SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
BÖLJA böl3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(bålienn, bolienn, sg. best. Visb. 1: 32 (1572))
Etymologi
[fsv. bylghia; jfr d. bølge, isl. bylgja, mnt. bulge, äfv.: bälg; af samma rot (med grundbet.: svälla) som finnes i BOLSTER, BULNA, BÄLG m. fl.]
1) (i sht i vitter stil; jfr anm.) våg; numera i sht om mindre våg. Alt här in til skalt tu (dvs. hafvet) komma och icke widhare, här skola tina stolta bölior settia sigh. Job 38: 11 (Bib. 1541). Böllia, lährer höllia .. (dvs.) När man faar til Siöös, och wågen slår in, så at man blijr wååth, så taar man sigh en annan gång bättre til wara. Grubb 78 (1665). Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja. Kellgren 3: 292 (1790). Mig tycktes så ljuflig böljornas sång, / Der de gå i det skummande haf. Geijer I. 3: 180 (1811). Isarne brista och böljan hon hoppar, / Lekfull och fri mot sin älskade strand. Wennerberg 2: 77 (1847, 1882). — jfr SILFVER-, SKUM-, SPEGEL-, TOPP-, VATTEN-BÖLJA m. fl.
Anm. till 1. I ä. tid var ordet mera användt än ’våg' o. brukligt i alla stilarter. Så är ännu förh. i talspr. i södra Sv.
2) (i vitter stil) om (vattnet i) hafvet l. en sjö l. dyl.; ofta koll. Jagh sågh så ädeligtt konnunge barnn / att siunke i bålienn blå. Visb. 1: 32 (1572). Dalin Arg. 1: 129 (1733, 1754). Anadyomene, gratiers moder, / Vrider böljan ur sitt mörka hår. Ingelman 146 (1843). Jag har min vän på böljorna, han kommer väl igän. Landsm. VII. 7: 22 (1892; ur folklig visa). Lusten att tumla om på böljan och söka äfventyr i fjärran land. Torpson Eur. 1: 2 (1895). jfr: Vish. 19: 7 (Bib. 1541). — särsk. (numera föga br.) i uttr. som utgöra omskrifvande benämningar på fiskarna. Böljans folk. Creutz Vitt. 11 (1761). Böljans åbor. Böttiger 1: 6 (1856).
3) (i vitter stil) bildl. till 1 o. 2.
a) (numera föga br.) i fråga om annan vätska än vatten. Dricka din Falernska bölja. Kellgren 2: 47 (1777; om vin). Stagnelius (SVS) 3: 48 (1814).
b) med tanke på böljans form, i sht om vågformigt fall på kläder, hår o. d. Linc. Mmmm 4 a (1640). En liten cyprisk fot ur gazens böljor tränge. Leopold 2: 279 (1800, 1815). Det långa, benade håret föll i rika böljor ned öfver spetskragen. Topelius Planet. 1: 65 (1889). — särsk. (numera föga br.) herald. buktande band i vapensköld, ”ström”. Schlegel o. Klingspor Herald. 41 (1874). Hildebrand Medelt. 2: 574 (1896).
c) med tanke på böljans rörelse (jämn o. regelbunden, l. orolig o. våldsam) l. på dess egenskap att svalla öfver o. begrafva, slå våldsamt emot ett föremål osv.
α) om konkreta förh. Hotfull stormar folkets bölja. Runeberg 1: 339 (1841). På axens böljor / Sunnan brisar så ljum. Strindberg Fagerv. 105 (1902). jfr FOLK-, JORD(SKALFS)-, SAND-, VÄRME-BÖLJA m. fl.
β) om abstrakta förh. Tijn grymheet trycker migh, och trenger migh medh allom tinom böliom. Psalt. 88: 8 (Bib. 1541). Den tunga jordens fasta kropp / Blir sjelf ett rof för tidens bölja. Leopold 2: 1 (1801, 1815). Störta sig in uti den stora verldsstridens brusande böljor. Fryxell Ber. 6: 224 (1833). Böljorna efter det farliga samtalet lade sig så småningom. Wallengren Mann. 34 (1895). jfr MOTGÅNGS-, OLYCKS-, OROS-, STÄMNINGS-BÖLJA m. fl.
Ssgr (i allm. till 1): A (Anm. I södra Sv. ansluter sig formen bölje- till bygdemålen o. är i stilhänseende likvärdig med bölj-, i det öfriga Sv. har bölje- i allm. en högre stilprägel än bölj-): BÖLJ- l. BÖLJE-BERG. (bölje-) vågberg. Oerhörda böljeberg. HeimdFolkskr. 10: 17 (1893).
(2) -BOREN, p. adj. (bölje-) (i vitter stil) En böljeboren mö. Snoilsky Goethe Ball. 9 (1876).
-BRUS. (i vitter stil) Wirsén Ton. 53 (1893).
-BRYTARE, r. l. m. (bölje-) Linc. (1640). särsk. (mindre br.) sjöt. planka i fören af ett skepp för att hindra sjön att bryta in öfver däcket. SDS 1907, nr 54 A, s. 2. —
-DRIFVEN, p. adj. (bölje-) (numera bl. i vitter stil) Linc. (1640).
-FORM, pl. -er.
-FORMAD, p. adj. Böljeformade landskap. 2NF 5: 1265 (1906).
-FORMIG. (bölj-) Nilsson Fauna 1: 629 (1847).
-FRISK. (bölje-) (i vitter stil) som äger böljornas friskhet. Snoilsky Goethe Ball. 10 (1876). Dens. 2: 259 (1881).
-GÅNG. [jfr d. bølgegang] Tholander Ordl. (c. 1860).
1) till 1: (stark) rörelse af vågor; sjögång. Böljgången på Normandiets kust är vanligen ganska respektabel. Kaufmann Frankr. 200 (1883). Sjön gick böljegång mot videsnåret, / där jag låg i gräset kvällen lång. Fröding NDikt. 154 (1894).
2) (i vitter stil) bildl.; jfr BÖLJA, sbst. 3 c. Framtiden 1877, s. 10. Han visste, att utvecklingen gått sin böljgång genom sekler. Lundegård Prom. 1: 73 (1893). Daphne började tala i alexandrinernas stiliserade böljegång. Hallström GHist. 106 (1895). Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 1 (1901). Böljegången i skaldens själ. Mjöberg Lb. 454 (1910).
-KAM. vågkam. SDS 1896, nr 599, s. 2.
-LEK. (bölje-) (i vitter stil) Söderberg Dikt. 73 (1901).
-LIK, adj. (bölj- 1862 osv. bölie- 1700. bölio- 16401690) Linc. (1640).
-LINJE. vågformig linje. Thomson Insect. 188 (1862).
-MJUK. (i vitter stil) som äger en böljas mjuka form. Bärgåsarnas stora, lugna, böljmjuka våglinjer. Forsslund Storg. 5 (1900).
(3 c) -RYTM. (bölje-) (i vitter stil) böljande rytm. Hansson Nott. 107 (1885).
-SKUM, n. (i sht i vitter stil) skum på toppen af en våg. Snoilsky 3: 9 (1883; i bild).
-SKUM-BOREN, p. adj. (bölje-) (enst.) substantiveradt, om Afrodite. Fröding Stänk 95 (1896).
-SKVALP. LoF 1873, s. 119.
-SLAG. (bölj- 1857 osv. bölje- 1861 osv. böljo- 1854)
1) slag af våg l. vågor, vågslag. Säve Yngl. 68 (1854). (Kullen har) små kullerstenar, som rasslande sköljas upp och ner vid varje böljeslag. Lagerlöf Holg. 1: 81 (1906). särsk. koll. Den af böljslaget förorsakade rullningen mot stranden. MosskT 1890, s. 6.
2) mer l. mindre bildl.; jfr BÖLJA, sbst. 3. Svallet af så många stridiga, filosofiska och religiösa böljeslag. Lysander Almqvist 288 (1878). Världskrigets böljeslag nådde även Danmark (år 1807). Grimberg SvH 470 (1908).
-SLAGS-MÄRKE. geol. märke efter vågrörelse på skiktytan af sedimentär bergart. Lindström Lyell 22 (1857).
-SVALL. (bölj- 1852 osv. bölje- 1827 osv.) (i vitter stil) ofta bildl.; jfr BÖLJA 3. Böljesvallet af mitt vilda lif. Atterbom 2: 394 (1827). Rydberg Dikt. 1: 190 (1882).
-SÅNG. (i vitter stil) om ljuden af böljornas slag. Fallström VDikt. 1: 173 (1886, 1899).
-VIS, sbst. (bölje- 1640. bölio- 1640) (†) i uttr. l. i böljevis, i form af vågor, såsom i vågor. Linc. (1640).
B (†): BÖLJO-LIK, -SLAG, -VIS, se A.
Afledn.: BÖLJA, v., se d. o.
BÖLJIG, adj. (i sht i vitter stil, mindre br.) som har form af en bölja l. af böljor; som består af böljor. Böljiga stråten. Tranér (före 1823) i SoS 1905, s. 226. (Hafvet) var grått och böljigt. Unge Prom. 2: 64 (1832). Palmblad Aisch. 356 (1844).
Spoiler title