SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FYND fyn4d, n. (Schmedeman Just. 867 (1684) osv.) ((†) m. l. f. l. r. 2RARP 4: 504 (1727), BtKännVLand 1: 33 (1760)); best. -et (ss. m. l. f. l. r. -en); pl. = ((†) -er Lallerstedt Dygdel. 92 (1746), Tuneld Geogr. Förord 4 a (1773)).
Ordformer
(find 1696. fynd 1682 osv. fynt 1678)
Etymologi
[fsv. fynd, f., finnande, funnen sak, motsv. d. fynd, r., äv. n., kraft, eftertryck (eg. ’det som märkes'), fnor. fyndr, av ett germ. funði-, avledn. av germ. finþan (se FINNA, v.); eg. samma ord som FUND, sbst.1 — I bet. 4 föreligger lån från d.]
1) motsv. FINNA, v. 2, om finnande l. hittande l. påträffande av ngt; ofta mer l. mindre konkret: sak o. d. som man finner l. påträffar. Serenius (1741). En upfinnare af hvarjehanda Malmer .. bör angifva sit fynd i Bergs-Collegio, eller hos Bergmästare i orten. Fischerström 1: 501 (1779). Fyndet af Dannemora Grufvor (1470) blef snart af utmärktaste förmon. Swartz PVetA 1790, s. 10. Historieskrifvaren och fornforskaren gjorde rika fynd bland ruinerna af en förgången odlingsperiod. SKN 1841, s. 20; jfr d. Rydberg RomD 34 (1877). — jfr EOLIT-, FÅGEL-, MALM-, PETRIFIKAT-FYND m. fl. — särsk.
a) (numera bl. jur.) konkret: hittegods. Hittarenas ensak är .. Fynd. Schmedeman Just. 790 (1682). Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt är; böte högst dubbla värdet af det hittade. SFS 1890, nr 33, s. 29. jfr BOTTEN-, SJÖ-, SKEPPS-, STRAND-, STRANDVRAKS-, VÄG-FYND m. fl. — särsk. i numera obr. förb. Det stulne (må) återtagas, fast än dhet länge sedan är stulit, men är där jäf uti, eller påstår någon sin fångesman eller find, där bör föregå ransakning. FörarbSvLag 2: 71 (1696). I (haven) funnit et godt fynd, för hvilket Kronan borde gie Er hittarlön. Dalin Arg. 1: 307 (1733, 1754; i bild).
b) i fråga om anträffande av (i jorden dolda) föremål från forna tider; i sht konkret; i sht i fackspr. ofta pregnant, utan angivande av föremålens art; ofta koll., om samlingen av de föremål som anträffats på samma ställe. Gnista Fynd (dvs. fyndet i Gnista), ett krönt Koppar-Kors. Peringskiöld MonUpl. 266 (1710). Düben Lappl. 402 (1873). Bronskulturen har i Skåne haft en af sina hufvudorter i Sverige, som bevisas genom den ovanliga rikedomen på fynd, särskildt inom strandbygderna. Höjer Sv. 2: 473 (1877). Fyndet hembjöds åt kronan. Sundén (1885); jfr β. OMontelius hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 42 (1901). — jfr BLANDNINGS-, BOPLATS-, BRAKTEAT-, BRONSÅLDERS-, DEPÅ-, FORN-, GRAV-, GULD-, JORD-, JÄRN-, JÄRNÅLDERS-, LÖS-, MARK-, MOSS-, MYNT-, STENÅLDERS-FYND m. fl. — särsk.
α) arkeol. i uttr. öppet fynd. De andra boplatserna vid Ringsjön voro s. k. öppna fynd, d. v. s. hade anträffats på jordytan. Ymer 1905, s. 156.
β) (†) konkret, om skatt l. värdeföremål som hittats i jorden. Kan afkunnas af cantzelen (dvs. predikstolen) i bägge församblingar, om någon haf(ve)r bruten malm, gammal fynt, teen och koppar att aflåta till kyrckian. BtÅboH I. 5: 27 (1678). 2RARP 4: 504 (1727). För mer än 60 åhr sedan är i Osola By hittat en Fynd. Af hvad mynt sort samma varit, kan man nu mera ej ehrhålla någon effterrättelse. BtKännVLand 1: 33 (1760).
e) (†) oeg., konkret: skatt, naturtillgång. Att lära ett fattigt folk begagna sig af landets naturliga fynd. VetAH 1802, s. 100.
d) oväntad l. lyckad upptäckt, (godt) ”kap”. Detta var et angenämt fynd för honom. Widegren (1788). Men der borta står ju grefve Lillie. Det var då ett riktigt fynd. Låt oss gå och tala med honom. De Geer Lillie 104 (1880). Jag anser mig hafva gjort ett riktigt fynd, när jag antog den unge mannen i min tjänst. WoH (1904).
2) motsv. FINNA, v. 4: påfund, ”uppfinning”; numera bl. (föga br.) med attributiv bestämning som innebär beröm o. närmande sig 1 d: godt påhitt, lyckligt påfund; jfr FUND, sbst.1 3. Det är .. ett godt fynd, at genom frysning ärhålla både miöl och gryn af Potater. Fischerström 3: 362 (1787). Men hvad, om du fick hum om än ett artigt fynd / Af Sokrates! Thomander 3: 242 (1826). Hvad det stolta förvett smyger dit (dvs. i evangeliets rena sanning) / Af eget fynd i en försåtlig blandning. Franzén Skald. 6: 293 (c. 1840). — särsk. (†) i fråga om uppfinning l. vetenskaplig upptäckt; jfr 1 d. Benzelius IVetA 1746, s. 2. Nyare tiders fynd är harfven i åkerbruket. Gadd Landtsk. 3: 142 (1777). Den outsläckliga elden, / Byzantinernas fynd, itände Wladimirs stormtorn. Stagnelius (SVS) 3: 80 (1817).
3) (†) motsv. FINNA, v. 4: uppfinningsförmåga, fyndighet (se d. o. 1). Peringskiöld MonUpl. 30 (1710). Fynder äro egenskaper at finna sig och vara fyndig. Dalin Vitt. 3: 526 (c. 1755). Den som, med fynd, en nyttig slöjd försökte. Leopold 2: 140 (1801, 1815). Franzén Skald. 1: 336 (1824).
4) [efter d. fynd] (föga br.) i fråga om handling l. yttrande: kraft, eftertryck, ”kläm”. Allt måste misslyckas, om ej verket med fynd och kläm greps an här hemma. Weibull LundLundagMinn. VII (1884). Det var sådan fynd och kläm i allt hvad .. (Gustav Vasa) sade. MeddLdFörsvFörb. 3: 12 (1892).
Ssgr (i allm. till 1 b): FYND-FATTIG. (i sht i fackspr.) som är fattig på fornfynd. Östergren (1922). De fyndfattigare grafvarna. 2NF 36: 154 (1923).
-FATTIGDOM~200 l. ~002. (i sht i fackspr.) jfr -FATTIG. Hildebrand Hedn. 89 (1866).
-FÖRANDE, p. adj. (i fackspr.) Ett fyndförande lager. ÅStavenow i UpplFmT 8: 228 (1921).
-FÖRHÅLLANDE. (i sht i fackspr.) i pl., = -OMSTÄNDIGHET. SvTidskr. 1875, s. 36. Af stor vikt äro fyndförhållandena, då det gäller att afgöra olika (fornsaks-) typers relativa ålder. 2NF 30: 533 (1920).
(1) -GRUVA. [jfr dan. o. t. fundgrube] bildl., om ställe l. område där man kan göra många och värdefulla fynd. (Plautus' o. Terentius') komedier hafva för dramatikerna .. varit en verklig fyndgrufva. Rydberg KultFörel. 1: 94 (1884). Den fyndgruva, som utgöres av våra dialekter. OOttelin i Forum 1918, s. 190.
-OMSTÄNDIGHET~0200 l. ~0102. (i sht i fackspr.) i pl.: omständigheter under vilka ngt fornfynd anträffats. Montelius SvFornt. 2: 183 (1874). 2NF 15: 44 (1911).
(1) -ORT. (i sht i fackspr.) plats där ett fynd gjorts; äv.: plats där ngt anträffas l. förekommer (i riklig mängd); jfr -PLATS, -STÄLLE. Linnarsson VgCambr. 80 (1869). SkogsvT 1909, Fackupps. s. 58. särsk.
b) om plats där ngt mineral anträffas. De mest bekanta fyndorterna för agaten äro Oberstein i Birkenfeld vid Nahe, Ungern (osv.). NF 1: 254 (1875). Silfret har ju sin grufva, sin fyndort har guldet, som man renar. Job. 28: 1 (Bib. 1917).
(1) -PLATS. (i sht i fackspr.) = -ORT. Bjurselets rika fyndplats för stenredskap. VittAMB 1876, s. 266. 2NF 12: 176 (1909).
-RIK. (i sht i fackspr.) rik på fornfynd. Två fyndrika, smärre grafkullar i Odensala socken (äro) undersökta. SydsvD 1870, nr 26, s. 2.
(1) -RÄTT, r. l. m. särsk. (mindre br.) bärgv. inmutningsrätt. NF (1882; med hänv. till inmutningsrätt). Östergren (1922).
(1) -SCHAKT. bärgv. Fyndschacht kallas det schacht, eller den sänkning, hvarest en gång först är blottad. Rinman (1788).
(1) -STÄLLE. (i sht i fackspr.) = -ORT. Ett serdeles ymnigt fynd-ställe för trilobiterna är uti det bergdrag, som går igenom Berauner-kretsen uti Böhmen. JernkA 1832, Bih. s. 341. särsk.
b) = -ORT b. Ordet grufva nyttjas .. äfven för att beteckna .. uteslutande underjordiska fyndställen för nyttiga mineral. NF 6: 67 (1882).
Spoiler title
Spoiler content