publicerad: 1948
NÄCK näk4, förr äv. NÄCKE, m.; best. -en; pl. -ar (Risell Vitt. 455 (1720) osv.) ((†) -er Linné Gothl. 312 (1745), Högberg Vred. 3: 253 (1906)). Anm. Formen näcken användes ss. obest. form i sg. i följande språkprov: Skynda dig, och möt din Necken, Omma! Franzén Skald. 3: 491 (1829).
Ordformer
(neck c. 1540—1927 (: neckblad). necke 1822. neckie- (i ssgr) 1685 (: Neckieblad)—1698 (: Neckiebladzroot). neckle- (i ssg) 1613 (: Necklebladh olia). nick 1652—1845 (: Nickblad). näck 1564 osv. näcke 1859. näckie- (-je-) (i ssgr) 1638 (: Näckiebladh)—1749 (: näckje-blad). näckien, sg. best. 1652. näk 1747 (: Näkarot))
Etymologi
[fsv. neker, näkker (CodUps. C 20 1: 350), sv. dial. nick, neck, näck, nöck, nock, nåck; jfr d. nøk(ke), ä. d. jucker, pl., nor. nykk, isl. nykr, mnt. necker, mnl. nicker (holl. nikker), fht. nihhus, krokodil (t. nix), feng. nicor, vattenodjur, flodhäst; sannol. av ett germ. aktivt p. pf. nikwes, till en ieur. rot nigṷ, bada, tvätta, föreliggande i gr. νίζω, tvättar]
(ondskefullt) manligt väsen som enligt folktron uppehåller sig i insjöar o. vattendrag, oftast osynlig, stundom uppträdande i olika skepnader (i sht ss. en gubbe l. ss. en häst); ofta tänkt ss. en mästare i fiol- l. harpospel; vanl. i sg. best.; jfr BÄCKA-HÄST(EN), HAVS-MAN, STRÖM-KARL. (Man) weet (i Sverige) än nw tala om Necken som seyes wara i watnet, och at Necken tagher them bort som drunkna. OPetri Kr. 13 (c. 1540); jfr c. Erich .. (och) Lass Oloffs .. haffua summit medh Per slachters dräng som tå bleff af näcken grijpen. Hall KultInt. 78 (i handl. fr. 1637). Quällens gullmoln fästet kransa, / Älfvorna på ängen dansa, / Och den bladbekrönta Necken / Gigan rör i silfverbäcken. Stagnelius (SVS) 1: 370 (c. 1815). Det har inte godt till att vara två näckar i en sjö. Granlund Ordspr. (c. 1880). När det skall bli storm på (sjön) Möckeln, uppenbarar sig alltid näcken, ock han kan ta vad skepnad han vill. Landsm. VIII. 3: 113 (1899). NoK 29: 63 (1924). jfr (†): Necken bröt halsen af honom, sæges om den som fallit i sjön. och af någon stöt i fallet (o. d.) .. strax dödt. Murberg FörslSAOB (1793). — jfr BOCK-, SJÖ-, Å-NÄCK. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; jfr d. Dän Näkken tar om Hand, får Låf at honom hysa. Warnmark Epigr. G 3 b (1688). Då man tagit näcken i säcken, måst man bära honom öfver bäcken. Vasenius Top. 2: 499 (i handl. fr. 1845).
b) i uttr. som beteckna olika magiska handlingar varigm näcken tänk(t)es oskadliggöras (vid bad o. d.), samt i uttr. som utgå från dylika användningar; särsk.
β) (mera tillf.) kasta näck, kasta en sten upp i luften, så att den med ett dovt ljud faller ned i vattnet o. vid nedslaget icke medför ngt stänk; äv. i uttr. slå näck, om sten: falla ned i vattnet på sådant sätt. Hedin Pol 2: 449 (1911: slå). Ett ljud påminnande om det som uppkommer då man kastar näck i sjön. Dens. Front. 641 (1915).
γ) (i sht förr) i besvärjelseformler avsedda att oskadliggöra näcken vid bad o. dyl. l. att borttaga näckbett. Ihre Superstit. 22 (1750; se NÅL-PUTA). Afzelius Sag. 6: 56 (1851; i besvärjelseformel mot näckbett).
c) (numera bl. mera tillf., i sht i vitter stil) om näcken tänkt ss. havets gud o. behärskare; förr stundom uppfattad ss. identisk med l. ss. nordisk motsvarighet till den romerske Neptunus l. den grekiske Poseidon. Schroderus Dict. 82 (c. 1635). Siögudens Neckens kännemärcke; Tre-uddade gaffeln. Broman Glys. 1: 36 (1726). Åt Necken, hafvets Gud, som hednisk vantro diktat, / Man hade Staden (dvs. Kenchreai på Korintiska näset) bygdt, och vissa lekar stiktat. Kolmodin QvSp. 2: 540 (1750). Djupt i hafvet på Demantehällen / Necken hvilar i grönan sal. AAAfzelius i Iduna 3: 87 (1812).
d) (starkt vard.) i sg. best. med förbleknad bet. i (mildare) svordomar l. kraftuttryck, liktydigt med: tusan l. djävul(en) o. d.; förr äv. i anv. utanför dylika uttr., eufemistiskt för: djävul(en). FoU 20: 382 (1665). Näcken ta mig, om jag har mer än några styfver. Lagerström Jeppe 10 (1735). Hur' länge man sig har förskapat, / Och sjelfva Necken efterapat, / Har han sig med i leken gett (o. visat sig på maskeraden). Lenngren (SVS) 1: 35 (1777). Hvad näcken är det jag förmärker? en spindel kommer ned ur taket löpande på mitt bord? Almqvist Amor. 37 (1839). En sup skall han ha, tacka näcken för det. Fröding Stänk 78 (1896). Hytt-Frans ger sig näcken på att han hörde tydliga ord. Forsslund Djur 155 (1900). Det var necken, så där kunde vara trifsamt. Slotte Karleb. 81 (1912). särsk.
α) i gen. sg. best., liktydigt med ett adj.: utomordentligt olycklig l. bra o. d. En neckens færd, d. ä. en olycklig färd. Murberg FörslSAOB (1793). Nu vardt .. ena näckens kanonskyttar af (de båda männen). Högberg Vred. 1: 243 (1906).
β) i sådana uttr. som som, äv. av själva l. bara näcken o. d., liktydiga med förstärkande adv.: synnerligen, i hög(sta) grad o. d. Tung som sielfva näcken. Kolmodin QvSp. 1: 150 (1732). Högberg Vred. 1: 241 (1906: af). Fullfjädrad som bara näcken. Strandberg Trolleb. 110 (1917).
γ) (mera tillf.) om människa l. djur o. d. som är föremål för den talandes förbittring o. d.; jfr DJÄVUL 12. Det säkraste var ju .. att sätta en kula i örat på den näcken (dvs. en säl). TurÅ 1910, s. 285.
Ssgr: A: NÄCK-BETT. (näck- 1851 osv. näcke- 1596—1845) (numera bl. i fråga om (äldre) folktro) hastigt påkommen smärta l. sjukdom tänkt ss. framkallad gm bett av näcken. ÄARäfst 177 (1596). —
-BLAD. (näck- 1745 osv. näcke- 1613 (: Neckebladz olia)—1793. neckle- 1613 (: Necklebladh olia)) blad av näckros; äv. i utvidgad anv. (jfr slutet), om hela växten; i sht förr äv. i uttr. vanligt l. allmänt näckblad, gul näckros. Franckenius Spec. D 3 a (1638). Näckieblad ... Ähr 2. slag med hwijt och guul blomma. Palmberg Ört. 379 (1684). Allmänt Näckblad. Gosselman BlekFl. 95 (1865). Thedenius FlUplSöderm. 239 (1871: Vanligt). När under breda näckblads skärmar / rödfenad sarfflock raskt sig närmar. Gellerstedt Hemtr. 11 (1905). särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. lilla l. lille näckblad (med vit blomma), vattenväxten Hydrocharis morsus ranæ Lin., dyblad. Franckenius Spec. D 3 a (1638). Bromelius Chl. 75 (1694).
Ssgr: näckblad(s)-blomma. (-blads-) (†) farm. = -blads-blomster; anträffat bl. i pl. ApotT 1698, s. P 4 b.
-blomster. (-blads-) (†) farm. i uttr. vit näckbladsblomster, om blommor av vit näckros. ApotT 1698, s. 27. Därs. 1739, s. 29.
-BLOMMA, r. l. f. (näck- 1757 osv. näcke- 1694—1727) [sv. dial. neckablomma, näckblomma, nåckablomma] (i vissa trakter) blomma av näckros; äv. i utvidgad anv., om växten. Bromelius Chl. 75 (1694; om växten). Hans lockiga hår var som näckblomman hvitt. Ling As. 556 (1833).
Ssg: näckblommor-sirap. (-blommer-) (†) farm. i uttr. vita näckblommorsirap, sirap beredd av vit näckros. Chesnecopherus RegIter C 2 a (1613). —
-BLOMSTER. (näck- 1761 osv. näcke- 1587—1807) (numera mindre br.) näckros. Helsingius (1587). Östergren (1933).
-BRÖD, se C. —
-GUBBE(N). (näck- 1936 osv. näcke- 1869) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om näck(en) i skepnad av en gubbe. Eichhorn Stud. 1: 31 (1869). —
-HÅR. bot. den blekgröna, av fritt simmande, fina celltrådar bestående vattenväxten Cladophora fracta Ktz. Krok o. Almquist Fl. 2: 96 (1907). —
-HÄST(EN). (näck- 1942 osv. näcke- 1936) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om näck(en) i skepnad av en häst. FoF 1936, s. 18. —
-LILJA. (näck- 1813 (: necklilje-krona) osv. näcke- 1814) [sv. dial. neckalilja] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (vit) näckros. Af necke-liljor en krona han knöt. PoetK 1814, 1: 10. Ossiannilsson Lärk. 80 (1913).
-MAN(NEN). (näcka- 1796) [östsv. dial. näckman] (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) näck(en). Osbeck Lah. 265 (1796). —
-ROS. (näck- 1757 osv. näcke- 1694—1760) [jfr nor. nøkkerose] (blomma av) ört tillhörande vattenväxtfamiljen Nymphæaceæ (i sht underfamiljen Nymphæoideæ), varav i Sverige finnas två huvudarter: Nymphæa alba Lin. (vit näckros), o. Nuphar luteum (Lin.) Sm. (gul näckros). Näckeroser med full hwijt Blomma. Bromelius Chl. 74 (1694). (Man tror att) Necken har sin boning bland Neckroserne och uppstigande på dess blad ännu stundom i månskensnatten med sitt strängaspel tjuser åhöraren. Fries BotUtfl. 1: 108 (1843). Strindberg Kronbr. 29 (1902). jfr jätte-, nord-näckros. särsk. i vissa uttr.
b) [jfr t. egyptische seerose] (föga br., bot.) egyptisk näckros, om den i Egypten växande näckrosen Nymphæa Lotus Lin., vit lotus. Wikström ÅrsbVetA 1851, s. 45.
Ssgr: näckros-bagge. entomol. skalbaggen Galerucella nymphææ Lin., som angriper näckrosblad. SvUppslB 10: 1069 (1934).
-damm, r. l. m.
-ROT. (näck- 1762 osv. näcka- 1747—1891. näcke- 1844—1930)
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) den vid sanka stränder förekommande växten Cicuta virosa Lin., som har stor rotstock, sprängört; jfr bolm-rot 3. Linné Fl. nr 253 (1755; fr. Västergötl.). NoK 96: 6 (1930).
-ÖRA. (näck- 1747 osv. näcke- 1789) [jfr t. meerohr, nylat. aures marinæ] i sht zool. snäcka av släktet Haliotis Lin., vars (huvudsakligen i tropiska hav förekommande) arter ha öronliknande skal, havsöra. Wallerius Min. 372 (1747). —
-ÖRT. (näck- 1792—1847. näcka- 1804—c. 1875) (†) bot.
2) växten Cicuta virosa Lin., sprängört; jfr -rot 1. SvBot. nr 134 (1804). Tholander Ordl. (c. 1875).
B (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): NÄCKA-BRÖD, se C. —
-MAN(NEN), -ROT, -ÖRT, se A.
C (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr dock ssgn näcke-bröd): NÄCKE-BETT, -BLAD, -BLOMMA, -BLOMSTER, se A. —
-BRÖD. (näck- 1735—1852. näcka- 1911—1930. näcke- 1730 osv.) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera mindre br.) i lera bildad kalkkonkretion av kalkhaltig lera, till formen ofta liknande små runda (bröd)kakor, marleka. Bromell Berg. 41 (1730). 3NF 11: 1094 (1929). —
-GUBBE(N), -HÄST(EN), -LILJA, -ROS, -ROT, -ÖRA, se A.
Avledn.: NÄCKA, r. l. f. (mindre br.) bot. (växt av) släktet Nymphæa Lin. TrädgT 1896, nr 6, s. 2. Lyttkens Växtn. 1041 (1911).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content