SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GROV grω4v, adj.; komp. grövre grø4vre (LPetri 3Post. 12 b (1555: gröffre) osv.), äv. (numera bl. vard.) grovare (OPetri MenFall G 7 a (1526), Östergren (1925; angivet ss. sällsynt form)) ((†) gröfware 3Saml. 7: 71 (1670), Ambrosiani DokumPprsbr. 90 (i handl. fr. 1753); gröfwar 3Saml. 7: 65 (1670); gröfvere (gröffuere) OxBr. 3: 252 (1631), Rudbeckius Luther Cat. 44 (1667)); superl. grövst grø4vst (Dalin Vitt. II. 6: 24 (1736: gröfsta, pl. best.) osv.), äv. (numera bl. vard.) grovast (Fosz 1Föret. 2 b (1621), Östergren (1925; angivet ss. sällsynt form)) ((†) grofvest (groffuest) Petreius Beskr. 5: 1 (1615), Nordberg C12 1: 63 (1740); grofst Nordenflycht QT 1744, s. 49; gröfvest (gröffuest) Falck Und. 162 a (1558), FörarbSvLag 2: 119 (1699)). adv. -T.
Ordformer
(grov gro(o)f(f) GR 2: 159 (1525) osv. gråf(f) BtÅboH I. 11—12: 12 (1655), Murenius AV 359 (1657). gröff (i ssg) Svart G1 60 (1561: gröffskött))
Etymologi
[fsv. grover, liksom d. grov av mnt. grof, motsv. mnl. o. holl. grof, fht. o. t. grob; jfr lit. grubùs, ojämn, hårdhudad; till ieur. ghrubh, utvidgning av ghru, grovkrossa; besläktat med GRUBBA, GRUS, GRYN, GRYT, GRÖT]
Översikt
Översikt av betydelserna. 1) stor, bastant; tjock; bred. 2) som består av ett antal likartade smådelar av relativt stor omkrets l. tjocklek; gles; ojämn, sträv. 3) tät, kompakt, fast. 4) i fråga om sjögång: våldsam. 5) om ton o. d.: låg, djup. 6) i fråga om mängd, intensitet o. d.: utomordentlig, väldig. 7) som saknar nätthet o. behag; icke luxuös, enkel, simpel. 8) om metall: oren. 9) icke invecklad l. komplicerad. 10) som saknar skärpa. 11) som visar brist på kultur l. förfining; plump. 12) som på ett markant sätt strider mot det rätta; svårartad, graverande.
Anm. Ordet, som numera i ett flertal av sina anv. står ss. motsats till adj. FIN, ställdes i äldre tid ofta i motsats till GRANN, med vilket adj. det i de flesta bet. förekom i allittererande sammanställning.
1) stor, omfångsrik, bastant, kraftig; numera bl. (jfr dock b, d, f, g) med tanke företrädesvis l. enbart på ett föremåls utsträckning i djup l. (i fråga om linje, pänseldrag o. d.) bredd: tjock, bred; i sht om ett långsträckt föremål (ss. en trädstam, en nål, en tråd o. d.). Grov skog, grovstammig skog. Grovt virke. RP 3: 139 (1633; om mastträd). Ju grofware tärningar, ju mera Bly. Hiärne Berghl. 446 (1687; rättat efter hskr.). Den grofvaste af vår Svänska (järn- o. stål-)tråd, är den så kallade kopparslagare tråden. Rinman Jernförädl. 218 (1772). Jag biter inte på så grof krok, jag gamla mört! Lange Luba 126 (1889; i bild); jfr 7, 9. Tvänne vridna, omkring 2 cm grofva vidjor. Fatab. 1910, s. 69. — särsk.
a) om (kroppsbyggnadstyp av) människa l. djur; numera bl. med särskild tanke på benbyggnaden: kraftigt utvecklad; äv. om benbyggnad l. del därav. En stor och grov karl. Vara grovt byggd. (Att vid pestsjukdom flera gånger bringas i svettning) är gott för starckt och grofft Folck. Berchelt PestOrs. F 6 b (1589). Grof benbyggnad. QLm. I. 4: 53 (1833). Fem frustande grofva kampar. Beckman Påfv. 81 (1880). Den grofva konstitutionen utmärker sig genom ett gröfre skelett och i allmänhet klumpigare kroppsformer. LB V. 2: 78 (1908). (†) En Cameel är itt grofft och ofandelighit diwr. LPetri 2Post. 137 b (1555); jfr 7.
b) (fullt br.) mil. om kaliber: stor; äv. (numera mindre br.) om artilleripjäs l. artilleri som har stor kaliber resp. består av pjäser med stor kaliber: tung; förr äv. i överförd anv., i uttr. grov eld, eld från tunga pjäser. Grofft skytte eller the stycker som på hiull stånda. GR 9: 129 (1534). Till det grofva Artilleriet räknas de egentelige Batterie-Canonerna 24 och 18 Pundige. Törngren Artill. 2: 5 (1795). Grof eld. KrigVAH 1810, s. 39. 2NF 37: 589 (1925). jfr (†): Bröstet som hans hjerta dölgt, / Had' grofva skott intagit. Odel Sincl. 26 (1739).
c) mil. o. jäg. i uttr. grovt korn, i fråga om förhållandet att kornspetsen vid siktning hålles högre än siktets överkant; särsk. i uttr. med grovt korn. En jagtstudsare bör vara så skottstäld, att man med fint korn erhåller träff på 100, med struket på 200 och med groft på 250 fot. Hahr HbJäg. 148 (1866).
d) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. holl.] om mynt: stor; numera bl. (i fråga om ä. förh., fullt br.) i uttr. grovt mynt l. grov kurant ss. benämning på större huvudmynt (i motsats dels till mindre huvudmynt, dels till skiljemynt). Grofft mynt som R:dr, 1/2 d:r, markstyker. RARP 2: 162 (1635). När .. anten grofwe eller granne sorter (av mynt) skole på Myntet i wärcket ställas, så (osv.). Stiernman Com. 2: 119 (1638). Tå hvitt eller annat skilliemynt bortväxlas uti plåtar och grofft mynt. VDAkt. 1737, nr 390. 2NF 15: 298 (1911).
e) om pänsel: tjock l. bred, vars samling av hår l. borst har stor omkrets; äv. om pänna (urspr. fjäderpänna) l. spets av pänna: trubbig, ovass. Wil tu haffuan (dvs. hava pännan) gran (dvs. spetsig) eller groff? FormPuerColl. B 3 a (1579). Isogæus Segersk. 318 (c. 1700). Grofva penslar tillverkas af svinborst m. fl. material. 2NF 21: 413 (1914).
f) (fullt br.) om boktryckstyp, stil o. d.: stor (o. bred), skrymmande; boktr. särsk. med tanke på ”graden”; förr äv. i överförd anv., i sådana uttr. som en grov bok o. d., en bok med stor stil. En sådan grof styl, som taar bort myckit papper. ConsAcAboP 2: 475 (1663). 1. grof Psalm Bok. BoupptVäxjö 1785. Nordin Boktr. 53 (1881). Grövsta stilen för överskrifterna! Östergren (1925).
g) (fullt br.) om maska: stor, vid. (Håvar) med gröfre och finare maskor bundna. Schultze Fisk. 111 (1778).
2) som består av ett antal likartade smådelar (ss. sand- l. mjölkorn, maskor, trådar, fibrer o. d.) av relativt stor omkrets l. tjocklek; äv.: framställd av material med dylik konsistens; äv.: vars olika smådelar (särsk. trådar l. fibrer o. d.) befinna sig relativt långt från varandra, gles; äv. om konsistens l. textur l. struktur; ofta (särsk. om vävnad, hud, hy, trä o. d.) närmande sig l. övergående i bet.: ojämn, sträv, skrovlig; om vävnad ofta med bibet. av stor tjocklek; äv. om ansikte, hand o. d.: vars hud är grov (i nyss angivna bet.). Grov sand, grovt grus. Grovt bröd (jfr d), dels (särsk. i södra Sv.) om bröd av osiktat l. grovsiktat mjöl (särsk. rågmjöl), dels om hårdt rågbröd. Salth j (dvs. en) t(unn)a grofft. GR 7: 118 (1530). Sträf och grof Vll. Celsius HushAlm. 1740, s. 30. De finare (läggnäten) kallas Abborr-nät, och de gröfre .. kallas Gäddnät. GFiskaren 12 (1845). Inga ringar skina / på hennes grofva, sträfva hand. Heidenstam Vallf. 106 (1888). Sedlarna ramlade ur hans hand och föllo ut över det grova golvet, som aldrig kunde skuras riktigt rent. Väring Vint. 329 (1927). — särsk.
a) ss. adv. i uttr. hacka, mala, spinna (ngt) grovt o. d. Gröpa betyder .. mala groft. Spegel 160 (1712). (Mössan) var af finer ull, som dock helt groft var spunnen. Livin Kyrk. 67 (1781). Grovt pulveriserad. Auerbach (1909).
b) om vissa värktyg (ss. kam, såg, fil, sikt o. d.): vars arbetande delar (tänder, grader o. d.) äro relativt stora l. befinna sig relativt långt från varandra; (stor o.) gles; äv. (t. ex. om valsvärk) i överförd anv.: avsedd för framställning av ngn viss produkt på sådant sätt att den får relativt stor tjocklek. Grooff sågh. VarRerV 39 (1538). Grof kam. Sahlstedt (1773). Vi skilja .. mellan fina, medelgrofva och grofva valsverk. JernkA 1890, s. 59.
c) (†) om skala: icke försedd med specialiserat skalmått. Sedan skall du (vid kartans utarbetande) hafwa twänne Scalar, en grof och en gran. Rålamb 4: 80 (1690).
d) närmande sig l. övergående i bet. 7 b o. c; särsk. om tyg, kläder, skodon o. d., äv. om bröd (jfr ovan). Grooffth och oondth (kläde). GR 2: 159 (1525). Bättre groff kaka, än intet smaka. Grubb 72 (1665). (Holländarna) försällia sitt skiöneste Kläde annorstädes, och låta til sitt egit Bruuk vthur Engeland gröfwre hämpta. Brask Pufendorf Hist. 283 (1680). En sådan Dräng får i Lähn 4 Tunnor Sädh, 2 Klädningar .. och 2 Skiortor, en grof och en Grann. Rålamb 13: 52 (1690). Flere slag af bröd, så väl af groft som grant. Livin Kyrk. 151 (1781). Grova grå ullstrumpor. Bergman Mark. 19 (1919).
3) (†) tät, kompakt, fast; tjockflytande; äv. (om väder l. luft) övergående i bet.: tung, tryckande o. d. Vndfly groff och tiock wäderleek. BOlavi 11 a (1578). Grofft blod. Dens. 26 a. Gör sköna Fönster på tin Huus, ty the igentäpta Husen gifwa grof osundh Luft. IErici Colerus 1: 139 (c. 1645). Då proppen öppnas, börjar den (dvs. flaskan) röka vid halsen, emedan syran då förenar sig med humidum aeris och blir gröfre samt synlig. Scheele Bref 44 (1770). Cavallin (1875). — särsk.
a) om mörker: tjock, ogenomtränglig. Hvad gagnar, man de Dimbor ser, / Som alt vårt väsend här omgifva: / At man sig mödar mer och mer, / Det grofsta mörker från sig drifva? Nordenflycht QT 1744, s. 49.
b) om föda o. d.: bastant, stadig; hårdsmält. Groff maat och dryck. BOlavi 26 a (1578). Hwem plåghor wil blij frij, vtaff Melancholij, / Han grofwan Kåst, tiock lufft och vmsorg stoor skal sky. Palmcron SundhSp. 394 (1642). Grof och hård spis kallas den, som hänger så fast tillsammans, att den icke kan på tillbörlig tid af smältnings kraften uplösas och till mjölksaft förvandlas. Westerdahl Häls. 116 (1764). Smälta äfven den grofvaste mat. CFDahlgren 5: 119 (1833).
4) [efter motsv. anv. i t.; jfr holl. groot schip, grof water] sjöt. i fråga om sjögång: mycket hög l. stark l. våldsam. Det grofva hafssvallet. Tavaststjerna Marin 26 (1890). Kariska hafvet är kändt för sina svåra stormar och sin grofva sjö. SDS 1895, nr 500, s. 2. En hård sydostlig vind har rört upp sjön, som nu vräker groft kring haveristen. NDA 1914, nr 73, s. 1.
5) om ton, röst o. d.: låg, djup, som ligger lågt (på skalan); sträv; stundom: låg o. stark. En grov basröst. BOlavi 36 b (1578). När öfwermagar warda myndige, förandra the sijn klara röst, och tala gröffre och manhafftigare. Schroderus Comenius 231 (1639). Ju långsammare luften dallrar eller ju långsammare en sträng svänger, desto gröfre blir tonen. Berlin Lsb. 384 (1852). Louis skakade på huvudet. Plötsligt blev hans målbrottsstämma löjligt grov, mörk, hotfull. Bergman Mark. 96 (1919). — särsk. mus. i uttr. grova oktaven, förr äv. grova avdelningen, stora oktaven (C—H, mellan kontraoktaven o. lilla oktaven); äv. i sådana uttr. som grova C, grova F o. d., om ton som hör till grova oktaven. Grofva eller Stora afdelningen. Mecklin BegTonk. 10 (1802). Grofva octaven. Höijer MusLex. (1864). 2NF 20: 566 (1914).
6) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter; jfr dock a o. b) i fråga om mängd, omfattning, intensitet o. d.: synnerligen stor l. stark l. kraftig, utomordentlig, ”väldig”. Then trotzige Göyemånan (skall) sigh igenom Frost och Winterwäder grofft nogh märckia låta. Freund Fredzalm. 1653, s. 32. Westmanske gården, h(vil)ken utan grofva reparationer ej kan bebos. Porthan BrefCalonius 398 (1797). Det blåste groft och regnade. Berzelius Res. 89 (1818). Grof tur. Sällberg Långv. 134 (1894). Slutligen tog han fram snusdosan, lade in en grof sats i munnen. TurÅ 1910, s. 286. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i holl.] (fullt br. i vard. spr.) i sådana uttr. som (förtjäna, betala, kasta ut l. bort) grova pängar l. en grov pänningsumma, (för)tjäna grovt (med pängar), (göra) en grov vinst, (ha) grova inkomster o. d. SP 1780, s. 55. (Generalmajor Klingspor hade) sedan 1788 varit generalkrigskommissarius och .. skall gjort en lika så grof som otillbörlig vinst. Adlerbeth Ant. 1: 216 (c. 1792). (En vän har) övertalat honom att komma till Amerika och förtjäna grova pengar. Hedin Pol 2: 322 (1911). Tjäna grovt med pengar. Bergman Mark. 18 (1919).
b) (vard., numera mindre br.) i uttr. taga grovt till, begära överdrivet mycket (för en vara l. ett arbete), hugga till för mycket; äv.: ljuga l. överdriva väl starkt; äv. begära för grovt, begära överdrivet mycket. Ty hvad kan vara grofvare tilltaget än säja, att döda ting, ståck och sten .. kunna taga emot dyrkan, åkallan och vördnad. Eneman Resa 2: 196 (1712). Hvilket arfvode 25 Rdlr sp. synes mig vara aldeles öfverdrifvit och för groft begäradt. VDAkt. 1785, nr 330. Taga groft til, (begära för mycket för en vara). Widegren (1788). Deleen (1829). SvTyHlex. (1851).
c) om hugg l. slag: synnerligen kraftig. Och som dhe kommo in igen på gålfuet, hafuer Ängelbrett .. slaget byfogden i hufuudet med yxe hammaren et grofft slag, at han föll emoot gålfuet. VRP 1648, s. 331. För deras grofva och väldiga hugg dignade alla till marken. Strinnholm Hist. 1: 266 (1834).
d) i numera obr. anv. Dog eders lagmandz skiutzferdh kwnne wij lide, när hon icke skeer alt for groff. GR 11: 381 (1537). Såsom wij intet om löhnen kunde blifwa eense, så tog iag icke uthan mine grofwe skiähl mitt höflige afskied. HdlCollMed. 1692, s. 151. Skadan som han .. (vid eldsvådan) lidit, i materialier, färdigt glas, byggnader etc. var ganska grof. Porthan BrefCalonius 125 (1794). Jag har tagit ett groft, ett stort beslut! Almqvist TreFr. 1: 138 (1842).
7) klumpig; som saknar nätthet l. behag; som icke utforma(t)s l. bearbetats med konstfärdighet l. omsorg l. i detalj; som icke går i detalj l. på djupet; ofullkomlig; rå; enkel, simpel; ofta (delvis med utgångspunkt i bet. 9): påtaglig, handgriplig; numera nästan bl. (jfr dock a, b, c) ss. adv. l. med mer l. mindre abstr. huvudord. Grova drag, former, linjer. Hava ett grovt utseende. Ett grovt utkast. Framställa ngt i grova drag. En grov snara. Ett grovt försök, ett ”bondförsök”. Grovt smicker. Carl IX Swar Q 1 b (1606; om liknelse). Han dett so grofft och openbartt gör (dvs. visar sin partiskhet vid fredsunderhandlingarna), att dett ähr icke nogh att skrifva om. OxBr. 5: 85 (1616). Desse (kyrkor) hade .. en ganska grof och enfaldig skapnad, sådan som den i hast af gråsten kunde hopsättas. Dalin Hist. 2: 16 (1750). En tung gestalt med grofva drag. Snoilsky 4: 74 (1887). (En) groft tillslagen grönstensyxa. Fornv. 1909, s. 304. Den ungefärliga riktigheten af denna mycket grofva beräkning. Ekman NorrlJakt 124 (1910). — särsk.
a) (numera knappast br.) om bild(stod) o. d. Bolinus Dagb. 38 (1668). Denna (ss. ett groteskt huvud formade) grofva fetisch skall .. af någon bland de yngre trollbackorna ha varit tillbedd såsom afgud. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 123 (1863).
b) (numera föga br.) om varor av olika slag: icke luxuös; enkel, simpel, tarvlig; alldaglig, ordinär; förr äv.: obearbetad, som undergått l. undergår endast en första, förberedande bearbetning, ”rå”. Då skulle man låta dee vahrur högt gravera, som gå grofft uth uhr rijket, men dee, som äre förarbetade, gravera dedt medh liten toll. RP 6: 727 (1636). Groft Manufactur-smide. CPolhem PVetA 1745, s. 20. I detta (lager) funnos fragmenter af grofva lerkärl, kol, brutna ben och ett menniskoskelett. Nilsson Ur. 2: 137 (1864). Kattuner och andra gröfre varor för den arbetande befolkningen. Forssell Stud. 2: 307 (1880, 1888; efter t.). Groft porslin. Sundén (1885).
c) (numera föga br.) om föda: enkel, tarvlig; äv. (tillf.): kärv, sträv (i smaken). Den grofvaste spis bland tjenstefolket måste han ock hålla till godo. Nyrén Charakt. 49 (c. 1765). På denna vandring gälde det att .. utan olägenhet kunna lefva på grof kost. EWigström i Landsm. VIII. 1: 38 (1887). Björnsoppa är inte alls dumt, något grov men med god vildsmak. SvD 15/1 1922, Söndagsbil. s. 1.
d) i vissa numera obr. uttr. som beteckna att ngn använder för kraftiga medel l. icke iakttager tillbörlig försiktighet: gå grovt tillvärk(e) med ngn l. ngt, taga för grovt till saken, gå för grovt åstad, grovt riva i klädet o. d. GR 24: 232 (1554). (Att revalska fribytare) med slijke putzer (dvs. överfall på finnar) haffue flux grofft (: som man pleger seye :) rijffueth i klädet. BtFinlH 3: 468 (1560). Den som någorlunda har sig vägarne bekante, och icke går för groft åstad, slipper altid oskadd fram. Stagnell Banquer. 6 (1753).
8) (†) om metall: icke raffinerad. Sulu kallas af bergsmän then grofwaste metall. Spegel 497 (1712). Heykensköld PVetA 1768, s. 7.
9) icke invecklad l. komplicerad; som fordrar mindre skicklighet l. förmåga l. noggrannhet l. precision. (Svansaren) verkställer ensam den gröfre sidoriktningen samt biträder kanonbefälhafvaren vid den finare. ExFältartill. 1893, 1: 79. Genom .. (skolstudier) får barnet lära sig åtminstone de gröfsta elementen af historisk kritik och af naturkunnighet. Schück (o. Warburg) LittH 1: 88 (1895). — särsk. om arbete: som icke l. endast i jämförelsevis ringa mån fordrar konstskicklighet l. handlag l. omsorg l. anspänning av själskrafterna; särsk. om dylikt arbete (i sht kroppsarbete) som är mera ansträngande l. obehagligt l. ”simpelt” l. av mera förberedande natur; äv. övergående i bet.: tung, ansträngande. Taga hjälp till det grövsta hushållsarbetet. Grofft arbete. VarRerV 13 (1538). Och för thetta vthwärtes hwilo hållande är .. (tredje) Bodet gifwit Iudomen, at the skulle ifrån grofft arbete roo hafwa och stilla hålla. Rudbeckius Luther Cat. 52 (1667). Fryxell Ber. 6: 429 (1833). Den qvinligt mjella handen, sågs det, var / Ej van vid några gröfre sysslor. CVAStrandberg 3: 174 (1869).
10) om uppfattning, sinnesorgan o. d. (förr äv. förstånd l. hjärna): som saknar skärpa. Uppfatta ngt grovt, hava en grov uppfattning av ngt. Grofft förstånd. LPetri 3Post. 124 b (1555). En slik tanka synes således endast kunna få rum i en så grof och litet tänkande hjerne som Åströms. TörngrenMål. 499 (1802). Dina sinnen äro .. för grofva att förnimma andeliga väsendens närvaro och inverkan. Rudin 1Evigh. 1: 467 (1868, 1878). Strindberg Hafsb. 99 (1890).
11) som visar brist på kultur l. förfining; som tillhör l. utmärker l. passar för den i andligt l. sedligt l. kulturellt l. estetiskt avs. lågt stående; plump; som (särsk. gm att framträda i stora l. påtagliga l. om brist på kultur l. förfining vittnande former) sårar känslan för det passande; stundom: oanständig. Grova fasoner (förr äv. grova seder, later). Grova laster, njutningar. Grovt sinnlig. (G. I kunde icke lida) at någet sådant grofft skulle (i bildlig framställning) skådas för menniskeligh ögon, hwilket Gwdh och naturen oss lärdt haffwer at skyyla. Svart Ähr. 68 (1560). Theras groffua och plumpa ähregirigheet. Petreius Beskr. 3: 12 (1615). Genom .. (prästernas) heliga förbehåll, stadnade folket uti den grofvaste och fäachtigaste vidskieppelsen. Lagerbring HistLit. 109 (1748). En grof egennytta var merendels rättesnöret för deras tänkesätt. Tegnér (WB) 2: 246 (1812). Ångerns qval utvisa, huru känsligt detta af gröfre frestelser skäligen oberörda sinne var för det betänkliga i hvarje felsteg. Wirsén i 3SAH 2: 153 (1887). — särsk.
a) (†) om språk: barbarisk, otymplig, som röjer en outvecklad smak (i fråga om ordformer, satskonstruktion o. d.) l. saknar uttryck för finare nyanser. Schroderus Os. III. 2: 63 (1635). Tyskan har varit hållen för et groft Språk. Hof PhilosGr. 15 (1782).
b) (†) om person (jfr c) l. folk l. tidsskede o. d.: okultiverad, barbarisk, ociviliserad; äv.: okunnig, oförståndig, dum, enfaldig. Then groffue enfålluge almoge ther vppe. GR 4: 175 (1527). Så groffue, oförstondige och platt wetlöse wore samma knechter .. att (osv.). Svart G1 88 (1561). Små barn, och andra groffua menniskior, the ther huarken Troon .. eller Fader wår kunna läsa. KOF 1: 231 (1575). Skytherne hafwe waridt mechta wildt och groft folk. Skytte Or. A 6 a (1604). De grofva tidehvarfven, då snillets yrken ansågos för veklighetens tidsfördrif. Leopold 5: 409 (1802).
c) som saknar levnadsvett, som bryter mot konvenansens l. den goda smakens fordringar; särsk. i fråga om uppträdande i tal l. skrift: plump, ohyfsad, rå; äv.: grovkornig, drastisk; äv.: oförsynt, skamlös, fräck; såväl om person (jfr b) som om ord, uttryckssätt, skämt o. d. En grov tölp. Grovt ovett, skämt. Skämta grovt. Utfara i de grövsta smädelser. Grovt förolämpa ngn. En grov förolämpning. RA 3: 210 (1593). En Andeligh Person, som gifwer sigh vth för en Gäck, och brukar grofft Snack, skal affsättias ifrån sitt Embete. Schroderus Os. 1: 639 (1635). Groffwe Eeder. VDAkt. 1663, nr 400. En bonde ger ett starkt, ett groft, ett näsvist svar. Stenhammar 135 (1795). Luther kunde väl vara grov, men han blev aldrig som de flesta andra i tiden frivol. KristlStudSkriftser. 56: 112 (1916). — särsk.
α) (ngt vard.) i uttr. vara grov (e)mot ngn, vara oförskämd l. oförsynt mot ngn. Håll, håll, du äst alt för grof emot Prästerne. Kempe Proberugn A 6 a (1664). Auerbach (1909).
β) (ngt vard.) i uttr. vara grov i munnen, vara grovkornig; använda fula l. oanständiga ord. Jag var grof i munnen, plump i gebärder och ogudaktig i mit väsende. Dalin Arg. 1: 208 (1733, 1754). Schandorph är (i sina skildringar), trogen sin vana, ofta bra nog ”grof i munnen”, och han skräder ej ord. VL 1897, nr 1, s. 3.
12) [utvecklat ur 6 o. 11] som på ett markant l. påtagligt sätt strider mot det rätta l. överskrider gränsen för vad man kan tillåta l. finna sig i l. överse med; svårartad, graverande, ful (se d. o. 3); ofta om ngt moraliskt förkastligt. Grovt oskick. Grovt oförstånd (i tjänsten). Grov vårdslöshet. Grova brott, fel, bockar, lögner, osanningar. Ljuga grovt. Grovt (över)våld. Grovt bedrägeri. Han räknar altijdt wora synder groffware och större än the äre. OPetri MenFall G 7 a (1526). Någre andre som i thenna handel, icke så grofft brotzlige wore, löste theres lijff för penningar. Tegel G1 2: 75 (1622). Trätor, dagligen fortsatta, reta sinnet mer än en vida gröfre orättvisa, en gång för alla tillfogad. Fryxell Arist. 1: 16 (1845). Det var första gången, Tord lidit grov, kroppslig misshandel. Siwertz Sel. 2: 120 (1920); jfr 11. — särsk.
a) (†) i uttr. grov gärning. Dett hann icke befläckiade sig mz någen grof gerningh. RARP 2: 97 (1634). PH 5: 3168 (1751). (Magnus Ladulås) lade dubbel mansbot, åttatio markers böter, på grofva gerningar mot dem (dvs. orkeslösa, värnlösa personer) å lif eller lem. Strinnholm Hist. 4: 620 (1852).
b) (†) i uttr. göra det grovt l. grövre, bete sig illa l. brottsligt resp. värre l. mera brottsligt. Alt fördiupt moste tu nedhsuncken wara j otroon, hwar tu skulle görat gröffre än Thomas. LPetri 3Post. 12 b (1555). Och emädan han på en gång icke torde görat så groft med Herrans pung, tenckte han på ett annat maner, hvarigenom han måtte snappa till sig en temmelig summo. Münchenberg Scriver Får. 89 (1725).
c) ss. attributiv bestämning till sådana sbst. som brottsling, missgärningsman, syndare o. d. (stundom lögnare l. skrymtare, förr äv. kättare, avgudadyrkare). Groffue syndare. OPetri 2: 40 (1528). The groffua skrymtare. PErici Musæus 5: 51 a (1582). Hedningar och groffua Kättare. Petreius Beskr. 1: 18 (1614). En gammal grof brottsling. GHT 1895, nr 205 A, s. 3.
d) (numera i sht vid omtalande av ä. förhållanden) jur. i uttr. grovt vållande, ”vållande” som är av svårartad beskaffenhet; grov vårdslöshet. Dräper man sin hustru med vilja, eller af groft vållande. ÄB 6: 3 (Lag 1734). Den distinktion, man velat göra, mellan gröfre (lata) och lindrigare (levis) vållande, är blott relativ. Nyblæus Straffr. 29 (1852). SFS 1927, s. 382.
e) i sht jur. om brottmål: svårartad, som gäller ett grovt brott. Högmål, eller grofwa Saker. Verelius 120 (1681). Någon grof Criminal sak. Abrahamsson 625 (1726; efter handl. fr. 1688). Grofva brottmål. De Geer Minn. 1: 182 (1892).
f) (numera mindre br.) om beskyllning, förr äv. om klagomål l. rykte l. misstanke: vari l. varmed ngn anklagas l. beskylles resp. misstänkes för ngt grovt brott l. ngn grov förseelse; svår. Clagemol moth honum (dvs. biskop Brask), the vij ganske mong och groff hörth haffua. GR 4: 393 (1527). Kaarin i Skreddarböle, som på nytt med Cnutt i Kermonöö genom gummans balberande förer på sigh groffuan mistancka. Murenius AV 54 (1640). Här går ett grofft tael om hennes afgångh. VDP 1665, s. 667. Den säkerhet, hvarmed Nordencrantz framkastade sina grofva beskyllningar. Odhner G3 1: 104 (1885).
g) (†) ägnad att ingiva farhågor, betänklig, farlig. Hermann scriffwares breff .. om the Tiendher i Danmarch .. kwnne wy ecke fwllelyghe Tro At then sach Ær saa groff som Han scriffwar. GR 3: 182 (1526).
Ssgr: A: GROV-ARBETA~020. (grovt- 1925 (i p. pf.))
1) till 7, i p. pf. ss. adj.: grovt bearbetad. Låt vara att detta (dvs. graniten som användts vid järnvägsarbeten) för det mesta varit grofarbetad sten. TT 1887, s. 142.
2) (mindre br.) till 9 slutet: utföra grovarbete (grovt kroppsarbete). Den grofarbetande och jordbrukande folkklassen. Bremer GVerld. 3: 67 (1861). Han .. behövde inte grovarbeta. Koch Timmerd. 197 (1913).
(jfr 9 slutet) -ARBETARE~0200. [till -ARBETE] person som utför grovarbete (grovt kroppsarbete). Lundin NSthm 427 (1888). Större delen af besättningen på ångbåtsflottan är numera att betrakta snarare som grofarbetare än som sjömän. Öhrvall Knut. 17 (1908).
(9 slutet) -ARBETE~020, äv. ~200. Hans Förmyndare .. berättar, at Per Nilsson i grof arbete gjör alt hvad honom tilsäges; men så snart det ankommer på annat, begriper han det ej. VDAkt. 1793, nr 215 (1791). Den första läsningen och uttydningen af textens innehåll kunde icke blifva annat än ett grofarbete, som lemnade material för kommande granskares detaljundersökningar. Forssell i SAH 58: 259 (1882). Det är en alldeles säregen tillfredsställelse en människa känner efter ett väl förrättadt grofarbete ute i naturen. Grebst Året 121 (1913).
(2 (d), 7 c) -BAGARE. (med anstrykning av fackspr.) motsatt: finbagare; jfr -BAGERI. VRP 1717, s. 244. Östergren (1925).
(2 (d), 7 c) -BAGERI1004, stundom 3~002. (med anstrykning av fackspr.) bageri för tillvärkning av enklare (mindre ”fina”) brödsorter (särsk. av grovsiktat rågmjöl); motsatt: finbageri. Bagerierna kunna indelas i grofbagerier, finbagerier och konditorier eller sockerbagerier. ArbB 22 (1887). PT 1904, nr 161 A, s. 4.
(2) -BARK. skogsv. grov (skrovlig) bark. Efter torkningen sönderhackas barken (dvs. ekbarken) .. i små bitar, sorteras vanligen i tre kvaliteter, slätbark, sprickig bark och grovbark. HbSkogstekn. 894 (1922).
(2) -BARKIG. skogsv. som har grov (skrovlig) bark. De grofbarkiga delarna (av barrträd). SkogsvT 1908, s. 311. HbSkogstekn. 773 (1922).
(1) -BLADIG.
1) om växt: som har stora l. tjocka blad. Nordforss (1805). Grovbladig sallat. Östergren (1925).
2) om såg l. kniv o. d.: som har tjockt blad; förr äv. dels om sågvärk: vars sågblad äro tjocka, dels om bräder: som tillvärkats vid ett dylikt sågvärk. (Från Medelpad utföres årligen) 20000 tolfter bräder, sågade med grofbladige sågar. SvSaml. 1: 13 (i handl. fr. 1756). Högström PVetA 1765, s. 13. Bräder af furu, i tolft enkla, grofbladiga om 6 alnar. SFS 1855, nr 33, Bil. s. 23.
3) miner. om bärgart l. mineral: som låter klyva sig i tjocka skivor; äv. i sådana uttr. som grovbladigt kristallinisk struktur. Rinman 1: 245 (1788). 2NF 33: 791 (1922).
(7) -BORRA, v. -ning. tekn. värkställa en första, mindre noggrann uppborrning av hål i (ngt, särsk. gjutgods). Eneberg Karmarsch 2: 757 (1862). 2UB 6: 398 (1904).
(2) -BRUK. tekn. om grovt murbruk l. med stenskärvor tillsatt cementmassa. UB 1: 320 (1873). 2UB 7: 62 (1903).
-BRÖD. särsk. (i södra Sv.) till 2: syrat bröd av grovt (sammalet) rågmjöl, ”skånsk limpa”. Svart grofbröd. Benedictsson Ber. 142 (1883). Keyland Allmogekost 1: 19 (1919).
Ssgr (i södra Sv.): grovbröds-bagare,
-bak, n.,
-deg m. fl. —
(1 a) -BYGGD, p. adj. (grov- 1847 osv. grovt- 1925) Nilsson Fauna 1: 190 (1847). En grovbyggd pojke. Bergman Mark. 58 (1919).
(2 b, 7) -FIL. i sht tekn. fil med stora o. relativt långt från varandra befintliga grader; fil för förberedande, mindre noggrann filning. Wikforss 1: 709 (1804). JernkA 1902, s. 374.
(7) -FILA, -ning. tekn. värkställa en förberedande, mindre noggrann filning av ngt; avfila de värsta ojämnheterna av (ngt). Grof-filade Metaller. VetAH 1805, s. 175. Auerbach (1909).
(1) -FJÄLLIG.
1) (i fackspr.) försedd l. beklädd med stora l. tjocka fjäll (se FJÄLL, sbst.2 1 o. 2). Groffiellig karp. Linné MusReg. 77 (1754). (Axet) groffjälligt, löst, halfborstigt. UtsädT 1897, s. 86.
2) miner. om mineral: som låter klyva sig i stora l. tjocka fjäll (se FJÄLL, sbst.2 2 d). Grof-fjällig (vit järnmalm). VetAH 1754, s. 287. TT 1899, K. s. 22.
(1) -FLASRIG. geol. mycket ojämnt skiffrig. Hisinger Ant. 4: 121 (1828). Glimmerrika gneiser .. äro grovflasriga, medel- eller finskiffriga grå bergarter. Ramsay GeolGr. 74 (1909).
(7) -FORMA, v. -ning. (i sht i fackspr.) giva (ngt) en första, mindre noggrann utformning. Alla Smedsarbeten grofformas först på städet under släggan och hammaren, och erhålla sedan genom filning deras fulländning. Stål Byggn. 1: 307 (1834). 2NF 6: 840 (1906).
(1) -GNISTRIG. (numera mindre br.) miner. om mineral l. metall: som i brottet visar mycket stora glänsande l. glimmande partiklar. Linné Skr. 5: 21 (1732). Grofgnistrig Blyglants. Wallerius Min. 293 (1747). Dalin (1852).
(2) -GRYIG. (i Finl.) miner. som har grovt ”gry”, grovkornig (se d. o. 1). JernkA 1895, s. 311. Grofgryig granit. Fennia XIV. 7: 10 (1897).
(1) -GRYNIG. (numera mindre br.) miner. grovkornig (se d. o. 1). Bromell Berg. 15 (1730). JernkA 1824, s. 76.
(9 slutet) -GÖRA, n. (vard.) grovarbete. Enligt hvad jag låtit mig berätta, utförde .. (Backman) själf ej grofgörat, utan sparade sig till mästardragen (vid översättning av Dickens' arbeten). Verd. 1885, s. 182. Mitt göra var att hjälpa Emma med alla förberedelser och allt grovgöra, att diska allt porslin (osv.). Nordström Amer. 249 (1923).
(9 slutet) -GÖROMÅL~002, äv. ~200. tungt l. obehagligt arbete (särsk. kroppsarbete); jfr -SYSSLA. Han bar ingen ring; nå, det var väl för att han inte ville nöta på den under sina grofgöromål. Lundquist Aftonl. 7 (1891).
(2 a) -HACKA, v. -ning. Dalin (1852). Grofhackad mandel. Langlet Husm. 533 (1884).
(1, 2) -HUDAD, p. adj. som har grov hud; äv. bildl.: ”tjockhudad”. (Sigurd) är icke den ende som är finskinnad för egen del och grofhudad, då det gäller att fara öfver andra med knytnäfvarne. GHT 1896, nr 250, s. 2. Westermarck Ulr. 13 (1900).
(7) -HUGGA, -ning; -are (se -HUGGARE, sbst.1), -erska (se d. o.). hugga av de värsta ojämnheterna av (ngt); medelst huggning giva (ngt) en första, mindre noggrann utformning; grovt tillhugga l. tillyxa (ngt).
1) i eg. anv. Schultze Ordb. 1977 (c. 1755; med hänv. till spånhugga). Det var en stuga af simplaste slag; / grofhuggna stockar lag öfver lag. Sturzen-Becker 6: 164 (1868). Att gruppen .. grofhöggs i marmor redan i Rom, känna vi af ett Sergels bref till Byström. Göthe Sergel 70 (1898). Grafvårdar .. af sten .. råa eller grofhuggna. SFS 1902, nr 134, s. 8.
2) bildl., i p. pf. ss. adj.
a) i fråga om utseende; jfr GROV 7. Han hade ett fult, grofhugget ansikte och ett säfligt sätt. Lagerlöf Berl. 2: 60 (1891). Grovhuggna anletsdrag. HågkLivsintr. 3: 88 (1923).
b) i fråga om brist på konstnärlighet l. förfining i uppträdande l. smak o. d.: plump; grovkornig; jfr GROV 11. Leopold 5: 159 (c. 1820). (Infallen) voro till större delen af den grofhuggna beskaffenhet, att de svårligen i fruntimmerssällskap kunde citeras. KLilljebjörn Hågk. 44 (1838). (Hans) ironiska och grofhuggna polemik. 2NF 28: 935 (1919).
(7) -HUGGARE, sbst.1, vbalsbst. till -HUGGA.
1) i eg. anv. Nordforss (1805). Dalin (1852).
2) bildl., med anslutning till GROV 11: grobian. Envallsson Casper 20 (1797). PT 1897, nr 76 A, s. 2.
(1) -HUGGARE, sbst.2 [till HUGGARE] (vard., numera föga br.) utomordentligt stor l. bastant person l. sak, ”åbäke”, ”baddare”. Det var en grofhuggare till kista. Blanche Våln. 343 (1847). (Jag) blef varse en riktig grofhuggare till murare, lång och fyrkantig som kyrktornet. Dens. FlStadsg. 114 (1847). Björkman (1889; med hänv. till baddare).
(jfr 11) -HUGGERSKA. [till -HUGGARE, sbst.1 2] (tillf.) kvinnlig grobian. På min tro är icke du en grofhuggerska! Almqvist Amor. 227 (1822, 1839).
(2) -HYAD, p. adj. Ekblad 40 (1764). Hans slitna grofhyade ansikte. Lagerlöf Berl. 2: 46 (1891).
(2 b, 7) -HYVEL. hyvel för grovhyvling; äv. bildl. Johansson Noraskog 1: 7 (i handl. fr. 1785; bildl.). Cannelin (1921).
(7) -HYVLA, -ing. hyvla (ngt) grovt; avhyvla de värsta ojämnheterna av ngt; äv. bildl. Täta lådor af grofhyflade, eller finsågade och tillika spåntade bräder. KungörJernvåg. 28/5 1776, s. 3. Levertin 10: 275 (1905; bildl.).
(1, 2) -HÅRIG. som har tjockt (o. strävt) hår. Serenius Aa 4 b (1734). En hvit grofhårig Rapphönshund. LdVBl. 1843, nr 19, s. 4. Östergren (1925).
(2 b, 7) -HÄCKLA, r. l. f. häckla för grovhäckling. Weste (1807). Landsm. XI. 9: 10 (1896).
(7) -HÄCKLA, v. -ing. häckla (ngt) grovt (för senare finhäckling). Grofhäcklat lijn. BoupptSthm 3/8 1674. LAHT 1909, s. 331.
-HÄNDT, p. adj.
1) till 1 o. 2: som har stora o. grovhudade händer. ÖoL (1852). Grofhändta, bredaxlade arbetskarlar. Steffen BrittStröft. 54 (1895).
2) (mindre br.) bildl., till 7 o. 11: som går (för) grovt tillväga. Cygnæus 4: 114 (1848). En modern historieskrifvare får icke vara så grofhändt, att han endast målar i hvitt och svart. Heidenstam Col 140 (1888).
(1 b) -KALIBRIG. IllMilRevy 1899, s. 269. En grofkalibrig kanon. 2NF 30: 252 (1920).
(2 b, 7) -KAM. Lundell (1893).
(2 b, 7) -KARDA, r. l. f. i sht tekn. karda för grovkardning. 2UB 8: 271 (1900).
(7) -KARDA, v. -ning; -are. i sht tekn. karda (ngt) grovt (för senare finkardning). FörtArbetTextilf. 3 (1909).
(1, 2) -KLYVA, -ning. klyva (ved) grovt (i tjocka delar). TLev. 1905, nr 18, s. 1. SkogsvT 1912, s. 453.
(11) -KOMISK. (grov- 1897 osv. grovt- 1925) Dahlgrens .. ”Bränvins-fôrdarve” .. är grofkomiskt som Wadman, hänsynslöst i skildringen som Strindberg. Fröding Eftersk. 2: 78 (1897, 1910). Hirn Barnlek 254 (1916).
-KORN.
1) (föga br.) till 1: sädesslaget Hordeum distichon Lin. (med stora sädeskorn), tvåradigt korn, gumrik, flättring. Arrhenius Jordbr. 2: 114 (1860). LB 2: 314 (1900).
2) (†) till 7 b: sädesslaget Hordeum vulgare Lin., sex- l. fyrradigt korn, ”vanligt korn”, ”småkorn”. Mentzer SvÅkerm. 65 (1727). Det vanligaste kornslaget som hos Bonden af ålder är i bruk, är det sex-radiga, som har namn af Svenskt grof-korn. Brauner Åker 63 (1752). Fischerström 1: 268 (1779). Björkman (1889).
(1) -KORNIG.
1) (i sht i fackspr.) som (väsentligen) består av stora korn; om bärgart, mineral m. m.: som i brottet synes grovt kornig. Brauner Åker 65 (1752). Mycket grofkornigt krut. Rinman 1: 174 (1788). Saltet bör vara rent och grofkornigt. Langlet Husm. 583 (1884).
2) bildl., med anslutning till GROV 11; i fråga om uppträdande i tal l. skrift: som använder grova ord l. uttryck; drastisk; rå, plump. Grovkornigt skämt. Blanche Tafl. 276 (1845). Ett grofkornigt infall. Wingård Minn. 2: 69 (1846). (Albert Engström) har .. återgett .. (poesien från de gamla lägerplatserna) saftigt och snusdoftande och litet grovkornigt, men utan alla verkliga avgrunder av råhet eller fördärv. Böök ResSv. 61 (1924).
(1) -KRISTALLINISK. geol. o. miner. kristallinisk med stora korn; grovkornig (se d. o. 1). NF 2: 595 (1877). En grofkristallinisk rödbrun granit. Fennia IV. 1: 35 (1891). Grofkristallinisk textur. SFS 1906, Bih. nr 21, s. 5.
(1, 2 b, 7) -KROSS. tekn. apparat för grovkrossning av sten, malm o. d. JernkA 1901, s. 2. Därs. 1904, s. 446.
(1, 2, 7) -KROSSA, -ning. i sht tekn. krossa (ngt) i stora delar l. mindre noggrant. LAHT 1881, s. 21. Vid malmernas krossning kan man skilja på grof- och finkrossning. Den förra göres i tuggare, den senare i kulkvarnar. JernkA 1901, s. 1.
(2, 7 b) -LAKAN. (i sht i Norrl.) grovt lakan. (På kungsgården funnos) ett par halfslitna grann-lakan och ett par tuskäft, nya groflakan. NorrlS 1: 335 (1558). Väring Frost. 256 (1926).
(1 a) -LEMMAD, p. adj. som har grova lemmar; grovt byggd. Lind (1749). Den groflemmade, undersätsige smedmästaren. Flensburg (o. Collin) 154 (1915).
(2 a, 7) -MALA, -ning. (grov- 1806 osv. grovt- 1690 (i p. pf.)) Rålamb 13: 207 (1690). Grofmalen hvete. Löwegren Hippokr. 2: 17 (1910).
(2) -MALM. bärgv. styckeformig malm erhållen vid skrädning. TT 1871, s. 309.
(1 g) -MASKAD, p. adj. (i sht i fackspr.) grovmaskig. Grofmaskade sättgarn. Holmberg Bohusl. 2: 98 (1843). LAHT 1903, s. 424.
(1 g) -MASKIG. (i sht i fackspr.) om nät o. d.: som har stora maskor; äv. oeg., om bindväv o. d. Ett grofmaskigt nätverk. MedArch. III. 13: 34 (1867). Grofmaskig bindväf. 2NF 19: 278 (1913).
(2 a, 7) -MÄLD, r. l. f. (i fackspr.) grovmalning (av säd). SFS 1856, nr 62, Bil. s. 22. Qvarn till Salu .. innehållande 5 par stenar, deraf 3 för grofmäld och 2 för siktning. SDS 1894, nr 305, s. 3.
(1) -NATE. bot. växten Potamogeton lucens Lin. (den största o. grövsta arten av släktet Potamogeton). Wahlenberg FlSv. 106 (1824). Kindberg SvNamn 35 (1905).
(7) -ORDNA. ordna (ngt) utan att gå i detalj, ordna (ngt) i huvudgrupper o. d. ÖfversVetAFörh. 1902, s. 148. Arbetet med samlingarnas grofordnande och inregistrerande. VetAÅrsb. 1905, s. 158.
(11) -PLUMP, m. (†) grov tölp, grobian. Den som nu för Tijden ey kan nätt och artigt dantsa .. blifwer förachtat, och hållen för en Groffplump. Fernander Theatr. 336 (1695).
(2, 7 b) -PUTS. byggn. motsatt: finputs. Juhlin-Dannfelt 321 (1886). WoJ (1891).
(2, 7) -PUTSA, -ning. byggn. putsa (en vägg o. d.) med grovputs. Väggarna grofputsas. Arcadius Folksk. 25 (1903). Blomberg Uvd. 9 (1917).
(2) -SAND. (i sht i fackspr.) grov sand. Juslenius 191 (1745). LAHT 1903, s. 236.
(2 b, 7) -SIKT, sbst.1, r. sikt med stora hål, grov sikt, sikt för grovsiktning. Nordforss (1805). Östergren (1925).
(2) -SIKT, sbst.2, r., äv. n. grovsiktat mjöl; äv. (skämts.) om grovt snus. Weste (1807). Ta hit (snus-)dosan nu ska farbror få lite grofsikt. Strindberg Skärk. 8 (1888). Det af grofsikt bakade brödet. Odenius 2Celsus 120 (1906).
(2 a, 7) -SIKTA, -ning. låta (ngt) genomgå grovsikt, sikta (ngt) grovt. Nordforss (1805). Selling Varuk. 78 (1921).
(7, 11) -SINNLIG. (grov- 1799 osv. grovt- 1925) (i skriftspr., numera föga br.) grovt sinnlig l. riktad mot det materiella l. påtagliga; grovt sensuell. Silverstolpe i SAH 2: 359 (1799). Ur en grofsinnlig Inbillningskraft uppvälla .. endast hugskott och fördomar. Atterbom PhilH 472 (1835). Grovsinnliga njutningar. Östergren (1925).
(1) -SKALIG. (i sht i fackspr.) försedd med grovt skal (l. grova skal). Järta Kopparb. 23 (1823; om havre). Grofskaliga, granna apelsiner. Grafström Kond. 91 (1892). Grofskaliga och smutsgula ägg. Rosenius Naturst. 19 (1897). HbSkogstekn. 416 (1922).
(1, 2) -SKINNAD, p. adj. som har grovt skinn; grovhudad. Lind (1749; under grob-häutig). Östergren (1925).
(1) -SKOG. skog med grova stammar; särsk. skogsv. avvärkningsmogen skog. Schröder 2Jagtm. 4 (1891). 2NF 38: 353 (1926).
(7) -SKRÄDA, -ning. bärgv. grovt (utan större noggrannhet) frånskilja ofyndigt bärg från (malm). UB 4: 61 (1873). JernkA 1903, Bih. s. 6.
(1 b) -SKYTT l. -SKÖTT, n. (-skyt(t) 15461840. -skött 1561) (†) tungt artilleri. HFinlH 1: 304 (1546). Gyllengranat SvSjökr. 1: 154 (1840; i fråga om ä. förh.).
-SKÄRA, v., -ning. (grov- 1836 osv. grovt- 1925 (i p. pf.))
1) till 1 o. 2: sönderskära (ngt) i tjocka l. stora stycken l. strimlor; i sht i pass. (särsk. i p. pf.). Grofskuren röktobak. Deleen (1836; under blättertabak). Grofskurna mandlar. AHB 92: 49 (1876). LAHT 1911, s. 306.
2) till 7; särsk. i p. pf.: grovt (klumpigt, utan konstfärdighet l. elegans) tillskuren.
a) i eg. anv. De gjorde .. narr av hans grovskurna kläder. Bergman JoH 13 (1926).
b) bildl.; jfr GROV 7 o. 11. Bossuets kraftiga, men grofskurna och ensidigt dogmatiska natur. 2NF 8: 24 (1907). Ett troll i en sagbok kunde inte vara grovskurnare och strykfulare i uppsynen. GLindquist hos Essén Prill. 15 (1920).
(1, 2) -SLAGEN, p. adj. (i sht i fackspr.) om sten o. d.: som slagits (knackats l. krossats) sönder i stora stycken. Grofslagen sten. TT 1894, Byggn. s. 21.
(7) -SLIPA, -ning. grovt (utan noggrannhet) slipa (ngt), avslipa de värsta ojämnheterna av (ngt), låta (ngt) undergå en första avslipning; äv. bildl. (Gevärs-)piporne grofslipas utanpå. Rinman 1: 477 (1788). Du älskar det väldiga, äfven om det är litet rått, och anser grofslipningen för öfverflödig. Tegnér (WB) 8: 441 (1837). 2UB 7: 278 (1903).
(jfr 7) -SMED. [fsv. grofsmidher] smed som förfärdigar grovsmide; motsatt: klensmed. GR 13: 1 (1540). Skal en Grofsmedh (som mästerprov) giöra en stoor Släggia en Lija och en Skarfyxe. Stiernman Com. 1: 797 (1622). EkonS 1: 429 (1894).
(2, 7) -SMIDA, -ning. tekn. smida (ngt) på ett mindre noggrant l. konstfärdigt sätt (så att dess yta blir ojämn). Grof-smidt järn. SvSaml. 1: 38 (1763). En grofsmidd pjes bibehåller (oaktat oxidationen) sin grofva yta och en svarfvad eller polerad sin jemnhet. TT 1877, s. 62.
(1, 7) -SMIDE. [fsv. grofsmidhe] i sht tekn.
1) abstr.: smidesarbete av tyngre l. mindre noggrant slag (avseende bearbetning l. förfärdigande av stora l. mindre luxuösa föremål). Rinman 1: 345 (1788). Heidenstam Svensk. 1: 43 (1908).
2) konkret: gm grovsmide (i bet. 1) förfärdigat föremål; vanl. i pl. l. koll. (med pl. bet.). Thet groffsmidhe K: Ma:tt will smidhe late wed Stocholm. GR 17: 152 (1545). Höjer Sv. 2: 130 (1876).
(7) -SORTERA, -ing; -are. jfr -ORDNA. Till en början hafva inom den sålunda provisoriskt utvidgade brefbärareexpeditionen de inkomna brefven ”grofsorterats”. SD(L) 1897, nr 2 B, s. 2. LD 1904, nr 288, s. 2.
(1) -SPEGLIG. (numera mindre br.) miner. som utmärker sig för stora kristallytor. VetAH 1745, s. 128. Grofspeglig fältspat. Rinman 1: 592 (1788). VetAH 1802, s. 81.
(1, 2 a) -SPUNNEN, p. adj. (grov- 1847 osv. grovt- 1925) om garn, tråd, tobak o. d. Grovspunnen tobak. Atterbom Siare 4: 224 (1847; i bild). Östergren (1925).
(1) -STAMMIG. (i sht i fackspr.) om träd l. skog: som har grov stam resp. grova stammar. Grofstammiga plataner och askar. Hedin Beskickn. 105 (1891). Uppl. 1: 133 (1902).
(1, 2) -STARR. bot. starrarten Carex riparia Curt. (med tjockt o. strävt strå). Krok o. Almquist Fl. 1: 197 (1891). Därs. 208 (1901).
(2 b, 7) -SVARV. tekn. redskap för grovsvarvning. TT 1881, s. 178. 2NF 18: 1215 (1913).
(7) -SVARVA, -ning. i sht tekn. Grofsvarfning af tackjern. Luttropp Svarfk. 253 (1839). Med skrubbstålen grofsvarfvas svarfämnet, med spetsstålen utarbetas det vidare. ArbB 254 (1887).
(9 slutet) -SYSSLA, r. l. f. grovgöromål; i sht i pl. NorrlS 1: 75 (c. 1770). Kræmer ResJap. 63 (1913).
(1, 2) -SÅGAD, p. adj. särsk. bot. oeg. om blad: sågad så att ”tänderna” äro stora o. breda. Hartman Fl. XVIII (1820). Termo Bot. 52 (1838). (Blad-) skifvan tunn och ojämn, ojämnt grofsågad. Elfving Kulturv. 67 (1895).
(1) -TAGGIG. i sht bot. försedd med tjocka taggar. Brauner Bosk. 105 (1756). 2NF 29: 533 (1919).
(1) -TANDAD, p. adj. (i sht i fackspr.) försedd med breda l. stora tänder (i eg. l. bildl. bet.). Hartman Fl. XXVII (1838). Nilsson Fauna 1: 600 (1847). En groftandad såg. Rothstein Byggn. 394 (1859). Sylvén SvDikotyl. 1: 284 (1906).
(1) -TARM. anat. benämning på tarmens nedre o. vidare del (fr. o. m. blindtarmen t. o. m. ändtarmen), tjocktarm; äv. (i sht i pl.) om de olika avdelningarna av tjocktarmen. Sönnerberg Loder 445 (1799). 2NF 38: 141 (1925).
(7) -TIMRAD, p. adj. Castrén Res. 2: 372 (1848). Johansson RödaHuv. 1: 77 (1917).
(1, 2) -TRÅDIG. (i sht i fackspr.) som utmärker sig för l. är framställd av grova trådar (i eg. l. oeg. bet.). BoupptSthm 15/11 1667. PriskurCronquist 1898, s. 13.
(1) -TÄRNIG. (numera knappast br.) geol. o. miner. jfr -KORNIG 1, -KRISTALLINISK. Bromell Berg. 28 (1730). Dalin (1852).
(2) -ULLIG. särsk. om får. HTSkån. 2: 379 (i handl. fr. 1759). Grofulliga s. k. islandsfår. Hellström NorrlJordbr. 587 (1917).
(2 b, 7) -VALS; pl. -ar. tekn. vals varmed en första l. förberedande valsning utföres, förvals; äv. (mindre br.) i fråga om papperstillvärkning: halvtygsholländare (i vilken halvtyget males). Almroth Karmarsch 173 (1838). Ambrosiani DokumPprsbr. 367 (1923).
(1, 2, 7) -VALSA, -ning. tekn. låta (ngt) genomgå en första l. förberedande valsning; äv.: krossa (malm) i grovvalsvärk. Wetterdal Grufbr. 350 (1878).
(2 b, 7) -VALSVÄRK~02. tekn. valsvärk för en första l. förberedande valsning l. krossning av ngt. Almroth Karmarsch 173 (1838). JernkA 1902, s. 12.
(1 a) -VUXEN, p. adj. Rydberg RomD 39 (1877). En grovvuxen, gråhårig man. Cederschiöld Manh. 189 (1916).
(1 a) -VÄXT, p. adj. En grofväxt karlfigur. Blanche Våln. 97 (1847). Engström Äfv. 66 (1908).
(2) -YLLIG. (†) grovullig. Yorkshire-Får äro .. temligen stora, men mycket grof-yllige. Serenius EngÅkerm. 260 (1727).
(1) -ÅDRIG. som har tjocka (breda) ådror. Grofådrigt träslag. Dalin (1852). Cannelin (1921).
(1) -ÄNDA, r. l. f. tjockända. 2NF 14: 571 (1910). HbSkogstekn. 196 (1922).
B (stundom, i ssgr med adj. l. verb i p. pf.): GROVT-ARBETA, -BYGGD, -KOMISK, -MALA, -SINNLIG, -SKÄRA, -SPUNNEN, se A.
Spoiler title
Spoiler content