. erfingi. — Om förh. mellan formerna med o. utan omljud se A. Kock i Landsm. XII. 7: 25 (1890), E. Wadstein Därs. XIII. 5: 26 (1892), Noreen Altschw. gr. 319]
Anm. Bet. 1 är ordets hufvudbet. o. i strängt juridisk stil den enda egentligen erkända bet.
1) person med (i lag bestämd) på skyldskap grundad rätt till (ngns) kvarlåtenskap l. en (viss) del däraf; arfsberättigad släkting; i sht om släkting som är arfsberättigad på grund af närmare skyldskap, med fjärmare släktingars uteslutande. Om Cortz arffuinger wilia for(berör)da geld betala see wij gerna att saa skeer Ock the kennes sidan wiidt husit igenn. G. I:s reg. 1: 217 (1524). Näste och rätte arfvingar. RA 1: 687 (1560). Arfwingar til ett giäldbundit Sterbhuus. Schmedeman Just. Reg. (1706). Vilja arfvingar sig urarfva giöra. RB 10: 2 (Lag 1734). Hvar som något testamente fått .. hafver .. gifve in .. en richtig afskrift, som arfvingarna tilställas skal. ÄB 18: 1 (Därs.). Ej må någor annar, än närmaste arfvinge, klandra testamente. Därs. 4. Efter then (laga) tiden .. får han sitt jus indigenatus (dvs. infödingsrätt) åter, och anses som inländsk arfvinge efter sina fränder. Nehrman Ärfd. 192 (1752). I de Sterbhus, der .. fjermare Arfvingar, än Föräldrar, Bröstarfvingar och Syskon finnas. Kungör. 12 Juni 1801, s. 2. Orättfånget gods går ej till tredje arfvingen. Sv. ordspr. 74 (1865) [jfr t. unrecht gut kommt selten auf den dritten erben; efter lat. de male quæsitis non gaudet tertius heres]. Förhållandet mellan arfvingar och testamentstagare. Nordling Ärfd. 14 (1872). Om arfvingarnes ansvarighet för arflåtarens förbindelser. Winroth (1879; boktitel). jfr BAK-, BARNA-, BRÖST-, HUFVUD-, INTESTAT-, KVINNKÖNS-, LIFS-, MANKÖNS-, MANS-, MED-, SAM-, SIDO-ARFVINGE m. fl. — särsk.
a) motsatt efterlefvande make (l. maka). ÄB 9: 6 (Lag 1734). Klokast handlar Enckan och arfvingarne, om the giöra sig urarfva, sedan the .. vist (dvs. visst) veta, at egendomen ej räcker til gäldens betalning. Nehrman Ärfd. 137 (1752). Har efterlefvande make försummat att egendom afträda, stånde han eller hon med arfvingarne i lika ansvar (för gäld). SFS 1898, nr 64, s. 21.
b) motsatt BÖRDEMAN; jfr språkprofvet från Schmedeman Just. under ARFVE, sbst.1 Vår Lag .. skiljer mellan arfvingar och bördemän. Schrevelius Civ. 3: 385 (1849).
c) [jfr d. arvinger(ne) og efterkommere(ne); jfr äfv. fsv. gooz göma sinom arfwom ok äptir komandom] (numera föga br.) i förb. arfvingar och efterkommande. Wåre (dvs. G. I:s o. Kristiern III:s) Erffwinger och effterkommande. G. I:s reg. 13: 144 (1540). RA 1: 689 (1560). jfr: Lasse .. och hans efterkommende Erfwinger till ewerdelig ägo. G. I:s reg. 18: 182 (1546).
d) (numera mindre br.) i uttr. från arfvinge till arfvinge, arfvinge efter arfvinge o. d.; jfr BARN I 1 b β. RA 1: 681 (1560). Kyrkol. 1686, s. 219. Björnståhl Resa 1: 265 (1771).
e) i fråga om politiska förh. En arfving till min thron. Gustaf III Skr. 1: 105 (1778). Fursten, tronens arfving. F. A. Dahlgren Lifv. en dröm 19 (1858, 1880). — jfr KRON-, RIKS-, TRON-ARFVINGE.
f) i titel, i sht furstlig (jfr e). G. I:s reg. 10: 140 (1535). Gustaff Brae arfvinge til grefvedömet Visingsborgh friherre til Ridhboholm. RA 3: 174 (1593). RF 1772, Ingr. Vi Carl med Guds Nåde Sveriges, Göthes och Vendes Konung .. Arfvinge til Norrige. RF 1809, s. A 2 a.
g) oeg. med innefattande jämväl af staten ss. berättigad till s. k. danaarf (jfr 2). Utan Testamente, kan väl någon aflida, men utan arfvinge aldrig; så framt han lemnar egendom efter sig: ty om ingen finnes, som kan visa sin skyldskap med then döda, tager Kronan altid qvarlåtenskapen. Nehrman Ärfd. 190 (1752).
2) allmännare: person som eger att öfvertaga (l. som öfvertagit) ngns kvarlåtenskap l. en (viss) del däraf (vid egarens död); arftagare. Hans son och arfvinge. Naturlig arfvinge; jfr 1. Göra l. insätta någon till (sin) arfvinge [jfr lat. heredem facere l. instituere alqm (testamento)]. Thenne är erffwingen, kommer och låther oss dräpa honom, och arffwodelen wardher wåår. Mark. 12: 7 (NT 1526). Mins tiänares son skal wara min ärffuinge. 1 Mos. 15: 3 (Bib. 1541). (Hvarföre) han och sin broder och icke Sonen giorde til sin arffwinge. Petreius Beskr. 2: 20 (1614). Naturliga lagen ålägger föräldrarne, at föda och upfostra sina barn; men förbinder dem icke, at gjöra dem til sina arfvingar. Flintberg Lagf. 1: 238 (1796). Är han den äldre, men arfvingen du? / Då har ej samma moder födt er båda. Hagberg Shaksp. 2: 238 (1847). Han var ensam arfvinge till en icke obetydlig förmögenhet. Topelius Fält. 5: 99 (1867). Att insätta honom som arfvinge under adopteringens allmänna form. Tavaststjerna Affärer 8 (1890). jfr HUFVUD-, MILLION-, SUBSTITUT-, TESTAMENTS-, UNIVERSAL-ARFVINGE. — särsk.
a) i ordspråk. Arfwingars Grååt haar Löyet baak om sigh. Grubb 32 (1665); jfr: Bakom arfvingars tårar ofta man löjet spårar. Sv. ordspr. 6 (1865). Osäker Cur, när Läkiaren blijr arfwinge. Grubb 655 (1665); jfr Sv. ordspr. 74 (1865).
b) oeg. o. bildl. Löfftet, at han (dvs. Abraham) skulle warda werldennes arffuinge. Rom. 4: 13 (Bib. 1541; NT 1526: werldennes arffue; Luther: der Welt Erbe; gr. κληρονόμον .. κόσμου). Wintren är somarzens arwinge. Sv. ords. C 7 b (1604); jfr Sv. ordspr. 93 (1865); jfr a. Hos Isländaren medverkade många orsaker att liksom göra honom till arfvinge af Nordens minnen. Geijer II. 1: 165 (1825). Hvarje generation är en arfving af en försvunnen, af hvilken hon emottager ett fideicommiss af facta och ideer. Palmblad Fornk. 2: 561 (1845). Den förnämste af Liszts elever och arfvingen till hans virtuoskonst. A. Lindgren i NF 15: 1439 (1891). Upp, slafvar, mina bröder! Upp till kamp och död / för eder frihet, arfvingar af Spartacus! Rydberg Dikt. 2: 48 (1891). — särsk. motsv. ARF, sbst.1 I 4, II 2. Arfwingar til Föräldrarnes Fehl och Bräcker (dvs. brister). Sparrman Sund. sp. 344 (1642). Ädla egenskapers borna arfvinge. Wisén Tal 17 (1881; om kronprinsessan Victoria ss. besläktad med Vasahuset).
3) (mindre br.) person som ärft l. är arfsberättigad till större förmögenhet, arftagare (se d. o. b) l. arftagerska (se d. o. b). Dessa Döttrar (dvs. Hnoss o. Gersemi) voro så rika arfvingar, at klenoder och smycken i gamla verlden efter dem fådt namn. Dalin Hist. 1: 328 (1747). Knappast fans i de nordiska land en rikare arfving, / om ej en konungason. Tegnér 1: 21 (1825).
4) [jfr motsv. anv. i fsv.; jfr äfv. t. er hinterlässt keine erben, eng. his wife presented him with an heir, fr. sa femme ne lui a point donné d'héritier] barn ss. utgörande en fortsättning af släkten utan tanke på l. betonande af rättigheten till arf; numera i sht (eufemistiskt l. skämts.) om väntadt l. nyfödt barn. Then quinno som sin man offuergiffuer, och en arffuinga aff enom androm fåår. Syr. 23: 32 (Bib. 1541). Gudt tecktes unne och forläne honom och drötningen arfvinger emellan sigh. RA 1: 711 (1560). I Kräklinge Socken hafva 363 par på 50 år framalstrat 1139 barn, då det föga belöper mer än 3 arfvingar på hvart Äktenskap. P. Wargentin i VetAH 15: 172 (1754). Widenius väntar sig snart en arfvinge till. Porthan Bref t. Calonius 439 (1797). Tegnér 1: 307 (1806). Det var ett allmänt rykte, att hon på ett förtroligt sätt umgåtts både med abboten i Sorö och med Abraham Brodersson, samt haft arfvingar med båda. Fryxell Ber. 2: 127 (1826). Hon gaf sin gemål inga arfvingar. Geijer II. 2: 171 (1832). Berg Visingsö 103 (1885).
5) (i biblisk o. religiös stil) om människan med hänsyn till den lott som väntas tillfalla henne efter döden; jfr ARF, sbst.1 I 6 b.
a) i uttr. Guds arfvinge. Äro wij nw barn thå äro wij och ärffuingar, nemligh gudz ärffuingar, och Christi medhärffuingar. Rom. 8: 17 (NT 1526). Såsom Gudz barn och arffuinga höffues. Handb. 1614, s. 11 a. jfr: Menniskian, som döpes .. ingåår Förbund medh Gudh, blifwer vptagen til hans Erfwinge til itt ewinnerligit Lijff. Emporagrius Cat. P 7 a (1669); jfr b.
b) [jfr fsv. göra idher himerikis arua; jfr äfv. eng. heir of everlasting life, inheritor of heaven] i uttr. himmelens, evighetens l. förtappelsens arfvinge o. d. Wij skole retferdige warda genom hans (dvs. Guds) nådh, och bliffua arffuingar til ewinnerligit lijff effter hoppet. Kat. 1572, s. C 1 b. Nådens .. röst till förtappelsens arfvingar. Ödmann Pred.-utk. 23 (1808, 1812). Hvar helst du ser en menniska, der ser du tillika .. en himmelrikets arfvinge. Tegnér 4: 210 (1827).
Ssg: A (†): ARFVINGA-LÖS, se B.
B: ARFVINGE-LÖS300~2. (arffuinga- 2 Sam. 14: 7 (Bib. 1541); erfwingie lös Reenhielm Olof Tr. 151 (1691); arfvings- Hagberg) [jfr d. arving(s)løs, isl. erfingjalauss] (mindre br.) utan arfvingar. 2 Sam. 14: 7 (Bib. 1541). Ingen döör Arfwingelöös. Grubb 393 (1665); jfr Sv. ordspr. 47 (1865). Verelius Ind. 60 (1681). Ett ondt som är så väldigt / Att arfvingslös det gjort min thron. Hagberg Shaksp. 8: 374 (1849) [jfr eng. it has made my kingdom heirless].
C (föga br.): ARFVINGS-LÖS, se B.
Spoiler title
Spoiler content