SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
BÄRGA bær3ja2 l. bär3-, v. -ade, p. pf. äfv. (numera bl. i bet. 11 slutet) burgen (se BURGEN). vbalsbst. -AN (se under afledn.), -ANDE, -ING (se BÄRGNING), -NING (se d. o.), -SEL (se d. o.); -ARE (se under afledn.).
Ordformer
(inf. bärg(h)a (berga, bärja, bäria) GR 2: 209 (1525) osv. barga BtÅboH I. 6: 98 (1633). — pr. ind. sg. bärger Kolmodin QvSp. 1: 154 (1732), BB 8: 2 (Lag 1734). — ipf. bärg(h)ade (ber-) SkaraStiftsJordeb. 57 (1540) osv. barg VDAkt. 1675, nr 189 (: inbarg). — sup. bärg(h)at (ber-) 5Mos. 24: 19 (Bib. 1541) osv. bergit GR 9: 47 (1534). bärget (bergett) GR 3: 13 (1526), OxBr. 8: 89 (1632). burghit Jak. 5: 4 (NT 1526: affburghit). borgith (borghet) GR 3: 32 (1526), 5Mos. 24: 21 (Bib. 1541: affborghet). — p. pf. bärgad (ber-) GR 28: 523 (1558: bärgede, pl.) osv. berghat 1Mos. 28: 11 (Bib. 1541). burgen Bechstadius Siöm. 81 (1734; i bet. 7); se vidare BURGEN. borgen VDAkt. 1677, nr 60 (: inborgen), Därs. 1711, nr 43. — p. pf. n. bärgett GR 27: 176 (1557). burgit Grubb 21 (1665; i bet. 5), KyrkohÅ 1902, MoA s. 77 (1696; i bet. 5))
Etymologi
[fsv. biærgha, bærgha, motsv. d. bjærge, isl. bjarga, got. baírgan, fsax. bergan (nt. bargen), fht. bergan (t. bergen), feng. beorgan, fslav. brěgą; af en rot bhergh-, gömma, bringa i säkerhet; jfr BORG, sbst.2—3, BORG, adj., BORGA, v.1—3, äfvensom BYRGJA]
1) (†; jfr dock b) gömma, dölja, hålla dold. (En skyltvakt bör) om Natte Tijden, noga och wäl bärga och gömma Elden uthaff sin Lunta. Söderman ExBook 169 (1679). Han kan mästerligen bärga sin skalk. Lind (1749). Nu vände sig Dudu om för att berga / Sitt anlete i Juannas barm. CVAStrandberg 4: 319 (1857). — särsk.
a) refl. (jfr under b): dölja sig, hålla sig dold; stundom: dölja sina tankar, förställa sig. Uti Conferencerne .. kunde .. (tsaren) icke så aldeles bärga sig, at man ju .. märckte, det Han gärna ville hafva orsak til krig .. med Sverje. Nordberg C12 1: 62 (1740). Stora laster, som ofta under annan skepelse bärga sig. Höpken 1: 245 (1771). Thomander Pred. 1: 550 (1849).
b) (fullt br. i högre stil) i pass. samt refl. (jfr a), om solen (förr ngn gg äfv. om annan himlakropp): sjunka under horisonten, gå ned; i p. pf.: som gått ned. Solen war berghat. 1Mos. 28: 11 (Bib. 1541). Solen och Stiernorna gåå vnder eller bärghas. Linc. K 2 b (1640). Se'n .. dagens sol i molnen bergat sig. Bellman 2: 78 (1777). Dag skall du prisa, Frithiof, sen bergad sol sig döljt. Tegnér (WB) 5: 16 (1825). Ahrenberg StRätt 205 (1899). jfr: Nu är dagen bergad. Wennerberg 3: 84 (1883).
c) hålla (ngt) kvar inom sig, återhålla, hemlighålla. Opå tilfrågan kan han icke bärga det uthi samwetet honom tycker. RARP 8: 78 (1660). Jag kan .. ej berga min förtrytelse öfver den sjukliga .. åsigt af konsten och lifvet som Phosphoristerna ibland annan uselhet vilja påtruga oss. Tegnér (WB) 3: 380 (1819).
2) (numera bl. hvard. o. bygdemålsfärgadt i vissa trakter) hafva plats för (ngn l. ngt); härbärgera; hysa, innehålla, rymma; stundom: bereda plats för (ngn l. ngt). VDAkt. 1722, nr 177. Huru kan det vara möjeligit, at ett hierta kan bärga både harm och kiärlek emot en Person på en gång. Modée Dår. 69 (1741). Både Creatur och Foder bärgas under samma taklag. Hülphers Norrl. 2: 109 (1775). Så mycket (proviant upphandlades) som i fregattens förrådsrum kunde bergas. Skogman Eug. 1: 244 (1854). — särsk. (†) refl.: få rum, rymmas. En ny läktare, å hvilken tredingen af Församlingen sig bärgar. VDAkt. 1782, nr 393. Castrén Res. 2: 127 (1845).
3) bringa (en ekonomisk nyttighet) i säkerhet; tillvarataga. (De) skole .. bekomme så mycket aff samme fisk, som the sielffve mest berge ville. GR 24: 32 (1553). Jag gaf mig således tid, at berga den nykomne (bi-)svärmen. VetAH 1777, s. 190. Bärgen edert gods och dröjen icke; ty jag skall låta olycka komma från norr, med stor förstöring. Jer. 4: 6 (Bib. 1917).
4) sjöt. med afs. på segel: taga in l. ner (o. beslå). Berga alla små-seglen. Serenius Hhhh 4 a (1757). Sändas till väders för att berga seglen. 2UB 9: 581 (1906).
5) med afs. på säd, hö o. d.: föra under tak, få in i lada; äfv. öfvergående i bet.: skörda; äfv. (numera föga br.) med afs. på bär, bönor, ärter o. d.; ofta abs. Ey heller berghar man wijnbäär (dvs. vindrufvor) vthaff buskanom (dvs. törnbusken). Luk. 6: 44 (NT 1526). Huru tiid om sommeren the schole berga, och haffua theris höö och korn j huuss. GR 13: 297 (1541). Hööd (dvs. höet) kan och blifwa burgit, fast man först går i Kyrckian. Grubb 21 (1665; ordspr.). Vi sågo några af landets innevånare sysselsatta med att berga och att så. Beskow Res. 359 (1861). — jfr AF-, HÖ-, IN-, UPP-BÄRGA. — särsk.
a) (numera bl. bygdemålsfärgadt) i uttr. bärga i hus, förr äfv. till hus(a), föra under tak. Antijden (dvs. skördetiden) .. ähr förhanden, att sädh och höö i huss berges måtte. GR 26: 457 (1556). LMil. 1: 457 (1684). — (†) bildl. Dock har jag väl bärga rätt så mycket till hus (dvs. druckit) som han i dag: men min hiärna är intet så blödig som hans. Amman 37 (1756).
b) mer l. mindre bildl.; ofta i religiös stil, i fråga om ngns ”hemkallande till Gud”. Svea segrens frukt med tysta tårar bärgat. Kellgren 1: 165 (1785). Herren Gud / först bärgar den han har kärast. Söderberg Dikt. 61 (1901).
6) (numera föga br.) skörda grödan l. frukten af (en åker l. äng o. d.), afmeja; jfr AFHÖSTA. Tu skalt plantera wijngård, men tu skalt icke berghan. 5Mos. 28: 30 (Bib. 1541). Skatte- och chronobönder skole affhösta och berga Chronones engjar. RP 6: 443 (1636). Äng och åker böra i hägn stå, til thes hvarthera bärgad är. BB 5: 5 (Lag 1734). Tigerschiöld Dikt. 1: 25 (1888). — jfr AF-, HÖ-BÄRGA.
7) [specialanv. af 3] om ngts bortförande från en plats där det gm ngn katastrofal händelse kommit i en farlig situation: bringa i säkerhet, rädda; tillvarataga; särsk. i fråga om eldsvåda l. sjöolycka o. d.; äfv. med afs. på person. Bärga fartyg, vrak. GR 2: 209 (1525). Väll hade (det) stått rådh till, att både skepett och een stortt partt aff godtzett hade strax kunnett bliffvett räddett och bärgett. Därs. 27: 176 (1557). När Eelden angick, så finge the hwarken den släckia, eller bärga något thet the åtte. Widekindi KrigsH 769 (1671). Om .. (i sjönöd) then ene kunde och måtte, med godt samvet, störta then andra i siön, på thet han sielf måtte blifva burgen? Bechstadius Siöm. 81 (1734). Om fienden tränger så på at Canonerna med det öfriga ej kunna bärgas, så förnaglas Canonerna. Törngren Artill. 2: 129 (1795). — jfr UPP-BÄRGA. — särsk. (numera mindre br.) refl.: rädda sig. Ther är för några åhr sedan .. förgångit itt Spanskt Skiepp, och Folcket bärgat sigh ther vppå Landet. Kiöping Resa 5 (1667). SD(L) 1902, nr 559, s. 2.
8) allmännare: rädda (undan en fara), befria från fara; bevara, skydda; särsk.: afvärja från (ngt) faran att förspillas l. att gå åt. Hafva en bärgad slant, hafva en sparad summa pengar. Hwilken som .. vthi Werlden icke kan komma til rätta, han löper in vthi ett Kloster, och ther medh är han bärgad. Brask Pufendorf Hist. 446 (1680). Det är det rätta medlet at berga dig för stryk. Knöppel Bondeg. 12 (1788). Hvad skönt du drömt, kan ej af tiden härjas, / det är en skörd, som undan honom bergas. Rydberg Dikt. 1: 7 (1877, 1882). Månget drag ur universitetets inre historia under en af dess intressantaste perioder har af Törneros blifvit bergadt. NF 16: 1229 (1892).
9) (†) hålla (ngt) vid makt; hålla (ngn) vid lif; uppehålla; gifva (ngn) uppehälle, underhålla, nära, föda. Någenn vndsettning, ther medt the kunne bärge lijffwet. GR 16: 271 (1544). Någre få .. blefvo .., ehuru under mycken svårighet af köld och hunger, vid lifvet någorlunda bärgade. Nordberg C12 2: 441 (1740). När Gud, en god årsväxt nådeligen förlänar, kan man på .. (prästgården) intet högre bärga öf(ve)r vinteren, än 18 Boskaps Creatur. VDAkt. 1749, nr 34. Att jordens länder .. ej få mer folk, än de kunna berga. Franzén Minnest. 3: 205 (1834). — särsk. refl.: lifnära sig (af ngt); förtjäna sitt uppehälle (på ngt). Embitzmæn (dvs. handtverkare), som paa Landzbygden finnas, och siig ther aff berga. GR 1: 242 (1524). Slämt Folck, som bärghe sigh medh Röffuerij och Mordh. Lælius Bünting Res. 2: 6 (1588). jfr: (Sv.) Hästen vill ej berga sig; (t.) das Pferd will nicht fressen. Möller (1790).
10) (hvard.) refl.: klara sig, reda sig, ”stå sig”. Rudbeck Atl. 2: 243 (1689). Jag bergade mig temligen braf på sjön, ehuru det blåste .. strängt. Stenhammar Riksd. 3: 288 (1848). Skogen glesnar och krymper (ju högre upp man kommer i fjällen), snart bärgar sig endast björken, småväxt, vriden och knotig. TurÅ 1902, s. 23.
11) refl.: ekonomiskt reda sig, hafva sin bärgning l. sin (nödtorftiga) utkomst. LPetri Oec. 66 (1559). Bärga sig med litet. Lind (1749). Han hade ingen stor gård och var inte förmögen, men han bärgade sig väl. Lagerlöf Saga 38 (1908). — särsk. i p. pf. med adjektivisk bet.: som har sin (nödtorftiga) utkomst; ofta: som har sin goda utkomst, välbärgad; jfr BURGEN. Han är bärgad. Lind (1749). Är du rik eller åtminstone bergad. Tegnér (WB) 6: 329 (1830). Nu kunde de vara bärgadt folk i löpande rappet. LfF 1911, s. 29.
12) (hvard.) refl.: lägga band på sig, behärska sig, hålla sig i styr; i förb. med prep. för: afhålla sig från l. låta bli (ngt); i sht i nekande l. därmed jämförliga satser. Bark Bref 2: 54 (1705). Jag kunde omöjligen bärja mig för skratt. Wallenberg Gal. 179 (1771; uppl. 1921). Hvad du ser dum ut! — kunde den prosaiska kvinnan icke berga sig för att säga. Wallengren Mann. 173 (1895). (Kungen hade talat med spelmannen på Skansen, och denne) kunde inte bärga sig, förrän han därhemma hade fått tala om (det). Lagerlöf Holg. 2: 243 (1907).
Särsk. förb.: BÄRGA IN10 4. = BÄRGA 5. Til des at bönderne hafve bärget säden in. OxBr. 8: 89 (1632). Wecksell DHjort 69 (1862). jfr INBÄRGA.
Ssgr (jfr BÄRGNING ssgr): A: (7) BÄRG-GELT. (ber- 15251534) (†) bärgningslön. GR 2: 209 (1525). Därs. 16: 312 (1544).
(8) -HULT. (bär- 17301876. bar- 1749) [jfr ä. d. bergholt, bargholt; efter nt. bargholt] sjöt. tjock bordläggningsgång som på träfartyg är anbragt i lastvattenlinjen o. på järn- l. stålfartyg midtför öfversta däcket l. hufvuddäcket. Tullordn. 31/7 1648, s. A 4 a. Strandade fartyg .. blifva inbäddade i sanden jemns med bärhulten. Trolle Duvall 1: 264 (1875). Wrangel SvFlBok 436 (1898).
B (†): (7) BÄRGE-LOTT. lott af bärgadt gods ss. lön för (deltagande i) bärgning. Ehnn måtteligh berggelotth. GR 2: 264 (1525).
(7) -LÖN. (bärge- 15341667. bärgs- 1823) bärgningslön. GR 9: 47 (1534). Strinnholm Vas. 3: 212 (1823).
(5, 6) -TID. bärgningstid. Hööand, bärgetijdh till höö. Linc. Hh 6 a (1640). Ekeblad Bref 2: 321 (1662).
C (†): BÄRGS-LÖN, se B.
Afledn.: BÄRGAN, f. (†) = BÄRGNING 6. Then meneman .. som sine berghan tedan (dvs. från grufvan) söke pleghe. GR 7: 149 (1530).
BÄRGARE, m. (bärg(h)er-, berg(h)er- (i ssg) 15571559)
1) (tillf.) till 5. Tryckt af bergarns miskundslösa händer, / Ädla drufvan mången blods-tår göt. Valerius 2: 54 (1811).
2) till 7. Sjöl. 1667, Sjösk. 3. Kan det styrkas att bergarens fara eller använda möda .. varit större, än att dessa kunna anses .. skäligen godtgjorda, må större bergarelön .. beräknas. FFS 1873, nr 20, s. 48.
Ssg (till BÄRGARE 2): bärgar(e)-lön. bärgningslön. GR 17: 588 (1545). Bergarelön må .. ej öfverstiga det bergades värde. Sjöl. 1864, § 181. SFS 1891, nr 35, s. 74.
BÄRGLIG, adj. (bärg- (berg-) 1804 osv. bärge- (berge-) 17751884)
1) (numera föga br.) till 10: med hvilken man kan reda sig någorlunda tillfredsställande, ”skaplig”, ”hjälplig”. VetAH 1804, s. 5. Bärgelig rid- och släpväg. EconA 1807, juli s. 38.
2) till 11.
a) om syssla, lön o. d.: på hvilken man kan uppehålla sig; som ger (en nödtorftig) bärgning. Leopold (1775) hos Ljunggren SVH 1: 44. Bergliga inkomster. Læstadius 1Journ. 7 (1831). En enda (af de extraordinarie tjänstemännen) hade .. vunnit befordran till en berglig syssla. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 59 (1856). Ett godt hem i bergliga omständigheter. Svahn Öfversitt. 1: 135 (1898).
b) (föga br.) om person: som har sin bärgning, bärgad, burgen. Sven .. var son af bergeliga föräldrar. Hedenstierna Kaleid. 239 (1884).
BÄRGNING, BÄRGSEL, se d. o.
Spoiler title