SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1944  
MELODI mel1ωdi4 l. me1-, l. -od- l. -åd-, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -die, -dij)
Etymologi
[jfr t. melodie, ä. t. äv. melodei (mht. melodie); av fr. mélodie, senlat. melodia, av gr. μελῳδία, av μέλος, sång, o. ᾠδή, sång (se ODE). — Jfr MELODRAM]
1) rytmiskt ordnad följd av toner som bilda ett avslutat helt med avrundad form; tongång; ofta motsatt: harmoni; äv. (i musikaliskt fackspr.) om en efter vissa estetiska lagar ordnad tonföljd (l. grupp av tonföljder) med uppfattbart sammanhang; tema varpå ett (större) musikaliskt konstvärk är uppbyggt. En vacker, behaglig, rytmisk melodi. Melodien flyter fram lugnt och vackert. Carl IX Rimchr. 71 (c. 1600). Vid lekande knäppning (på lutan) med handen / Hur lätt melodien sprang fram! Snoilsky 3: 45 (1883). Melodi och harmoni äro musikens grundelement, som få lif och rörelse genom den rytmiska tidsfördelningen. 3SAH 8: 363 (1893). Bergman Patr. 36 (1928). — jfr DUX-, GRUND-, MOLL-, TVÅTAKTS-MELODI m. fl. — särsk.
a) om den ledande l. bärande stämman i följder av harmoniska ackord, melodistämma; sångstämma. SvLitTidn. 1821, sp. 668. ”O Gud, som styrer folkens öden”, hvars tredje repris, där basarna taga melodien .. under det öfverstämmorna ackompagnera, aldrig förfelar sin verkan. OoB 1900, s. 14.
b) bildl. Wallin Vitt. 2: 106 (1821). Raska på, raska på, öka farten, öka farten .. det är motorns melodi. SvD(A) 1932, nr 315, s. 5.
2) konkretare: kortare, enkelt byggt o. lättfattligt musikstycke; sång, visa, låt, trall, marsch, dans o. d. En sprittande melodi. N. N. har komponerat många melodier. Vissla l. gnola en melodi. Sätta l. komponera melodi till en dikt. (Hertigparet tillönskas att i paradiset) medh förklarade tungor siunga .. the wälklingande Melodier och håningzflytande Loffsånger. Phrygius Agon Dedic. 7 (1620). Tarfliga och förlegade och slitna melodier. Törneros Bref 1: 337 (1831). Geijerstam Sat. 4 (1892). — jfr BELLMANS-, BOSTON-, DANS-, FAVORIT-, FOLK-, FOLKVISE-, JASS-, KORAL-, NEGER-, PSALM-, VIS-MELODI m. fl. — särsk. i uttr. som beteckna att en sång(text) kan sjungas l. är avsedd att sjungas efter en viss (härför l. förut för annat ändamål komponerad) melodi. Gå på en viss melodi, kunna sjungas l. vara avsedd att sjungas efter en viss melodi. Sång av N. N. till melodi av N. N. Visb. 1: 355 (1658). ”Ja, må han leva ..” .. går på melodien till Fredmans sång nr 11. HerrKal. 1943, s. 140.
3) i sht språkv. om den egenart i melodiskt (o. rytmiskt) hänseende som framträder i levande tal; omväxling av tonhöjd i talet, musikalisk accent; språkmelodi; äv. om välljud (l. en välljudande följd av ord) i ett prosastycke l. en dikt. 2Saml. 27: 25 (1816). Versens melodi. Boivie SvSpr. 392 (1834). Danell SvLjudl. 45 (1911). — jfr ACCENT-, ORD-, SATS-, SPRÅK-, TAL-MELODI m. fl.
4) i bildl. anv. av 1 o. 2; jfr TRALL; särsk. i fråga om tankar, åsikter, yttranden l. livsföring o. d.; stundom äv. pregnant, närmande sig bet.: den rätta stämningen l. rytmen. Ryberg PrestLekm. 52 (1888). (Våra fäders) lif gick på en annan melodi (än vårt eget). Norström Masskult. 200 (1910). (Statsministern) har i det uttalande, han .. gjort i partipressen, spelat på en gammal känd melodi. SvD(A) 1933, nr 284, s. 24. Melodien som kom bort. Henrikson Abell (1936; boktitel; d. orig.: Melodien der blev væk). Det finns gott om roliga repliker i komedin, men de får inte forceras fram. .. Då förlorar pjäsen melodin. DN(B) 1944, nr 6, s. 14.
5) (i vitter stil) oeg., om arrangemang av blommor, färger o. dyl. l. om målningar o. skulpturer o. d.; färgspel; linjespel. Jag .. ordnar .. (blommorna) på långa stänglar till en melodi af färger. Geijerstam KampKärlek 221 (1896). Levertin Diktare 37 (1898).
Anm. Vard. o. skämts. förekommer den utvidgade formen MELODEJA [möjl. ombildning av ä. t. melodei] ofta om enklare, slagdängsaktig melodi. NNisse 1892, nr 30, s. 2. Gamla melodejor. Molin ÅdalP 19 (c. 1895). Den kända melodejan. Lindqvist Herr. 330 (1917).
Ssgr (i allm. till 1; mus.): MELODI-BEHANDLING. musikalisk behandling l. utformning av en melodi l. ett musikaliskt tema. 2NF 18: 67 (1912).
-BILDNING. = -behandling. NF 1: 1406 (1876).
Ssg: melodibildnings-lära, r. l. f. mus. läran om den ordnade följden av tonerna inom musiken (omfattande intervaller, rytmik, metrik, motiv o. d.), melodilära, melodik (se d. o. 1). 3NF (1930).
(1 a) -BÄRANDE, p. adj. om stämma l. instrument i ett flerstämmigt l. med flera (ackompanjerande) instrument utfört musikstycke: som utgör l. uppbär melodien. 2NF 18: 1444 (1913).
-DÖVHET ~02 l. ~20. med. rubbning av förmågan att förstå l. uppfatta en melodi, akustisk agnosi. 3NF 6: 238 (1926).
-FAGER. (i vitter stil) = -skön. Den konstlösa, melodifagra musiken. SmålP 1890, nr 151 A, s. 4 (om folkvisorna). TurÅ 1913, s. 128.
-FATTIG. som har en föga omväxlande melodi, entonig, enformig. Hemberg ObanStig. 199 (1896).
(2) -FORSKNING. forskningsgren som omfattar melodier (t. ex. folkmelodier, religiösa melodier m. m.). Nodermann Hymn. 1: 9 (1911).
(1, 2) -FRISK. som har frisk(a), hurtig(a) melodi(er). SDS 1894, nr 419, s. 2. (O. Lindblads) melodifriska kvartetter. 2NF 27: 1103 (1918).
(1 a) -FÖRANDE, p. adj. = -bärande. En Melodi-förande .. stämma. Mankell Lb. 13 (1835).
-FÖRING. mus. det sätt varpå en kompositör låter en melodi fortskrida; sätt att komponera l. återge en melodi; fortskridande av en melodi. Norlind AMusH 601 (1921).
-GÅNG; pl. -ar. fortskridande av en melodis toner, tongång. SundsvP 1886, nr 14, s. 3.
(1 a) -INSTRUMENT. melodibärande instrument. Bauck 1Musikl. 2: 174 (1871). Mandolinen är ännu i bruk uti Italien .. som melodiinstrument och ackompanjeras med gitarr. 2NF 17: 741 (1912).
(1 a) -KOPPEL. i orgel: koppel som värkar inom en manuals övre parti o. åstadkommer förstärkning av den översta tonen. Hennerberg (o. Norlind) 1: 38 (1912).
-LÄRA, r. l. f. melodibildningslära, melodik. —
(1, 3) -LÖS. mus. o. språkv. Janson Par. 95 (1900). (Negrernas sång) var totalt melodilös. Otter Officer 478 (1930).
Avledn.: melodilöshet, r. l. f. mus. o. språkv. Polyfem IV. 52: 2 (1811; om versslag).
(1 a) -PSALMBOK~02 l. ~20. psalmbok vari koralmelodien (utan harmoni) är bifogad till de olika psalmerna. Nodermann Hymn. 1: 26 (1911).
-RIK. rik på (vacker) melodi l. (vackra) melodier; melodiös; äv. om kompositör: vars kompositioner utmärkas av (vackra) melodier. Bagge Wendt 289 (1835; om kompositör). Melodirika .. valser. Norlind AMusH 624 (1921).
(1, 2) -RIKEDOM~002 l. ~200. förhållandet att ett musikaliskt värk är melodiskt välklingande; rikedom på (vackra) melodier. NF 1: 66 (1875).
-SKÖN, adj. (i sht i vitter stil) melodiös, tonskön, välklingande. Bauck 1MusH 121 (1862).
-STEG. (föga br.) intervall, tonsteg. NF 10: 1517 (1886). 2NF 16: 1497 (1912).
(1 a) -STRÄNG, r. l. m. på stränginstrument: sträng varpå melodistämman spelas. 2NF 5: 360 (1906).
(2) -STUMP. (ngt vard.) liten kort visa l. låt. Rig 1921, s. 101.
(jfr 1 a) -STÄMMA, r. l. f. melodibärande stämma (vanligen den högsta) i en flerstämmig tonsättning, första stämma, överstämma. KFÅb. 1913, s. 393.
-SÄTTA, -ning. (föga br.) förse med melodi, komponera melodi till (ngt), tonsätta (t. ex. en dikt); företrädesvis i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. ForhNordFilologmøde 1892, s. 165 (: melodisättning). Den .. av .. (N. N.) vackert melodisatta .. ”Nyårshälsning till ..”. Holmberg Tidsstr. 105 (1918).
(2) -UPPTECKNING ~020. äv. konkret. Uppl. 2: 445 (1908; abstr.). Melodiuppteckningar från Ångermanland. Rig 1921, s. 97.
(1 a) -VÄRK, n. orgelb. i orgel: särskilt värk som åstadkommer att vid flerstämmigt spel den översta stämman upprepas i en högre oktav, varigm melodien framträder starkare mot de övriga stämmorna; jfr -koppel. Höijer (1864).
Avledn.: MELODIERA, v., -ing. [bildat efter mönster av harmoniera o. d.]
1) (†) till 1: sjunga l. framsäga (ngt) på melodi. Leopold 3: 427 (1797, 1816).
2) (†) språkv. till 3: vid tal åstadkomma melodiska intervaller o. olika musikalisk accent; tala (l. skriva) ett språk med varierande ord- o. satsmelodi. Wulff Värsb. 113 (1896). Dens. Övers. 10 (1897).
MELODIK, r. l. f. [jfr t. melodik, eng. melodics, pl.; jfr äv. ä. fr. mélodique, adj.]
1) mus. till 1: melodibildningslära. Höijer (1864).
2) mus. till 1; om det för en kompositör l. en musikalisk riktning egna sättet att arrangera det musikaliska stoffet (i en mera invecklad komposition), melodibehandling; melodiföring; melodiskt innehåll i ett musikstycke. Operetten har en naturlig melodik. Symfonien äger en rik, lättillgänglig melodik. Bauck 1MusH 144 (1862). Alla länders folkmusik hvilar på enstämmig melodik. 2NF 18: 66 (1912).
3) (föga br.) till 1: (förmåga till) alstring av vacker melodi; välljud; klang. Eolsharpans milda melodik. Blomberg Uvd. 61 (1917).
4) språkv. till 3: (läran om) melodiska variationer i talet l. i ett språk l. ett diktvärk (på vers l. prosa). 2NF 18: 313 (1912).
MELODIKA, se melodikon.
MELODIKER0400 l. 0302, m.||ig. mus. till 1: kompositör som har särskild läggning för det melodiska l. som komponerar melodiöst. Wegelius MusH 188 (1892). Gounod var en inspirerad melodiker af renaste vatten. SD(L) 1893, nr 289, s. 5.
MELODIKON0400 l. 0302, n., äv. MELODIKA, r. l. f. (-ka (-ca) 18131904. -kon 1864 osv.) [bildat efter mönster av psalmodikon, psalmodika, harmonika] (förr) (av dansken Rieffelsen 1803 konstruerat) tangentinstrument med stämgafflar stämda i kromatisk följd, där ljudet alstrades därigm att vid nedtryckning av en tangent en läderbeklädd hammare slog an motsvarande gaffel. SvLitTidn. 1813, sp. 472. särsk. (†) bildl. När Vårens melodika hördes i lunden. Nyberg 2: 3 (1822, 1832).
Spoiler title