SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEDUIN bed1ɯi4n, äfv. -du-, äfv. be1d-, i bet. I m., i bet. II r. l. m.; best. -en, hvard. i mellersta Sv. äfv. =; pl. -er.
Ordformer
(bedovinerne (pl. best.) Hasselquist Resa 535 (c. 1750))
Etymologi
[jfr d. beduin, t. beduine, eng. bedouin, fr. bédouin, it. beduino, alla i bet. I, af arab. bedawī, ökenbo, af bedw, öken; jfr Berggren Resor 1: 293 (1826)]
I. nomad af arabisk härkomst i Arabiens l. angränsande lands samt Nordafrikas öknar, ökenarab. Bedovinerne eller Arabiske Bönderne. Hasselquist Resa 535 (c. 1750). Herde-Araber eller Beduiner, hvilka icke hafva någon fast bostad, utan irra omkring från den ena orten till den andra, och lefva af boskapsskötsel. Berggren Resor 1: 294 (1826). Beduiner är ett gemensamt namn för alla ökenaraberna. G. E. Beskow Resem. 66 (1861, 1881). En .. inhemsk indelning af social betydelse skiljer araberna i .. ”nomadfolket”, ”beduiner”, och .. ”det bofasta folket”. H. Almkvist i NF 19: 302 (1895). — jfr HALF-, ÖKEN-BEDUIN.
II. [jfr t. beduine, f.] (i sht förr) ett slags (vanl. stickad o. med fransar l. ngt bräm kantad) fruntimmershufva; numera äfv. om en sorts (vanl. stickade) hufvuddukar. Formen till beduinen bildar en fanschon, som baktill har en längre, framtill en kortare snibb och rundade under hakan hopfästade barber. Iduna 1865, s. 6. En hvit beduin af mohair. LD 1901, nr 16, s. 4. — jfr BAL-, TEATER-BEDUIN.
Ssgr (till I): BEDUIN-CHEF103~2. Strandberg 5: 253 (1862). Landberg I öknar 440 (1882).
-HORD~2. Heidenstam End. 262 (1889).
-KAPPA~20. En vacker originalbournous- eller rättare beduinkappa af svart kasimir. N. journ. f. dam. 1859, s. 163.
-KVINNA~20. Landberg I öknar 449 (1882). Heidenstam End. 262 (1889).
-LÄGER~20. Landberg I öknar 441 (1882).
-SCHEJK~2. Lundquist Östrup Växl. hor. 115 (1894).
-STAM~2. Landberg I öknar 435 (1882).
-TÄLT~2. Landberg I öknar 450 (1882).
Spoiler title