SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GNAGA gna3ga2, v. -er, -de, -t, -d; äv. (i Sv. i vissa trakter, vard.; i Finl. i talspr. nästan alltid, i skriftspr. oftast) -ar, -ade, -at, -ad; äv. (numera föga br.) i sup. -it, i p. pf. -en; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) GNAVA gna3va2, v. -er, -de, -t, -d. (pr. ind. sg. gnager GR 11: 270 (1537) osv. gnagar Spegel GW 45 (1685), WGrebst i SDS 1905, nr 62, s. 4. gna(f)ver Murbeck CatArb. 1: 625 (c. 1750), Evers Fosterj. 148 (1909). — imper. sg. gnag(h) FormPuerColl. B 6 b (1579) osv. gnaga ÖB 20 (1712), Topelius Läsn. 1: 94 (1865). — ipf. ind. gnagde Nordberg C12 2: 361 (i handl. fr. 1713) osv. gnavde NordT 1893, s. 315, Johansson RödaHuv. 1: 191 (1917). gnagade Ehrenadler Tel. 279 (1723), Sturzen-Becker 4: 167 (1862), Östergren (1925; angivet ss. sällsynt form). gno(o)g(h), sg. Balck Es. 115 (1603), Moberg Gr. 238 (1815; angivet ss. mindre br.). gnov, sg. Celsius GVasa 75 (1774). gnogo, pl. L. Paulinus Gothus Com. 40 (1613), Linné Sk. 144 (1751). — sup. gnagt Geijer I. 3: 146 (1825) osv. gnavt Östergren (1925; angivet ss. förekommande i talspr. i vissa trakter). gnagat Lovén Dante 1: 103 (1856), SDS 1900, nr 12, s. 1. gnagit (-et) Balck Es. 65 (1603), Strindberg HMin. 1: 93 (1905). — p. pf. gnagd Arvidi 41 (1651) osv. gnavd Ström Skogsh. 308 (1830: gnafde, pl.), Tegnér-Högstedt HembaktBröd 51 (1917: råttgnavd). gnagad Juslenius 133 (1745: ognagad), Hemberg Kola 179 (1902: gnagade, pl.). gnagen Linc. (1640), Linné Skr. 5: 54 (1732: gnagne, pl.), Strindberg TrOtr. 2: 235 (1882, 1890)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.); jfr GNAG, sbst.1—2
Ordformer
(gnag- (gnagh-) 1528 osv. gnav- (gnafv-) c. 17501917)
Etymologi
[fsv. gnagha (ipf. gnogh, pl. 3 pers. gnogho, äv. gnovo), motsv. d. gnave, nor. gnaga, isl. gnaga (pret. gnóg o. gnagaði), fht. gnagan, feng. gnaȝan, eng. gnaw, av en germ. stam gnaȝ-, med sidoformer naȝ-, knaȝ- i isl. naga, t. nagen (jfr NAGGA) resp. fsax. knagan, holl. knagen. Anm. Formen gnava torde (där den icke förskriver sig från trakter med allmän övergång gh > ṷ, v efter a, o, u) vara uppkommen gm påvärkan från SKAVA, delvis äv. gm påvärkan från det i fsv. tid i vissa trakter ljudlagsenligt utvecklade ipf. gnov(o)]
1) under oupphörligt bearbetande med (fram)-tänderna l. motsvarande mundelar (söka) frånskilja mindre stycken från l. sönderdela (en fast, i allm. hård kropp), vanl. för att äta den; skavande äta (ngt l. på ngt); avgnaga (ben o. d.); äv. om boskapsdjur för att beteckna betande in till marken; dels med obj. betecknande antingen föremålet för värksamheten l. det gm värksamheten uppkomna resultatet, dels intr., ofta med adverbial inledt av på, betecknande föremålet för värksamheten; stundom i förb. med predikatsfyllnad betecknande resultatet av gnagandet med hänsyn till objektets l. subjektets utseende l. tillstånd. Hunden låg och gnagde på ett ben. Bokamaal som plägar äta och gnagha böker. VarRerV 52 (1538). De stackars Creaturen .. gnagde på bara mullen. Nordberg C12 2: 361 (i handl. fr. 1713). Jag satt ensam och gnagade benen. Runeberg 1: 109 (1832). Maskarne gnaga utan och innan, i fotträd och takbjelkar. SKN 1842, s. 24. Larverna (av snytbaggen) gnaga sig slingrande gångar under bastet. NF 14: 1492 (1890). Sommartiden var det så snustorrt, att boskapen gnagde hagarna svarta. Lindqvist Dagsl. 3: 46 (1904). Hästarna .. gnagde barken af de spridda träden. KFÅb. 1910, s. 184. — särsk.
a) i talrika ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Geeten gnager dher hon är bunden. Grubb 247 (1665). Man gnager något af ben, men intet af sten. Rhodin Ordspr. 93 (1807). Det barn, som litet gifs, gnager tallricken. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; särsk.: värka tärande l. förstörande på (ngn l. ngt), tära (på ngn l. ngt); stundom (i sht förr) i fråga om successivt förminskande av ngns tillgångar l. ägodelar o. d. Ge någon ett ben att gnaga på (vard.), ge ngn ngt litet att leva av l. ngt som kan tysta munnen på honom för stunden. The liggia j heluete såsom fåår, dödhen gnagher them. Psalt. 49: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: deras skepnader förtäras av dödsriket). De vore .. öfverhopade af fattiga slägtingar som gnagde på dem. Kellgren (SVS) 6: 140 (1785). Tiden gnager allt, förtär allt. Thomander 2: 410 (1849). Hopplöshet gnager min lifskraft. Scholander I. 1: 21 (c. 1870). Om någonting gnager på kärleken, så är det det där oupphörliga käxet om kronor och ören. Agrell Sthm 7 (1892). — särsk.
α) om samvetskval, bekymmer, oro, sorg, tvivel, längtan o. d., stundom om hunger l. fysisk smärta av ngt slag: ihållande (oroa o.) plåga (ngn l. ngns sinne l. hjärta o. d.); kvälja, agga, ”mala”; stundom med prep.-uttr. inledt av på, betecknande den l. det som oroas o. plågas; ofta i p. pr. ss. adj. OPetri 2: 260 (1528). En gnagande hunger förtärer min barm. Nordenflycht QT 1745, s. 141. Tro icke att själen kan befrias från sin gnagande oro genom jordiska förströelser. Hagberg Pred. 4: 122 (1818). Samvetsqval gnagde på hans lif. Carlén Rosen 137 (1842). (Han) kände, hur den gnagande värken i honom, som drivit till rummel, försvann mer och mer. Sjödin StHjärt. 207 (1911). Tanken på uppbrottet gnavde och oroade. Johansson RödaHuv. 2—3: 252 (1917).
β) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera föga br.) i uttr. gnaga och skava, snåla, ”gnida”. Murbeck CatArb. 6: 90 (c. 1750). En betydlig summa .., på hvilkens samlande han länge gnagit och skafvit. Törneros Bref 2: 125 (1826). LfF 1869, s. 241.
2) i utvidgad anv.
a) skava l. nöta (ngt l. mot ngt), avskava (ngt från ngt); äv. med obj. betecknande resultatet av värksamheten; äv. i absolut anv. Lundberg Paulson Erasmus 82 (1728). Kalm Resa 1: 168 (1753). Der var en finer malm af stora klockan gnagen. Livin Kyrk. 56 (1781). Ankaret .. gnagade .. hål i bogen på galeasen. Bladh (o. Hornstedt) 20 (1799). Vid nedgående rörelse spärras (vidgningsborren) ut emot borrhålsväggen, som derigenom gnafves och nötes. UB 3: 73 (1873). Hon hörde ljudet .. af båtar, som gnagde mot hvarandra. Smith Rönnerkr. 140 (1912). (Kristina av Stumbelen) bar närmast kroppen en tagelskjorta, som stack och gnagde. Grimberg SvFolk. 1: 295 (1913). — särsk.
α) (†) i fråga om vattnets l. vindens bortnötande av fasta partiklar från stränder o. d. När blåsväder får upröra stora böljor i Sjöar, gnagas stranderna, at Sjö-växter ej trifvas därpå. VetAH 1767, s. 42. Rothstein Byggn. 79 (1856).
β) (†) med avs. på fiol: gnida, ”fila”. På basfiolen hör, hur han gnager. Bellman 4: 63 (1791).
b) (i vitter stil, numera knappast br.) om ärg l. rost: fräta, angripa, förtära. Jag på min broders värja var blott ergen, / Som gnager hvad den kan på stål och slida. Böttiger 1: 48 (1856). Ett .. fruktlöst angrepp, som endast sliter klingan, hvilken förut är gnagen af rost. Strindberg TrOtr. 2: 235 (1882, 1890).
3) [eg. specialfall av 1 b] (vard., numera knappast br.) om person, ofta med bestämning inledd av prep. på, förr äv. uppå: gnata (på), hacka (på); kälta (på), ständigt anmärka (på); förr äv. i fråga om enträgen anhållan l. begäran: käxa, ”tjata”. Attu haffuer icke .. bestelt tiig huad som tiil bygningen hörer, Vthann ligger och gnager opå oss, vm alt thet tw skalt haffue, lige som wij wore thin vnderfougte. GR 11: 270 (1537). En rutten Gubbe som .. dagen öfver morrar ock gnagar. SedolärMercur. 3: nr 6, s. 8 (1731). Det är en gammal vana, at gnaga på alt hvad som företages i Sverige. Dalin Arg. 1: 154 (1733, 1754). En .. gnagande, misstänksam och trätgirig .. fru, med hvilken det hvarken dag eller natt är ro och fred. Geijer I. 3: 146 (1825). Sundén (1885). Östergren (1925; angivet ss. mindre vanl.). — särsk. (†) med direkt obj.: förtala (ngt), förklena. Then som haar Lust föruthan Saak, / Sin Nästes Nampn vppå hans baak, / At gnaga medh oqwädins Ord, / Fåår ey tilträdh til thetta Bord. Schroderus Os. 1: 543 (1635; lat. orig.: rodere).
Särsk. förb.: GNAGA AV10 4. till 1 o. 2: gm gnagande (skavande, nötande) avskilja l. minska (ngt) l. dela (ngt) i tvenne stycken, gnaga (ngt) bort l. rent, avgnaga; äv. bildl. Gnaga av ett ben. Wollimhaus Ind. (1652). Råttan .. gnagde af repet. Tessin Bref 1: 144 (1752). Agenternas provisioner gnager av betydligt på gagerna. Cederschiöld Artist. 20 (1915). särsk. (†) till 2 a α. Det är wist at jorden myckit mera tager til, än watnet kan gnaga af jorden. Hiärne 2Anl. 362 (1706). jfr AVGNAGA.
GNAGA BORT10 4. till 1 o. 2; äv. bildl. Fåren gnogo bårt alla örter. Linné Sk. 144 (1751). Palmblad Norige 374 (1846; bildl.). Östergren (1925). jfr BORTGNAGA.
GNAGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32, o. refl. GNAGA SIG IGENOM10 1 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till 1: gnagande genomtränga (ngt). Hamb. (1700). Båda (dvs. svarta och bruna råttan) ega de en synnerlig förmåga att gnaga sig genom väggar och murar. NF 14: 199 (1890). Han hade dom (dvs. ett par vita råttor) i en trälåda, och en natt gnagde dom igenom träet. Strömberg Tjuvp. 51 (1916). jfr GENOMGNAGA.
GNAGA SÖNDER10 40, i södra Sv. äv. GNAGA ISÖNDER10 040. till 1 o. (tillf.) 2; äv. bildl. (Musen) gnoogh garnet och maskarna sönder. Balck Es. 115 (1603). Närmast kroppen bar .. (Kristina av Stumbelen) en tagelskjorta, som gnafde sönder hennes skinn. HSchück i NordT 1893, s. 315. Janson Faran 99 (1909; bildl.). jfr SÖNDERGNAGA.
GNAGA UPP10 4 l. OPP4. (vard., mindre br.) till 1: gnagande förtära; äv. bildl. Nordenflycht QT 1745, s. 80 (bildl.). En .. stor hop råttor .. gnagade upp halmtaken på husen. Wigström Folkd. 1: 173 (1880).
GNAGA UR10 4. till 1 o. 2: gm gnagning bortskaffa (ngt ur ngt). Ekblad 320 (1764). Rubusgrenar, hvilkas märg getingen själf gnagt ur. ArkZool. III. 17: 63 (1906). jfr URGNAGA.
Ssgr: (1 b α) GNAG-HOSTA, r. l. f. (gnaf-) (†) om retande torrhosta, ”hackhosta”. Gnafhostan, som han besvärades af, var en ren tillfällighet. Stenhammar Riksd. 2: 161 (1840).
(1) -MJÖL. (i fackspr., föga br.) om det pulver l. mjöl som uppkommer gm insekters gnagning i bark l. trä, borrmjöl. Geete o. Grinndal 155 (1923).
(1) -SLÄNDA. (knappast br.) zool. slända av gruppen Corrodentia, vars arter utmärkas av bitande mundelar. Thorell Zool. 2: 369 (1865).
-SPÅN, om sak n., om person m.||(ig.).
1) (i fackspr., föga br.) till 1; jfr -MJÖL. 2NF 30: 156 (1919).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) till 3: person som oupphörligt gnatar l. tigger om en sak. Det är en gammal gnagspån. Mont-Louis FrSpr. 278 (1739). Larsen (1865).
(1) -TAND. i sht zool. för gnagning danad tand; företrädesvis i pl. om gnagarnas framtänder. Råttornas gnagtänder. Ödmann IVetA 1784, s. 38. Sjöstedt Västafr. 295 (1904).
(1 b α) -VÄRK, r. l. m. (†) ”malande” värk. Hygiea 1855, s. 78.
Avledn.: GNAGARE, se d. o.
GNAGIG l. GNAGOT, adj. (gnag- 16961852. gnav- 1732. -ig 17321852. -ug 16961732. -ot 1661) [sv. dial. gnagig] (†) till 3: gnatig, besvärlig. HärnösDP 1661, s. 25. Kolmodin QvSp. 1: 112 (1732). ÖoL (1852).
Spoiler title
Spoiler content