SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FENA fe3na2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. (numera bl. i bet. 2) FEN fe4n l. FÄN 4n, äv. FÄRN 4rn, n. ((†) r. l. f. Spegel GV 179 (1685: Fenar, pl.), Lind (1749), Brauner Åker 66 (1752: fänarne, pl. best.)); best. (†) -et; pl. (†) l. = (ss. r. l. f. -ar).
Ordformer
(fena 1538 (: fiskafena) osv. fen i bet. 2 1886 osv., i bet. 3 16391847; fä(h)n i bet. 1 17271758, i bet. 2 1842 osv., i bet. 3 17411749. fehne (pl.) Schroderus Comenius 143 (1639). fern Essén Vap. 10 (1917))
Etymologi
[fsv. fina, sv. dial. fen, fena, agn, borst, fen, fän, färn i bet. 2; jfr nor. finn, växten Nardus stricta, finngräs, d. finne, mnt. vinne, eng. fin, lat. pinna, fena; trol. samhörigt också med lat. pinna, spets, spina, tagg; jfr KOFEN samt FINN- o. FINNE, sbst.1 Formen färn beror på att -n i vissa dial. är supradentalt]
1) (†) eg.: det yttersta av ngt; borst, agn; hylsa, skal o. d. Det röda hvetet .. har fähn på axet. Serenius EngÅkerm. 185 (1727). (Sv.) Fän på bönor, malt &c. (t.) die Schale, Hülse an Bohnen, Maltz &c. Lind (1749). SvMerc. IV. 2: 429 (1758). — jfr MALT-FEN.
2) [jfr uttr. som: inte ett skal, inte ett fjun] (i vissa trakter, vard.) i uttr. inte ett fen (fän) o. d., inte en smul, inte ett grand; jfr KOFEN. Aldrig såg jag ett fän hvart de foro. Almqvist TreFr. 1: 61 (1842). Att hon rakt inte brydde sig ett fen om någon utaf pojkarne derute. Hedberg Sthmslif 367 (1886). Inte ett skapande fen. Landsm. VIII. 3: 25 (c. 1900; anfört fr. Uppl.).
3) yttre organ hos fiskarna, bestående av en mellan benstrålar utspänd hinna; äv. om liknande organ hos andra (vatten)djur. Pariga, opariga fenor. Schroderus Comenius 143 (1639). Vi hafvom ei fått fenor och spol som Fiskarna, doch har vår järna lärt oss simma til bägge Indierne. Linné PVetA 1739, s. 7. Lilljeborg Fisk. 1: 1 (1881). VetAÅrsb. 1910, s. 220. — jfr BRÖST-, BUK-, FETT-, FISK-, FLOTT-, GUMP-, LED-, MJUK-, RYGG-, SIM-, STJÄRT-, TAGG-FENA m. fl. — särsk.
a) (vard.) i utvidgad anv., om fisk. Jag hade tre varp skötar ute .. och fick aldrig en fena. Strindberg SvÖ 1: 121 (1883).
b) (vard.) i överförd anv., i fråga om person, särsk. i förb. röra en fena, röra en lem, äv.: göra en ansträngning; i nekande l. villkorlig sats. Meurman (1846). Den lille sergeanten såg honom styft i ansigtet och rörde icke en fena. Topelius Vint. I. 1: 29 (1880). Så länge det norska vensterpartiet kan röra en fena, låter det nog icke .. (konsulatfrågan) ligga i fred. SD(L) 1899, nr 288, s. 2. Ett oblandadt godt intryck gör det .. ej att höra honom gnata på svenska konstförhållanden .., då han själf ej rör en fena för att bidraga till att arbeta på framsteg. Nordensvan Lundgren 7 (1905).
4) skeppsb. fenliknande köl av plåt som begagnas i sht på kappseglingsbåtar, fenköl. TIdr. 1896, s. 190. — jfr KÖL-FENA.
5) flygv. vertikalt stabilitetsplan på flygmaskin. VerdS 168: 32 (1910). 2NF 35: 890 (1923).
6) metall. tunn flaga på ytan av järn l. stål, uppkommen gm oriktigt anordnad valsning l. gjutning. JernkA 1840, s. 207. — jfr VALS-FENA.
Ssgr: (i allm. till 3): A: FEN-BRÄM. zool. bräm l. kant bestående av en fena. Auerbach (1908).
(4) -BÅT. båt med fenköl. Wilskman IdrFinl. 4: 42 (1906).
-FISK. [jfr d. finfisk] (†) fenval; jfr FINN-FISK. Rothof Hush. 103 (1762).
-FOT. zool. fenliknande fot; i sht i pl. (Sälarna) hafva klor och med simhud förenade tår (fenfötter). Holmström Naturl. 1: 132 (1888).
-FOTAD, p. adj. zool. Sundevall Zool. 39 (1864).
-KNOT. fisken Trigla hirundo Bloch., storgnoding. Lilljeborg Fisk. 1: 182 (1881).
(jfr 4) -KÖL. skeppsb. jfr KÖL-FENA. Fenkölen med sin blyklump sticker ej mindre än 3 meter djupt. GHT 1896, nr 160, s. 3.
-KÖLS-BÅT. (-köl- 1894. -köls- 1896 osv.) TIdr. 1894, julnr s. 31. Därs. 1896, s. 190.
-STRÅLE. zool. benstråle i fiskarnas fenor. Möller (1790).
-SÖM, r. [efter t. flossensaum] zool. fenbräm. 2NF 1: 827 (1903).
-TAGG. vass spets av en fenstråle. Möller (1807).
-VAL, m. l. r. val av familjen Balænopteridæ som är försedd med ryggfena (l. en fenliknande upphöjning på ryggen); vanl. i pl. ss. benämning på denna familj. Nilsson Fauna 1: 411 (1820).
B (†): FENE-SLÄKTE(T). om fiskarna. Creutz Vitt. 51 (1755; trol. efter uttr. the finny racehos WThomson).
Avledn.: FENAD, p. adj. (†) till 3: försedd med fena l. fenor. Uggla Herald. 97 (1746). jfr: Triton och all hans Hiord, hans feenade-fiellote Boskap. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668).
FENIG, adj.
1) till 3: försedd med så l. så beskaffad(e) fena (fenor); i ssgr, t. ex. MJUK-, TAGG-FENIG.
2) metall. till 6: behäftad med ”fenor”. TT 1882, s. 48.
Spoiler title