SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JAG, i bet. I mycket vårdat (i sht vid uppläsning i högre stilart) ja4g, eljest (i ledigt tal alltid) ja4 (jfr Rudenschöld PVetA 1772, s. 5, Moberg Gr. 100 (1815), Cederschiöld Skriftspr. 241 (1897)), i bet. II ja4g, pron. o. sbst.; ss. sbst. n. (Nordenflycht QT 1745, s. 131, osv.) ((†) m. l. f. Lillienstedt Vitt. 262 (c. 1675), Schulthess (1885)); best. (i bet. II 2) -et; pl. (i bet. II 2) = (Kellgren (SVS) 6: 180 (1788) osv.) ((†) -er CJLAlmqvist i Hermes 1821, 2: 197, Atterbom PhilH 507 (1835), Almqvist Smar. 62 (1845)); i bet. I o. II 1 (förr äv. ngn gg i bet. II 2, Giese Sprachm. 1—3: 366 (1730)) obj.-form MIG, högtidl. (t. ex. i högstämt tal, vid uppläsning av poesi l. högprosa) mi4g, eljest mäj4 (jfr Hof Skrifs. 162 (1753), Moberg Gr. 100 (1815), Beckman SvSpr. 65 (1904)).
Ordformer
(ja (ia, ja´) 15811911 (vard.). jach (iach) 15211587. jag(h) (iag) 1521 osv. iagg 1697. jak (iak, jac, iac) 15211550. gen. min (se I h) Asteropherus 8 (1609). dat.-ack. me (dial.) 18391845. meg(h) 15501678. me(i)j (mei, mey) 16261920. meig 1702. mich 15211528. mig(h) 1567 osv. mik 15211549. mäck 1740 (dial.). mäj (mäy) c. 16901909)
Etymologi
[fsv. iak, (iäk), yngre (med övergång av k till g(h) i svagtonig ställning) iag(h), iach, gen. min, dat. mär, dat.-ack. mik (mek), yngre mig(h) (meg(h)), mich; liksom fd. iak, iægh, d. jeg, gm brytning uppkommet av urgerm. eka, med sidoform ek, ik i urnord. ek (ik), fd. æk, isl. ek, got. ik, fsax. ik, fht. ih (t. ich), feng. ic (eng. I); av urindoeur. eg(om); jfr lat. ego, gr. ἐγών, ävensom (med annan stamkons.) find. ahám. — Det neutr. genus i bet. II 2 möter först vid midten av 1700-t. o. beror på t. påvärkan. Tidigast användes det företrädesvis i den filos. bet. II 2 c (jfr NLindqvist i SoS 1920, s. 1 ff.)]
I. pron. betecknande den talande (första personens personliga pronomen); utom vid emfatiskt framhävande (ofta i förbindelse med l. i motsats till annan samordnad satsdel) vanl. obetonat i satssammanhanget; ss. framhävt äv. förstärkt med ordet själv. Jag kommer strax. Giv mig boken! Klandra mig inte! Jag har ännu inte bestämt mig. Säg mig, vad var det han hette? Inte mig emot! Det synes l. tyckes mig (att osv.). Tro mig, så är det! Vad mig (personligen) angår l. beträffar (så osv.). När jag super, så är det rätt (skämts., ofta ironiskt användt ordstäv). I dag mig, i morgon dig (ordspr., anträffat tidigast c. 1755); jfr Syr. 38: 23. Jag gör det själv. Jag själv har aldrig haft någon aning om detta. Sa hielpe mik Gud oc aldrig annars. G1R 1: 4 (1521). Ther tiil wnner jac thöm XL mark. Därs. 5. Iagh är Herren och ellies ingen meer, Ingen Gudh är vthan iagh. Jes. 45: 5 (Bib. 1541). Tu skalt inga andra gudar haffua för migh. Cat. 1567, s. A 2 a. Iagh weet hwadh iagh haar, men intet hwadh iagh får. Grubb 372 (1665). Hvarför misstro mig sjelf, för at tro en som ej misstror sig? Kellgren 3: 216 (1793). Vid femton års ålder blef stugan mig trång, / Der jag bodde med moder min. Geijer I. 3: 180 (1811). Du och jag / vi bodde der (på Parnassen) förnöjt i lunder gröna. Tegnér (WB) 3: 136 (1821). Det trädet, som jag och min bror satte, när vi voro små barn. LbFolksk. 195 (1890). Segling roade mig. De Geer Minn. 1: 37 (1892). Bekänn, du håller mer af mej / än den där svarta karlen? Melin Breitenf. 10 (1900). Brodern. Ska hon inte gifta sig? Herrn. Inte hvad jag vet! Strindberg Kamm. 1: 14 (1907). (Jesus) sade till honom: ”Skall då jag komma och bota honom?” Mat. 8: 7 (Bib. 1917). — särsk.
a) med omedelbart efterföljande, förtydligande l. karakteriserande apposition bestående av ett egennamn l. personbetecknande sbst. l. av ett substantiverat adj. l. particip. Jag N. N. lovar och svär (osv.; i gällande edsformulär). Jag stackare! Jach Göstaff Erichson i Ribboholm. G1R 1: 2 (1521). Iach fatigh syndogh menniskia som (osv.). Mess. 1531, s. B 1 a. Iagh Herren talar thet, och gör thet ock så. Hes. 17: 24 (Bib. 1541). Thet skedde migh Narr äwen rätt. Balck Es. 165 (1603). Jagh undertecknadh. VgFmT II. 8—9: 187 (1646). Ach migh Quinna, migh sorg qwälier. Chronander Surge E 6 a (1647). O, jag blinde dåre! Mellin SDikt. 213 (1852). Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. 1Kor. 16: 21 (Bib. 1917).
b) (vard., folkligt, vanl. skämts.) med tillägg av talarens eget namn, i uttr. både jag och N. N. l. (både) jag och N. N. med, användt för att starkt framhäva pronomenet; i sht i försäkrande uttr. o. d. (Halling:) Det säger både jag och Nils Halling med. Bondeson Anna 21 (1883). Segla med en sån där snobb, gör jag inte, det svor både jag och Lundgren på. Engström 1Bok 68 (1905).
c) (i sht vard.) med föregående adj.-attribut; numera i sht i sådana uttr. som stackars jag o. d. (förr äv. arme l. usle jag o. d.) l. (skämts.) lilla jag o. d.; förr äv. (i skämts. tilltal av den talande till sig själv) min (lilla) jag. Ach arme jag, min such och klag ey häller tijga mächtar. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 126. Usle Iag. LejonkDr. 167 (1688). Mon du väl sjelf, min lilla Jag! / Mon du väl sjelf vid sannings dag, / En mindre löjlig skapnad visar? Kellgren 2: 71 (1777). Aj, aj, stackars jag! / Min fot geck ur led! Stenborg Jäg. 48 (1780). Hoppa (av glädje) min jag. CAEhrensvärd Brev 2: 239 (1799). Å — vad kann lilla jag göra. Edgren Lyck. 52 (1887). Essén Vap. 296 (1917).
d) (numera i sht vard., ofta folkligt) upprepat i l. efter sats inledd med jag, i syfte att starkare framhäva subjektet (i motsats till annan person l. andra personer) l. för att åt hela uttrycket giva mera emfas. Jag menar jag, at (osv.). Brenner Dikt. 2: 8 (1719). Jag rökte ”Gefle vapen” jag / Och hade sjöskumspipa; / Den gamle skar af blad sitt slag, / Då han ej var i knipa. Runeberg 2: 8 (1847). Jo, jag tackar jag! Nyblom Minn. 2—3: 102 (1904).
e) (poet., i sht i folkvisestil) ss. (pleonastiskt) refl. obj. vid rörelseverb (i sht vid ). Jagh gick migh ij then fegerste ørthegårdh. Visb. 1: 57 (1573). Därs. 3: 7 (c. 1635). SvForns. 3: 279 (1842). Jag går mig sta och friar. Därs. 285. jfr (†): Det var i våras, / När jag en afton rott mig ut för långt / På sjön dernedre. Atterbom 2: 324 (1827).
f) [urspr. i uttr. i vilka pron.-formen utgjort dat.- l. ack.-obj.] (i sht vard., ofta bygdemålsfärgat) i obj-form, i förb. med interjektionella utrop o. d., vanl. i uttryck för smärta, klagan, fruktan o. d., ävensom i vissa svordomsartade uttr.; se för övr. under de enskilda orden. Förbanne mig, om jag tror det! Ay mich ath iach såå lenge skal boo här påå jordena. OPetri MenFall F 5 a (1526). Wee migh at iagh en fremling är ibland Mesech. Psalt. 120: 5 (Bib. 1541). Trå mig, tror jag icke, at I vet något med min Hustru. Missförståndet 30 (1740). Ajia mej! Atterbom 2: 296 (1827). ”Oj mej, oj mej, om den ungen skulle dö”, klagade fröken. Ekholm Torp. 8 (1923). (†) Hut mey, om intet det här ägget har något at innebära. Sahlstedt SagTupp. 3 (1758).
g) [delvis sannol. efter t. (jfr EHTegnér i ArkNF 5: 316 (1889)); jfr äv. motsv. anv. i eng.] i obj.-form, ss. s. k. ”etisk dativ”, använd för att på ett allmänt l. obestämt sätt angiva den talandes intresse i det som gm verbet uttryckes l. (ofta) rent pleonastiskt; numera bl. i vissa uttr., ss. ngn l. ngt är mig det eller det l. sådan(t) eller sådan(t); det var mig det eller det; ngn l. ngt ser mig sådan(t) eller sådan(t) ut; gör mig det efter!; jag vet mig ingen råd; det l. ngt gör mig så eller så mycket (vid räkning); äv. (i högre stil) var mig hälsad! o. d. Det var mig en baddare att vara kvick i vändningarna! Iagh will megh herren gudh lofva, / som alla mina sÿndher bär. Visb. 1: 105 (c. 1620). Se mig the städer, ther handel flore(r)ar. Swedberg SabbRo 1369 (1687, 1712). Hvad giör mig Æsop, utan han löper straxt til torget? Serenius (1741). Var mig helsad, tingens Kung, du Vise! Tegnér (WB) 1: 94 (1806). Två gånger två gör mej fyra. Blanche Våln. 400 (1847). Ni såg mig ut att endast vara en simpel karl. Hagberg Shaksp. 4: 111 (1848). Du är mig just ett präktigt exemplar af en prispojke du! Backman Dickens Pickw. 1: 439 (1871). De' va' mej en dummerjöns! Arkadius Pakkala 14 (1895). Allt detta (sjunger talgoxen) på fastande mage! Gör mig det efter! PT 1901, nr 42 A, s. 3.
h) (ngt vard.) i förb. (hemma) hos mig, (hemma) i min familj l. min bostad l. (inne) i mitt rum o. d., (hem) till mig, förr äv. till min (gen.), (hem) till min bostad o. d., hem till mitt. Hemma hos mig står allt väl till. Iagh beder eder, mina wäner båda, / I wilia fölia migh hem till min / På en kanna glödgat wyn. Asteropherus 8 (1609). Jag skyndade tillbaka till mig. Almqvist AMay 27 (1838). ”.. Hvar har du manuskriptet?” ”Nere hos mig; jag skall gå efter det.” Benedictsson Peng. 261 (1885).
i) i obj.-form, sällan nom., ss. predikativ vid verbet vara, användt av den talande för att beteckna hans egen (fysiska l. i sht psykiska) personlighet, hans eget innersta väsen, hans karaktär l. vanliga sinnestillstånd o. d.; särsk. i uttr. jag är l. förbliver (o. d.) mig själv. Här (på Årsta) är jag mera lugn, mera mig sjelf än jag på länge varit det. Bremer Brev 1: 250 (1833). Ifall du icke ville hafva reda på det, som är riktigt jag sjelf (utan mitt timliga bristfulla jag). Wikner Tank. 204 (1872). Jag var inte mig själf, jag visste inte hvad jag gjorde. Hallström NNov. 237 (1912). (†) Den mat jag äter, / Är mig. Almqvist Törnr. 1: 29 (1839).
j) (i sht i filosofisk framställning) i anv. närmande sig II 2; särsk. i uttr. kalla sig l. heta jag o. d. Hwar och en Menniskia, som kan kalla sigh Jagh, skall hafwa sin egen Troo. Emporagrius Cat. L 3 a (1669). Jag, såsom et tänkande väsende, är det absoluta subjektet för alla mina möjliga omdömen. Lutteman Schulze 98 (1799). Menniskan .. är ett lefvande, relativt väsende .., skiljande sig med uttrycket jag ifrån allt annat, med hvilket hon finner sig i motsats. Boström 1: 122 (c. 1830). Jag är .. detta mitt innersta, som fritt bestämmer sig och fritt besluter. Wikner Pred. 105 (1874). Rydberg Varia 60 (1890, 1894).
k) (mindre br.) användt ss. obest. pron., närmande sig bet.: man, någon; jfr DU 1 a α γ'. Är förthenskuld een obeskedeligh och oförswarligh wahne, om iagh håller thet så före, at (osv.). Arvidi 2 (1651). Förbindelsen med Helsingborg är nu så bekväm, att jag kan vara där kl. 3, om jag reser härifrån kl. 1/2 10. Cederschiöld Skriftspr. 131 (1897).
II. i mer l. mindre utpräglat substantivisk anv.
1) om ordet ”jag” resp. ”mig”. I begynnelsen af brefvet, måste du så inrätta meningen, att ditt jag eller mig kommer att nämnas efter den, som brefvet är stält till. Hof Underr. 77 (1766). Äfvenså utmärkas i förklaringen (till schackspel) de Hvitas drag med Jag och de Svartas med Han. HbiblSällsk. 2: 184 (1839). Beckman SvSpr. 66 (1904). Dens. SprL 86 (1918).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., t., eng., fr. o. lat.] ss. beteckning för ngns person l. personlighet (med dess individuella yttre o. inre egenskaper som skilja den från andra), individualitet, individ; ofta i uttr. (ngns) eget jag l. det egna jaget o. d.; ofta med tanke bl. på den själsliga sidan hos människan: andlig individualitet, själ, psyke, karaktär, därvid stundom (i sht i fackspr.) starkt närmande sig c. Jag har aldrig .. känt så tydelig skillnad mellan den Jag som tänker, och den Jag som har utsträckning, som emellan de Dussintals tänkande Jag, som ej tänka hvarandra lika. Kellgren (SVS) 6: 180 (1788). Om motsatsen emellan hennes (dvs. människans) eget Jag och verlden försvunne. Biberg 1: 345 (c. 1820). Icke hela mitt jag möter förgängelsen. CVAStrandberg 2: 19 (c. 1860). Det var som om hans jag bestått af två sinsemellan disputerande väsen. Lundegård Prom. 1: 178 (1893). Hans jag (låg) maktlöst i den gråaste melankoli. Öberg Son. 41 (1905). Den kärlek, som sjunger om lycka för tvenne jag. Hallström El. 277 (1906). Lyckan i jagets själfhärlighet. Dens. Skepn. 91 (1910). Kanske skulle unge Jonas ha gjort sig lös (från spåkvinnans grepp), om han icke .. bekajats av en stark nyfikenhet rörande det egna jaget. Bergman JoH 6 (1926). (†) Then förste Verlden hafver intet vetat af någon mig och dig. Giese Sprachm. 1—3: 366 (1730). — jfr MÄNNISKO-, SKAPAR-, VARDAGS-, VÄRLDS-JAG. — särsk.
a) [jfr fsv. thänne är suasom annar jak, ävensom t. (mein osv.) anderes ich, eng. another I, fr. l'autre moi-même, lat. alter ego] i uttr. ngns andra (förr äv. andre) jag, förr stundom bl. ngns jag, betecknande person som ngn liksom identifierar med sig själv l. som kan sägas vara ett med ngn annan; dels om intim vän (förr i sht älskad kvinna), förtrogen, själsförvant o. d., dels om person som till det inre l. yttre starkt liknar ngn annan, ngns ”avbild” l. ”dubbelgångare”; förr äv. i uttr. ngns halva jag, för att beteckna innerlig kärlek o. d., ngns ”bättre hälft”. Min andre iag bland bleeka skuggor sväfver: / Min Phillis, ack, läggs i en grufsam graf. Lillienstedt Vitt. 262 (c. 1675). Min ende wän, min frögd, min halfwa jagh, min maka. Spegel TPar. 131 (1705). Då herden får af sin herdinna / En liten son, sin andra jag. Lidner 2: 97 (c. 1790). Hur kan hon (dvs. Felicia) fjerran vara, / Ifrån sitt Jag (dvs. Astolf). Atterbom 1: 238 (1824). Verlden visste att kanslern (dvs. A. Oxenstierna) var konungens andra jag. Wieselgren Bild. 251 (1883, 1889). Levertin Dikt. 40 (1901).
b) med karakteriserande l. känslobetonad adjektivisk bestämning. Det (egna) kära jaget (i sht vard., försmädligt). Det lilla jaget (dvs. själviskheten) sticker sig alltid fram (vard.). Återfinna sitt rätta jag, dvs. sin naturliga livsinställning l. sinnesbeskaffenhet o. d. Någons bättre l. ädlare jag, dvs. bättre sida l. ”människa”. Boëthius Kant 28 (1797). Han är .. så inbonad i pelsverk, att man ej ser till hans eget värda jag. Carlén Klein 26 (1838). Jag stänger in / Mitt sorgsna jag i något sorgehus. Hagberg Shaksp. 6: 278 (1849). (Han) var en skugga af sitt forna jag. Cederschiöld Riehl 1: 113 (1876). (I vårt inre) bor vårt sanna jag. Wirsén Vis. 309 (1899). Det personliga, fria jagets .. sökande af den Osynlige. Rudin OrdUngd. 3: 12 (1903). BonnierLittH 4: 149 (1930).
c) filos. om människan ss. psykofysisk enhet o. ss. sådan i sitt eget medvetande skild från l. motsatt den omgivande värkligheten; vanl. (i sht i den av Fichte grundlagda idealistiska filosofien) i inskränktare anv., om människan ss. subjekt för psykiska erfarenheter (medvetenhetsakter), individuellt bestämt självmedvetande, förnimmande väsen; ofta fattat dels ss. inbegreppet av medvetandets innehåll (det reala jaget), dels ss. den sammanhållande enheten i medvetenhetsakterna (det formella jaget); i sht förr äv., särsk. i uttr. det absoluta l. allmänna jaget o. d., om det högsta självmedvetandet l. förnuftet (som utgör grunden för de individuella självmedvetandena), Gud. Thorild (Hans.) 1: 286 (c. 1790). Ett jag är ej annat än medvetandet af sig sjelf. Geijer I. 5: 149 (1811). Detta Jag förblifver under alla hennes (dvs. människans) föreställningar alltid detsamma, och kallas således, såsom föreställande Subject, Person. Ekman Jakob 24 (1822). Han (dvs. Gud) har fattat det beslut, att låta sitt Jag såsom ett urbildligt återskina i en otalig mängd afbildliga Jager. Atterbom PhilH 507 (1835). Boström 2: 120 (1838). Det absoluta jaget (är) ett system af jag eller sjelfständiga förnimmande väsenden. Claëson 1: 7 (1857). Det ändliga jaget kan vara sjelfmedvetande endast under vilkor, att det skiljt sig från icke-jaget. Rein Psyk. 1: 386 (1876). Larsson Psyk. 42 (1912). — jfr ICKE-, INDIVIDUAL-, UR-, ÖVER-JAG.
Ssgr (i allm. till II 2 (c)): (I) JAG-BERÄTTELSE. estet. berättelse framställd i ”jagform”. Sylwan (o. Bing) 1: 417 (1910).
(I) -DIKT. estet. (lyrisk) dikt i ”jagform”; äv.: centrallyrik. (Geijers) Bergsmannen är .. en jagdikt. Marcus GeijerL 131 (1909).
(I) -DIKTNING. estet. jfr -BERÄTTELSE, -DIKT. SvD(L) 1903, nr 297, s. 4. Landquist Fröding 259 (1916).
(I) -FORM; pl. -er. estet. den form av dikt l. prosaberättelse som framställer innehållet med subjektet i första personen, ss. känt l. tänkt l. upplevat osv. av den diktande l. berättande (som ofta fingeras vara en annan än förf.). VFPalmblad i Phosph. 1812, s. 127. En roman i jagform. Böök 4Sekl. 110 (1928).
-FÖRDUBBLING. (i sht i fackspr.) personlighetsklyvning. Hansson Kås. 169 (1897). Bjurman Poe 250 (1916).
-FÖRESTÄLLNING~0020. psykol. (ngns) uppfattning av sig själv ss. en till grund för de olika medvetenhetsakterna liggande o. dessa sammanhållande enhet (personlighet). Rydberg Varia 97 (1894). Schéele Själsl. 46 (1894).
-FÖRNIMMELSE. i sht psykol. förnimmelse av jaget; jfr -FÖRESTÄLLNING, -KÄNSLA 1, -MEDVETANDE. Marholm-Hansson Kvinn. 203 (1896). Vasenius Harm. 117 (1908).
-KULT. (i vitter stil) (självisk)dyrkan av det egna jaget; egocentricitet. En jagkult, sådan som Strindbergs. AB 1897, nr 274, s. 3. Alm Isbr. 139 (1925).
-KÄNSLA. i sht psykol.
1) = -FÖRNIMMELSE. Atterbom PoesH 1: 233 (1848). Den i jagkänslan och jagföreställningen sig yppande personliga enheten och varaktigheten. Rydberg Varia 97 (1894).
2) känsla som är riktad på tillfredsställande av egna begär l. önskningar o. d., egoistisk l. idiopatisk känsla (motsatt: altruistisk l. sympatisk känsla). Larsson Psyk. 75 (1910: jagkänslor, pl.).
-LIV. (i högre stil, föga br.) personligt liv, personlighetsliv. Atterbom PhilH 498 (1835). Beskow Pred. 336 (1901).
(I) -LYRIK. estet. jfr -DIKT. 2NF 6: 32 (1906).
-LÖS. (i vitter stil) som saknar ett ”jag”; utan personlighet. Strindberg Hafsb. 271 (1890). Skall här min själ, / fjättrad för evigt som månfurstens träl, / namnlös och jaglös försvinna, försvinna —. Procopé Dikt. 33 (1912).
Avledn.: jaglöshet, r. l. f. (i vitter stil) Procopé Dikt. 23 (1912). FinT 1926, 1: 292. —
-MEDVETANDE~0200, n. psykol. självmedvetande; jfr -FÖRNIMMELSE. Rein Psyk. 1: 384 (1876). Hirn Barnlek 43 (1916).
(I) -NOVELL. estet. jfr -ROMAN. GHT 1896, nr 245 B, s. 1.
(I) -ROMAN. estet. jfr -BERÄTTELSE, -NOVELL. Schück VLittH 1: 611 (1900). Jag-romanen omhuldades .. av romantikerna. Wrangel Dikten 233 (1912).
-UPPFATTNING~020. psykol. jfr -FÖRESTÄLLNING, -MEDVETANDE. Jaguppfattningen innehåller .. alltid bestämningar, betingade af själslifvets sammanhang med .. det kroppsliga underlaget. Vannérus WundtPsyk. 59 (1896).
Avledn. (till II 2): JAGHET, r. l. f. [efter t. ichheit]
1) (numera mindre br.) filos. till II 2 c: förhållande(t) att utgöra l. att förnimma sig själv ss. ett ”jag”; personlig individualitet, personlighet; jagmedvetande. Lind 1: 973 (1749). Boëthius Sedel. 56 (1807). Ur sin naturbestämda tillvaro såsom själ vaknar .. anden (enl. Hegel) till ”jaghet”, till medvetande och sjelfmedvetande. Rein Psyk. 1: 281 (1876). Själva jagheten uttrycker sig egentligast såsom viljande. Liljedahl Norström 2: 360 (1918).
2) (†) själviskhet, egoism. Den tunna slöja, som (hos reformivrarna) jaghetens visdom kastat öfver sitt anlete. Atterbom Minnest. 2: 289 (1842).
Ssgr (jfr JAGHET 2; †): jaghets-känsla. känsla av det egna jagets betydelse; egoistisk känsla; egocentricitet. Atterbom Minn. 330 (1818).
-princip. egoismens princip. Atterbom Minnest. 2: 287 (1842).
JAGISK, adj. (i vitter stil, tillf.) personligt individuell, personlig. Ni (dvs. Heidenstam o. Strindberg) ha bägge vågat och lyckats vara fria och jagiska väsen midt i den myckna skoldisciplinen. Fröding Brev 253 (1895).
Avledn.: jagiskhet, r. l. f. (i vitter stil, tillf.) medvetande av personligt värde o. strävan till personlig frihet; individualism. Fröding Eftersk. 2: 71 (1897, 1910).
Spoiler title