SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1961  
RÄCKA räk3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Sahlstedt (1773) osv.) ((†) -er Benedictsson FruM 140 (1887)).
Ordformer
(recha 1709. reka 1773. räcka (re-) 1677 osv. räckia (re-, -ja) 1684 (: laaduräckkian) 1755)
Etymologi
[jfr d. række, rad m. m. (möjl. äv. i fd. Rækken, namn på en gata), nor. dial. rekkja, flock (av kreatur) som rör sig framåt, rad, kreatursstig, mlt. reke, rad, häck, recke, vägsträcka, mnl. reke, rad m. m. (holl. reek); till RÄCKA, v.]
I. (†) motsv. RÄCKA, v. 1 d: värktyg använt av skomakare för att räcka läder, räckspade. Lind (1738). Möller (1755).
II. motsv. RÄCKA, v. 5: långsträckt sammanhängande stycke; rad av personer l. djur l. saker som stå l. ligga l. röra sig l. äro placerade bredvid l. bakom l. över varandra (med mer l. mindre regelbundna mellanrum) l. som tillsammans bilda en långsträckt enhet.
1) långsträckt sammanhängande stycke av tyg l. garn o. d.; särsk. om tyglängd som väves l. vävts i ett stycke; jfr 4 c. Heinrich (1814). Hade hon inte låtit väfva en hel räcka ylletyg! Carlén Ensl. 3: 164 (1846). Jag skaffade mig en räcka blått och hvittvinnadt segelgarn. Hülphers ÖdAnsikt. 42 (1911). Kjoltygen sammansyddes till långa räckor (vid färgningen). Sahlin SkånFärg. 75 (1928). Vid sidan av de i räckor vävda stofferna användes till möbelklädsel även tapisserier med särskilda kompositioner (för sitsar, ryggstöd o. d.). SvFolket 6: 377 (1938). — jfr BLÅNGARNS-, TYG-, VADMALS-, VÄV-RÄCKA m. fl.
2) [möjl. eg. utvidgad anv. av RÄCKA, sbst.2 (se RÄCKE 4)] fisk. sammanhängande längd av hopsydda fiskegarn (vanl. så många som två man kunna bära från torkplatsen till båten l. så många som få plats på en torkställning); äv. om sammanhängande längd av nät i vad. Vaden går i sjön, då ena ”räckan” hifvas ut efter den andra. TurÅ 1904, s. 282 (i fråga om sillfiske med snörpvad). När man drar in garnen i båten för att gå ut på fiske, knopar man ihop de olika räckorna till en länk. Hasslöf SvVästkustf. 137 (1949). SvFiskelex. (1955). — jfr VAD-RÄCKA.
3) (mera tillf.) långsträckt jordområde, (land)-sträcka. Min blick beherrskade .. en lång räcka af dess (dvs. flodens) strand. NordT 1886, s. 347. — jfr STRAND-RÄCKA.
4) rad av föremål l. bilder l. skrivtecken o. d. som äro placerade bredvid l. bakom l. över varandra l. tillsammans bilda en långsträckt enhet; äv. bildl., om rad av företeelser o. d. som följa efter varandra (i tiden l. vid uppräkning o. d.) l. tillsammans bilda en serie. (Sv.) Ræcka (lat.) ordo, series. Ihre (1769); jfr 5. Alt i en räcka. Sahlstedt (1773). De här beskrivna 10 självjuden utgöra en fullständig räkka av alla de självständiga huvudjud, som det mänskliga talorganet är i stånd att frambringa. Tullberg SvRättskr. 20 (1862). Flera (folk) finnas .., som skrifva satsens alla ord i en oafbruten räcka. Tegnér Niniv. 8 (1875). Det är en hel räcka olyckliga omständigheter, som kommit detta åstad. Zilliacus JapSt. 160 (1896). En räcka björkar med hvita stammar och rödbrunt grenverk. Lagerlöf Drottn. 122 (1899). En sammanhängande räcka av skogklädda åsar. SvNat. 1936, s. 82. Min första födelsedag i en räcka, som vid det här laget hunnit bli tämligen ansenlig, inföll den 13 augusti 1889. Malmberg StyckVäg 5 (1950). — jfr BILD-, BOKSTAVS-, FÖRESTÄLLNINGS-, ORD-, ORSAKS-, TAL-, UTVECKLINGS-RÄCKA m. fl. — särsk.
a) rad av efter varandra liggande byggnader l. rum i en byggnad; äv. om byggnader som äro förenade till en långsträckt enhet l. om långsträckt del av ett byggnadsvärk, länga. Fähwss och twenne andre hwss der hooss i samma räcka. VDAkt. 1677, nr 33. Åskådarn .. tycker sig (i Berlin) oupphörligt vandra bland räckor af caserner. Atterbom Minn. 41 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Efter en vandring af tio minuter genom flere räckor af rum, kom man slutligen till en liten sal. Almqvist Smar. 288 (1845). (Den klostergården omgivande korsgångens) östra räcka kan genom sina former dateras till 1200-talets mitt. HT 1945, s. 306. jfr HUS-, LADU-, MUR-RÄCKA m. fl.
b) i fråga om tidsperioder som följa efter varandra, följd (se d. o. 4 e); stundom äv. (särsk. i uttr. en räcka tid) om (längre) tidrymd som uppfattas ss. en enhet. Under en lång räcka af år. SKN 1843, s. 102. En viss räcka tid är nödvändig för det eller det. Quennerstedt LifvVäg. 11 (1906). Lo-Johansson StädAnsikt. 198 (1930). jfr TID-, ÅRS-RÄCKA.
c) (†) i utvidgad anv., om band (av tyg l. dyl.) försett med flera i en rad ordnade prydnader; jfr 1. Ifrån högra axelen inunder wänstra armen gick een smahl recha med förgylte silfwer-puklor, hwaruti hängde een stoor kostelig sabel. KKD 5: 43 (1709).
5) rad av personer l. djur som befinna sig bredvid l. bakom l. över varandra. Marknadsfolk mötte oss i en aldrig sinande räcka. Lampén NärFjärr. 53 (1919). Flickorna .. ställer sig i två räckor mitt emot varandra, klappar i händerna och sjunger. Hemmer Lermontov VTHjälte 25 (1926). Utanför Tysklands nordkust har man sett .. (bärgänderna) i jättelånga räckor. Rosenius SvFågl. 5: 46 (1936). — särsk. bildl.
a) [jfr 4] rad av personer som följa efter varandra i samma befattning l. inom samma släkt l. samma värksamhetsområde. Med Aribert .. börjar räckan af longobardernas katolske härskare. Rydberg KultFörel. 4: 73 (1887). Gogol — den äldsta i den berömda räckan (av klassiska ryska romanförfattare). Hemmer Gogol TarBulb. III (1924). Uppstigen ur en grå räcka av analfabetiska bönder ville han spränga riglarna till den värld, där vetandet är. Lo-Johansson Kungsg. 388 (1935).
b) [efter d. i række og geled, i ordnad formation (urspr. i fråga om soldater som äro rättade efter o. bakom varandra), efter t. in reih und glied; jfr RGBerg i SoS 1911, s. 254] (tillf.) i uttr. i räcka och led, bildl.: på sina (av samfundsordningen) bestämda platser. Levertin 21: 29 (1901).
III. (†) motsv. RÄCKA, v. 5 a, i uttr. vara utom ngns räcka, vara utom räckhåll för ngn. AGSilverstolpe Skald. 1: 113 (1801).
Ssgr: A: (II 4) RÄCK-FÖLJD. [jfr d. rækkefølge] (föga br.) ordningsföljd. Karl-Bertil lade telegrammen i räckföljd. Serner Birck 224 (1917).
(II 1) -RULLE. (i vissa trakter) hoprullad tygräcka. Hörlén GSed. 154 (1914; från Skåne).
(II 1, 4) -VIS, adv. (mera tillf.) i räckor; äv. i uttr. räckvis med ngt, räckor (äv. bildl.: mängder) av ngt. Herbert Tingsten har skrivit .. räckvis med artiklar om rasdiskriminering. Lundagård 1960, s. 81.
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (II 1) RÄCKE-PINNE. [möjl. delvis till räcka, v. 1] var o. en av de pinnar som förr användes för att spänna ut tygräckor o. hålla fast dem vid marken under blekning; jfr blek-pinne. Hörlén GSed. 154 (1914; från Skåne).
Spoiler title