SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLATSCHA klat3ʃa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(klatcha 1833. klatscha 1807 osv. klatsja 17941912)
Etymologi
[av t. klatschen, motsv. nt. klatsken; jfr nt. klatsen; sannol. till en ljudhärmande germ. stam klat, variantform till stammarna i KLAPPA, KLASKA m. m. — Jfr KLATSCH, sbst.1—2]
1) avgiva l. frambringa ett kort, smällande l. smäckande ljud; särsk. dels i fråga om det ljud som uppkommer, då ngt löst hängande föremål sättes i häftig, ryckig rörelse l. då ngt föremål hårdt o. skarpt slår emot ett annat föremål; dels: gm slag l. rörelse (i sht med piska, spö o. d.) frambringa ett dylikt ljud; äv. opers.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. om ljud: smällande. Han klatschade med piskan (åt hästarna). Klatscha med ridspöet mot stöveln. Flaggorna klatscha för vinden. Franzén Skald. 1: 275 (1794, 1824). Tygeln han griper (och) .. / Klatschar med piskan. MarkallN 1: 72 (1820). Då .. (ringduvan) uppflyger klatschar hon starkt med vingarna. Nilsson Fauna II. 2. 1: 135 (1828). (Körsvennen) klatschade i både tid och otid. Almqvist TreFr. 2: 118 (1842). Under klippande, klatschande vingslag. Sparre Kryss 96 (1920). Tjuren får kulan rätt i bogen, så att det klatschar av slaget. Berg AbuM 62 (1924). Nya dukar klatscha från vita, nyss målade flaggstänger. TurÅ 1925, s. 229. (Markurell) följde henne i hälarna, klatschade med chaufförshandskarna, smackade med tungan (osv.). Bergman LBrenn. 243 (1928). Böök Lejon 29 (1935). — särsk. [jfr t. mit dem munde klatschen] i sådana uttr. som klatscha med tungan o. d., smacka med tungan. Bränvin! sa' hustrun och klatschade med tungan. Strindberg SvÖ 3: 39 (1884). Schildt Perd. 37 (1918).
2) giva (ngn) ett slag så att det smäller; ofta med bestämning inledd av prep. (l. i), betecknande stället där slaget träffar; äv. (vard.) allmännare: ge (ngn) stryk, ge (ngn) ”klatsch”. Klatscha hästen på länden. Vid porten stodo Kerameikos-pojkarna och klatschade honom (dvs. en person som blivit efter i kapplöpningen) på magen. Andersson GrDram. 304 (1886, 1910). Klatscha en olydig pojke. Östergren (1930). — särsk. (mindre br.) bildl.: taga (ngn) i upptuktelse, skarpt tillrättavisa (ngn); skarpt gissla (ngn l. ngt). Tegnér (WB) 8: 670 (1839). A propos Blanche, så har Kullberg gått in i Aftonbladet på Esbjörns-dagen, sedan han förut så klatschat det. MCramær (1845) hos Schöldström Skämt. 64.
3) (ngt vard.) kasta (ngt, i sht ngt löst l. klibbigt o. d.) mot ngt så att det smäller, slänga (ngt) mot ngt så att det säger ”klatsch”. Klatscha murbruk mellan tegelstenarna. Heidenstam Col 10 (1888). Löken och potatismoset klatschas dit (dvs. på tallriken) med en smäll. Vallentin London 127 (1912). De första korten klatschades i bordsskivan. Essén Vap. 173 (1917). Östergren (1930). — särsk. (i sht i konstnärsspråk) med avs. på färg o. d., i sht i avbleknad l. i oeg. bet.: fylligt (o. nonchalant) smeta l. lägga på o. d. Gosselman SNAmer. 1: 77 (1833). (Emilies målningar) hvaraf aldrig mera dugde än det, som vår skickliga lärare stundom i vredesmod sjelf klatschade dit. Knorring Illus. 84 (1836). Hr Jensen .. klatschar öfver sina breda dukar en mängd färger, hvilka ofta skärande bryta sig mot hvarandra. AB(L) 1895, nr 278, s. 1 (i bild). (Han har) dragit hit med sitt staffli och målarskrin och klatschar färg på ett stycke duk. Lund Sken. 50 (1914).
4) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 2 slutet). — särsk.
a) (i sht i vitter stil) med skärpa l. kraft använda (ett yttrande o. d.), effektfullt slå omkring sig (med ngt); ngn gg äv. opers. med innehållsobj.: det ligger en snärt (av ngt i ngt). S. kände att det klatschade hån i det (dvs. i svaret). Ottelin BSorl. 43 (1904). (Jonas' far) icke blott ägde dem (dvs. en rad maximer), han förstod också att klatscha med dem i rätta ögonblicket och att träffa rätta stället. Bergman JoH 137 (1926).
b) (ngt vard.) om blick: kokett l. förföriskt spela; om person (i sht ung kvinna): giva koketta l. flörtande ögonkast (åt ngn); särsk. i uttr. klatscha med ögonen, kasta koketta blickar. Melander Frack 164 (1888). Hon går ju och klatschar åt herrarna, hvar hon kommer åt. VL 1906, nr 270 B, s. 3. Fröken Gründermanns beständigt klatsjande svartögon. Högberg Utböl. 1: 131 (1912). Unga, vackra damer, hälst de som klatscha med ögonen. DN(A) 1919, nr 287, s. 6. DN(B) 1934, nr 225, s. 1.
5) tekn. (för avtryck o. d.) neddriva (ett negativ o. d.) i ett stoff, en massa o. d.; särsk. boktr. vid tillvärkning av stilar: neddriva (matrisen) i den smälta metallen; jfr KLATSCHA NED 3. — jfr AV-KLATSCHA.
Särsk. förb.: KLATSCHA IN10 4.
1) till 1; med saksubj.: med ett klatschande ljud fara in (i ngt). En .. kula, som klatschade in i en tall bredvid karlen. Knöppel SvRidd. 110 (1912).
2) till 3 slutet: (djärvt o. nonchalant) lägga in (en färgklick, en figur o. d.) på en tavla. Larsson Larssons 9 (1902).
KLATSCHA NED10 4 l. NER4.
1) till 1: med en klatsch falla ned (på ngt). Ett lossnadt snötäcke .. klatschade (från taket) ned i backen. Lange Luba 112 (1889).
2) till 3 slutet: måla (ngt) med klatschiga drag, (nonchalant) ”slänga ned” (ngt); anträffat bl. bildl. Det lif han framställde på scenen var klatschadt ned med grof pensel. Lundegård Prins. 151 (1889).
3) (förr) boktr. till 5: (med kraft) slå l. driva ned (matris o. d.) i smält metall. Nordin Boktr. 64 (1881).
KLATSCHA PÅ10 4. till 2: med piska slå till (ngn), piska på (ngn). Weste (1807). De .. stego upp i slädarna och klatschade på sina hundar. Wester UngPol. 95 (1901).
KLATSCHA TILL 10 4. till 2: smälla till (ngn), slå till (ngn); äv. bildl. Ahlman (1872). Johan tog upp tömmen och klatschade till (hästen) Ymer. Alving Brita 146 (1904). Högberg Utböl. 1: 198 (1912; bildl.).
Ssgr: KLATSCH-MANER. i sht konst. till 3 slutet: målarstil som kännetecknas av djärv l. nonchalant pänselföring l. färgpåläggning, livlig kolorit o. d. I färgens behandling är .. Rubens glödande, praktfull, öfverraskande i det breda klatsch-maneret. Rydqvist Resa 76 (1838). Nordensvan SvK 516 (1892).
(1) -PISKA, r. l. f. [jfr t. knallpeitsche] piska med vilken man slår klatsch; särsk. om (större) piska försedd med lång snärt. Gosselman Col. 2: 175 (1828). Wrangel HbHästv. 77 (1884). Hedenstierna Jönsson 44 (1894).
(4 b) -ÖGD, p. adj. (vard.) om person: som klatschar med ögonen. Bergman LBrenn. 51 (1928).
Spoiler title
Spoiler content