SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DRULLE drul3e2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[till DRUL; jfr med afs. på bildningen JULLE till JULIUS, PELLE till PER osv.]
(starkt hvard.) drul. CRydström (1844) i Jolin 44. Du är en drulle! .. Har du inte sagt, att du har sex månader för att skaffa pengarne? .. Fem vore nog. Nyblom Twain 1: 149 (1873). Så'n drulle jag var, som icke min hatt tog med, när jag gick ifrån hemmet! AHallström i VLitt. 1: 171 (1883, 1902). ”En sådan drulle, som inte kan sjunga rent!” Ödman StudM 74 (1891). Hos en specerihandlare kallas han (dvs. en privatsekreterare) springpojke (eller djäkla drulle i vardagsslag). Essén Doll. 164 (1917).
Afledn.: DRULLIG, adj. (hvard.) drulig. En uppdykande (and-)unge (stiger) då och då till (vatten-)ytan för att efter en drullig kullerbytta åter försvinna. Knöppel SvRidd. 42 (1912). En ovanligt dum och drullig dräng de haft. Wägner Vanskl. 96 (1917).
Spoiler title
Spoiler content