SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1961  
RÄCKA räk3a2, v. -er, -te, -t, -t, äv. (anträffat bl. i bet. 6 o. 7, numera bl. i ipf. sg. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) rack rak4, rucko, ruckit; äv. (i bet. 10, numera bl. i Finl.) RÄCKAS, v. dep., -es l. -s, -tes, -ts (pr. sg. akt. -ar 2Kor. 9: 10 (NT 1526; sannol. felaktigt för räcker), AOxenstierna 5: 36 (1630). -er G1R 1: 223 (1524) osv. — pr. sg. pass. o. dep. -es Wivallius Dikt. 113 (1641) osv. -s GFGyllenborg Vitt. 2: 151 (1795; i vers), FoU 15: 69 (1902) osv. — ipf. sg. -te G1R 1: 126 (1523: till rechte), OPetri Tb. 29 (1524) osv. rack JönkTb. 158 (1547), Höijer 3OSilverp. 187 (1949). — ipf. pl. -te Luk. 23: 36 (NT 1526) osv. rucko OfferdalKArk. N I 1, s. 125 (1724: rucko .. til). — sup. -t Rom. 10: 21 (NT 1526) osv. ruckit Botin SvSpr. 133 (1777), Schiller SvSpr. 193 (1859). — p. pf. rackt UpplDomb. 7: 96 (1557: opractte, pl.), Hambræus Erasmus A 9 a (1620: medh vthrachta tungho). räckt RA I. 1: 5 (1522: oprectha, pl.), Brobergen 23 (1692, 1708) osv. räktna, pl. TbLödöse 325 (1594: wprechtna henndher)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (i ssgrna HAND- o. UT-RÄCKELSE), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(rack- 1526 (: racker, pr.). reg- 1539 (: vtregt, p. pf.)1587 (: reghtt, sup.). rek- 1526 (: rekthe, ipf.), 1592 (: rekia, pr. pl.)1765 (: Reknagel). räch- (re-) 1523 (: till rechte, ipf.), 1634 (: rächia, pr. pl.)1676 (: rächia, inf.). räck- (re-) 1524 osv. räk- 1526 (: räk, imper., räkte, ipf.), 1687 (: Räkar Smälltor)1885 (: räkte, ipf.). -a (-e) 1529 (: recke tiil, inf.), 1672 (: räkka, inf.) osv. -ia (-ie, -ja) 15251749)
Etymologi
[fsv. räkkia, räcka, sträcka ut, nå, sträcka sig, förslå; jfr fd. rækkæ, sträcka ut, nå (d. række), isl. rekja, utveckla, utbreda, undersöka, utreda, got. ufrakjan, räcka ut (handen), fsax. rekkian, förklara, berätta (mlt. recken, räcka, sträcka ut), fht. recchen, sträcka ut, förklara m. m. (t. recken), feng. reccan, sträcka ut, förklara m. m.; till den ieur. rot som föreligger i lat. regere, rikta, styra, o. gr. ὀρέγω, sträcker ut (se RAK, adj). — Jfr RAGNARÖK, REGERA, v.1, REX, RÅKA, v.2, RÄCK-, RÄCKA, sbst.1, RÄCKE, RÄT]
1) (†; se dock a—f) räta ut l. räta på l. sträcka på (ngt); sträcka ut (ngt) så att det blir längre l. större, tänja ut l. töja ut (ngt); äv. med refl. obj. betecknande person l. djur (se f α); äv. med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. (se a, f α). Spegel (1712). — jfr FÖR-, UT-RÄCKA. — särsk.
a) med obj. betecknande (del av) subjektets kropp (jfr f α); numera bl. dels i uttr. räcka hals (jfr 3 c α), se HALS 1 a, dels (mindre br.) med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. på, i sådana uttr. som räcka på kroppen, sträcka på kroppen, sträcka på sig. (Vissa av sultanens tjänare) måste Dagen igenom sittia .. stilla .. (men få) en gång om Månan gå omkring Borggården och räckia Benen: Elliest komma the intet vthur theras ställe. Rålamb Resa 72 (1658, 1679). Räcka på kroppen. Östergren (1937). — särsk.
α) i pass. övergående i intr. bet., om kroppsdel: sträckas ut (o. stelna i utsträckt läge). (När döden kommer) Räckes Arm, och glömmes Leek, / Sträckes Been och swartnar Kropp. Wivallius Dikt. 113 (1641).
β) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. ligga räckt, om person: ligga utsträckt. VadstÄTb. 317 (1602).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (fullt br.) metall. med avs. på stål l. (i sht förr) järn o. d.: smida ut under hammare; i sht i fråga om utsmidning till halvfabrikat i form av stång l. ten; i sht förr äv. i fråga om liknande bearbetning i vals l. press: valsa l. pressa (järn o. d.); stundom övergående i bet.: värma för utsmidning; äv. abs. Gösar .. sättas under Hammaren .., och reckes till Stångjärn och andra grofwa redskap. Hiärne Berghl. 459 (1687). Egenteligen betyder räcka endast at utsmida stången på längden, som sker tvärt öfver städets ban, til skilnad ifrån Släta, då stången föres längs efter städets ban. Rinman (1789). (Härdarna) kunna vara något djupare der mycken brytning och arbete användes under räckningen, för att få jernet att färska och gå i but. Tamm Smid. 34 (1830). En jemförelse mellan räckning för härd och räckning för gasugn. JernkA 1848, s. 287. Räckning under hammare eller valsar. SPF 1858, s. 22. 2SvUppslB (1952). — jfr AV-, FIN-, FÖR-, HAMMAR-, NED-, UT-RÄCKA m. fl. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) med saksubj., betecknande hammare: smida ut; förr äv. med subj. betecknande härd: användas till värmning för räckning. Almroth Karmarsch 169 (1838; om hammare). Medan den ena härden räcker, skall .. den andra göra smältan. JernkA 1860, s. 316.
β) med obj. betecknande resultatet: smida ut stål l. (i sht förr) järn o. d. till (stång). (Järnet bör behandlas) af Mästaren eller en färdig gesäll, som kan räcka jämntjocka stänger. Polhem Test. 25 (c. 1745).
γ) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om stål l. (i sht förr) järn: som undergått räckning. Qwist PVetA 1776, s. 18. Bränn- eller Cementstål, räckt och oräckt .. (levereras) af Aktiebolaget Österby Bruk. TT 1903, Annonsbil. nr 2, s. 16. IllSvOrdb. (1955). jfr O-RÄCKT.
δ) ss. vbalsbst. -ning konkretare, om enskild omgång av räckning. 5 räckningar gjordes af detta tackjern, som befanns af tämmeligen hårdsatt art. JernkA 1824, s. 77. Därs. 1862, s. 456.
Anm. till 1 b. Vid vissa äldre smidesmetoder utfördes värmning för räckning o. färskning i samma härd. Detta har föranlett, att det stundom uppges, att räcka förr haft bet.: färska. 3NF (1932).
c) [jfr motsv. anv. i t.] (fullt br.) med avs. på tåg(virke): sträcka (ut); dels med avs. på tåg som sträckes ut på repslagarbana för putsning o. d. (i den särsk. förb. RÄCKA UPP o. ss. förled i ssgrna RÄCK-BRÄDA o. RÄCK-PÅLE), dels (i sht om ä. förh., sjöt.) med avs. på tåg ombord på fartyg: sträcka ut (så att flera man få rum att hala). Röding SD 71 (1798). ”Räck babords märsefall!” Ut rundt hela däcket bemannas de långa märsefallen af nästan hela besättningen. Wrangel SvFlBok 11 (1897). Örlogsbok. 373 (1952).
d) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (om ä. förh., fullt br.) bearbeta (skinn l. hud l. läder) med räckspade o. dyl. o. därvid tänja ut detta (denna) o. göra det (den) planare o. mjukare, sträcka; ngn gg äv. med inbegrepp av (efter)behandling innebärande svärtning o. insmörjning med fett; jfr STOLLA. (Sv.) Räckia läder, (t.) das Leder bereiten. Lind (1738). (Ett stycke av en hud) lades upp på ett bord för att ”räckas” såsom facktermen lydde. Denna räckning innefattade ej allenast svärtning utan äfven insmörjning. Forssell Handskom. 24 (1920). Levander DalBondek. 2: 234 (1944).
e) (numera bl. tillf.) mer l. mindre bildl., med avs. på ngt abstrakt: töja ut (ngt), sträcka ut (ngt över sina gränser). När som rätta infall fela, / Ser man en med orden spela, / Räcka dem, som Skomar'n plär, / När hans lapp för stackug är. Triewald Lärespån 106 (1720); jfr d. Herrar philosophi vilja räcka philosophien öfver sina gränser och af dess principer dömma om det, som endast theologien tillkommer. Cavallin Herdam. 2: 23 (cit. fr. c. 1728).
f) refl.; äv. (o. numera bl., mindre br.) i uttr. räcka på sig (se α).
α) om person l. djur: sträcka på sig l. sträcka ut sig (jfr a); särsk. om sömnig l. lat person (förr äv. övergående i bet.: lata sig); förr möjl. äv.: ha ryckningar l. skaka till följd av sjukdom (jfr g). (Lat.) Pandiculari (sv.) gespa och reckia sich som en gör som somnoger är. VarRerV 8 (1538). The laate Menniskior som .. effter Måltijdhen .. sigh på Bencken räckie, the förorsake sigh sielff Pestilentzien på Halsen. Berchelt PestOrs. B 3 a (1589). Ingen är så long at han moste iw reckia sigh. SvOrds. B 3 a (1604); jfr 3. (När turkarna giorde sina erövringar) lågho the Christne stilla, och räckte sigh på Biörnehudhen. Schroderus Os. 2: 798 (1635). Om man ser en hund räcka sig & ej spottar effter blir man lat. Törner Vidsk. 136 (1756). Tholander Ordl. (c. 1875; betecknat ss. medicinsk term); jfr g. Räcka på sig. Östergren (1937). jfr: I gemeen är dhen som räcker sigh, antingen kååth eller laath. Dhe gambla hafwa fördenskull sagt: Räckia, bodar kättia. Grubb 27 (1665); jfr a. särsk. med objektiv predikatsfyllnad, i uttr. räcka sig lång, sträcka på sig för att bli lång. Vi vände ryggarna mot hvarandra (för att se vem som var längst), och jag räckte mig så lång, jag möjligen kunde. Tersmeden Mem. 4: 24 (1748).
β) om sak: sträckas ut. Remmarne, hwarpå .. (knapparna) äro trädde .. räcka sig när Råcken igenknäppes. LMil. 3: 130 (1692).
g) ss. vbalsbst. -ande l. -ning (jfr h) motsv. a o. f α, om handlingen l. förhållandet att en person sträcker på sig l. rätar ut en del av sin kropp; äv. om ryckning l. skakning till följd av sjukdom (äv. konkretare). Gespning eller räckning när en är ofrisk. Linc. (1640; under pandiculatio). Räckande och giäspning. Serenius (1734; under pandiculation). Om man har af Pillerna (mot frossa) qvar, kan man taga theraf om aftonen .., om några räckningar .. märkes. Aken Reseap. 40 (1746). Heinrich (1828).
h) ss. vbalsbst. -ning (jfr g), om uttänjning som tågvirke o. segel undergår vid användning, sträckning. Rajalin Skiepzb. 193 (1730). Räckningen af seglet. Därs. 196. Alt som man finner Tågvärket vara Räckning underkastat. Därs. 210.
2) [jfr motsv. anv. i t.] (numera bl. i ssgn RÄCK-BÄNK) tortera (ngn) gm sträckning på sträckbänk. Läter kon(ung) Erich oc enn part räckia, pina oc brenne med brennevin och hethe bäckin, the ther moste för svår sveda oc verch bekenne thet aldrig var eller blifver. RA I. 2: 196 (1568). PolitVis. 232 (1612).
3) med avs. på del av subjektets kropp: sträcka ut l. fram l. upp (mot l. åt l. till l. över l. efter ngt); äv. refl.: sträcka ut osv. en del av sin kropp, i sht sin hand (för att ta ngt), sträcka sig (mot l. över l. efter ngt), sträcka sig för att nå (till ngt); äv. (dels ss. refl., dels i pass. övergående i intr. bet.) med saksubj., betecknande kroppsdel; numera bl. mera tillf. utom i a, b β, f, g, l o. i vissa särsk. förb. (se RÄCKA FRAM m. fl.) samt (i sht i vissa trakter) ss. refl. (Elia) reckte sigh vth offuer pilten j tree gångor, och ropadhe til Herran. 1Kon. 17: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: sträckte .. sig ut över gossen); möjl. särsk. förb. Til venster svärdet vil sin törst i bloden släcka; / Til höger armarne sig efter Barnen räcka. Hiortzberg YttDom. 7 (c. 1740, 1756). En fördubblad tyngd lägges uppå mina axlar, då jag räcker dem under denna Ärestoden. Celsius ÅmVetA 1758, s. 4. Räcka sig at taga något. Sahlstedt (1773). Armar där sträckas dem, / läppar där hviska, / hviska och räckas dem / ljufva och friska. Rydberg Vap. 7 (1891); jfr Ps. 1937, 517: 4. (Kvinnorna) räckte .. sig till de förtorkade löfslingor hvilka sedan sommaren sutto uppfästa utefter fönsterkarmarna. Heidenstam Karol. 2: 91 (1898). Räcka sig över bordet. Östergren (1937). — jfr FRAM-, FÖR-, IN-, UPP-, UT-RÄCKA m. fl. — särsk.
a) (fullt br.) med avs. på hand; särsk.: sträcka ut (sin hand) mot ngn (i sht för att fatta hans l. hennes hand); vanl. med indirekt obj. l. bestämning inledd av prep. åt l. (numera bl. mera tillf.) till, betecknande person mot vilken handen sträckes ut; jfr HAND 2 a. Hazael .. räckte mig handen och reste mig upp. Ehrenadler Tel. 157 (1723). (Knappt hade drottningen hört meddelandet) förrän hon räckte / Sin hand att gripa (gift-)bägaren. VLitt. 3: 410 (1902). (Vissa av damerna i en kadrilj) räcka vänster hand åt motsidans kavaljer. Folkdans. 45 (1923). Gustaf-Janson ÖvOnd. 57 (1957). — jfr HAND-RÄCKA o. HAND-RÄCKNING. — särsk.
α) i fråga om utsträckning av handen till handslag i samband med hälsning, tack, löfte, bekräftelse (av en överenskommelse o. d.), försäkran, förlikning o. d.; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr HAND 2 b ϑ. Räcka ngn handen l. sin hand till försoning (äv. bildl.). 2Kon. 10: 15 (Bib. 1541). Har du ej någon vänlig blick att ge / åt barndomsvännen, ingen hand att räcka / åt den olyckliga du älskat förr? Tegnér (WB) 5: 61 (1824). (Direktören) räcker handen till afsked. Strindberg NRik. 73 (1882). Djupnäsborna räckte hand i tur och ordning, hvarpå de gingo. Janson Ön 180 (1908). Så tog jag avsked — sin hand räckte hon inte — och gick ut i den varma natten. Hallström Händ. 12 (1927). — särsk.
α') i uttr. räcka vacker hand, se HAND 2 b ϑ.
β') (numera föga br.) i uttr. räcka ngn handen (förr äv. hand) l. sin hand med bestämning inledd av prep. på, förr äv. bestående av att-sats l. inf., o. i fråga om löfte o. d. betecknande (föremålet för) löftet osv.; äv. övergående i bet.: med handslag (förr äv. allmännare: högtidligt) lova ngn (att osv.) l. ge sitt ord (på ngt); förr äv. utan indirekt obj.; förr särsk. i fråga om utfästelse o. d. inför rätta (jfr γ'); jfr 10 a o. HAND 2 b ϑ α'. OPetri Tb. 7 (1524). Rækte forbe(mäl)da bönder v(år) n(ådige) h(erre) handen ath bettalningen skulle vdtlegges innan fastelagen. G1R 4: 373 (1527). På mitt löffte iagh räcker tigh handh. Rondeletius 29 (1614). Gijse Jönson Rächte hand at blifua herredagzkarl. VRP 1643, s. 1165; jfr ε'. Jag räckte honom handen därpå. De Geer Minn. 1: 240 (1892).
γ') i fråga om utfästelse (inför domstol) att erlägga böter o. dyl. l. att gå i borgen för ngn l. ngt, i uttr. räcka hand(en), se HAND 2 b ϑ β'.
δ') (†) i fråga om trohetslöfte o. d., i uttr. räcka ngn hand(en) l. sin hand, övergående i bet.: underkasta sig ngn l. ge sig fången till ngn l. träda i ngns tjänst; äv. i uttr. räcka hand i ngns tjänst, träda i ngns tjänst; jfr HAND 2 b ϑ γ'. G1R 6: 277 (1529). Hann hade rächt hannd i hertig Carls tiensth. VadstÄTb. 132 (1588). Wälborne Herre eder hand / Recker iagh nu förvthan skand (dvs. blygsel). Prytz G1 C 3 a (1621). (Danskarna) sade, at emedan Meyer, då han blef grepen, först räkte de Danska sin hand; ty borde han af dem förvaras. Celsius G1 2: 123 (1753).
ε') (†) i fråga om löfte att fungera ss. viss befattningshavare (jfr β'), i uttr. räcka hand(en)för l. till (viss befattningshavare). Sam[m]e dagh reckthe Anders Böresson och Niels Jonssonn handen för wecktare ij staden. TbLödöse 3 (1586). Rechthe .. Hannss Grå hånndenn thill stadztiennarre. Därs. 326 (1594). Samma dagh recte Oloff Buuggesson hånndh för stadzwectarre. Därs. 354 (1595).
ζ') (numera bl. tillf.) i fråga om trolovning l. äktenskap; förr äv. dels i uttr. räcka varannan äkta händer, ingå äktenskap, dels i uttr. räcka foten förr än handen o. d., se e. Dotteren (i Tölle) stelte sigh emoott her Peder kierligenn, och effter måltijd rechte thee hvar andra händern och loffvade hvar andra gifftermåhl. OxBr. 12: 655 (1646). De räckte hvarannan Ägta händer år 1728. Carlsson JCDeGeer 33 (1775).
β) (†) i uttr. räcka sin hand över ngt, sträcka l. räcka ut sin hand över ngt; äv. övergående i bildl. anv.: sträcka ut sin hand till värn mot ngt. Aaron reckte sina hand offuer watnen j Egypten. 2Mos. 8: 6 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1703; Bib. 1917: räckte .. ut). Om iagh mitt j ångest wandrar, så wedherqueker tu migh, och recker tina hand offuer mina fiendars wredhe. Psalt. 138: 7 (Bib. 1541; Luther: streckest deine hand vber den zorn meiner feinde).
γ) i uttr. räcka handen l. sin hand o. d. efter ngt l. ngn, sträcka ut handen för att gripa tag i ngt l. ngn; äv. bildl.; förr äv. i uttr. räcka händer på ngt, lägga sina händer på ngt för att tillägna sig det. (Hämnden) Förkrossar Templens bom och djerfva händer räcker / På helgedomens gull. JGOxenstierna 1: 103 (1805). Det hade icke varit .. någon synnerlig förmätenhet .. om segraren på Brunkeberg hade räckt sin hand efter konungakronan. Svedelius SmSkr. 1: 132 (1872). (Mefistofeles) skattar sig för god att ens räcka handen efter folk, som endast lefver för att mätta sina lägre böjelser. Rydberg 2: 308 (c. 1875). Östergren (1937).
δ) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr α, β, γ). Wij skole räckia wor hand til wor nästa och hielpa honom. OPetri 2: 168 (1528). På detta stilla rummet (dvs. kyrkogården) / .. lifvet räcker handen / Åt förgängelsen. Gellerstedt 2Dikt. 96 (1881). — särsk. i vissa uttr.
α') räcka ngn handen (jfr β', γ'), träda ngn nära, förena sig l. förbinda sig med ngn, ”gå hand i hand” med ngn, se HAND 2 a α.
β') räcka ngn (stundom äv. ngt) handen (förr äv. hand) l. sin hand, äv. (en) hjälpsam l. hjälpande hand o. d. (jfr α', γ'), vara ngn behjälplig, komma ngn (resp. ngt) till hjälp, hjälpa l. bistå l. stödja l. biträda ngn (resp. ngt); äv. med sakl. subj.; förr äv. (utan indirekt obj.) i uttr. räcka handen, hjälpa till; jfr HAND 2 a β. Räck them fatigga tina hand, på thet tu skal rijkeliga welsignat warda. Syr. 7: 36 (öv. 1536). Breff till Landzhöfding:n, at han .. wille handen rekia, och här vthinnan (dvs. i fråga om upprättande av en skola) all godh befordran bewijsa. JSkytte (1631) i KyrkohÅ 1914, s. 422. Dig .. möte Styrck, och Tröst; de räckia dig hand, de stödia, de lyfta. Stiernhielm Herc. 313 (1648, 1668). Senatus Academicus ansökte .. Herr Landzhöfdingen, att han .. wille Senatui Acad. handen räckia, och dhe uthsläpte Studenter låta på Slottet fängzla. BraheBrevväxl. II. 1: 136 (1659). (Man) lärer .. näppligen kunna namngifva någon (svensk) Konung, som synnerligen räckt Språket hjälpsam hand (före reformationen). Brunkman SvGr. 63 (1767). Sådan är alla praktiska vettenskapers art, att tanka och utöfning räcka hvarandra en hjelpsam hand. Rosenstein 2: 243 (1789). Räcka ngn en hjälpande hand. IllSvOrdb. (1955). — särsk. (numera bl. tillf.) räcka ngn handen till (förr äv. i) ngt, vara ngn behjälplig med ngt; förr äv. räcka skyndsam hand till ngt, skyndsamt hjälpa till med ngt l. ta i tu med ngt, räcka händerna till ngt, understödja ngt l. vara med om ngt. AOxenstierna 5: 544 (1630). (Vi) Begere (av ståthållarna) .. att dhe hwar i sin stadh be:te Strängh handen rächia vti alt det han deres assistentz vthi dätte wärcket kan fordra och behöfwa. CivInstr. 254 (1634). Hafva vederbörande embetsmän att härtill (dvs. till utsyning av virke) räcka skyndsam hand. NoraskogArk. 5: 474 (1762). Rikets Hof-Rätter och alla andra Domstolar skola .. lyda Konungens bud och befallningar och räcka hvarandra handen til fullgörande deraf. RF 1809, s. 47. (Adolf Fredrik) kunde (efter revolutionsförsöket 1756) .. förklara sin fromma fasa öfver den vederstyggliga stämpling till hvilken han förstulet räckt händerna. Samtiden 1874, s. 139. Annerstedt Rudbeck Bref LXXXII (1899).
γ') räcka döden handen, se DÖD, sbst. 2 c.
δ') (tillf.) räcka sin hand i bojan, ge sig fången. Kellgren (SVS) 3: 144 (1786).
ε') (tillf.) räcka handen åt (viss tankegång o. d.), gå med på l. instämma i (viss tankegång o. d.). (Boëthius) trodde sig kunna räcka handen åt den teologiska ortodoxiens föreställningssätt om Guds uppenbarelse och försoning med den syndiga människan. Nyblæus Forskn. I. 2: 238 (1875).
b) med avs. på arm.
α) i uttr. räcka ngn armen, bjuda ngn armen (jfr ARM, sbst. I 1 g α); äv. utan indirekt obj. Dig (dvs. den dygdige) ger ej döden skräck; för dig han lian döljer, / Han räcker blott sin arm, och du med nöje följer! Clewberg SorgLovUlr. 52 (1782).
β) (fullt br.) gymn. ss. förled i ssgr för att beteckna att en gymnast håller sina armar sträckta rakt framåt, parallella o. vinkelräta mot bålen (o. vanl. med handflatorna mot varandra); jfr RÄCK-LÄGE m. fl.
c) (†) med avs. på hals.
α) i uttr. räcka hals(en) l. sin hals (för bödelssvärdet l. på stupstocken o. d.) l. räcka bödeln halsen (jfr 1 a), om dödsdömd: sträcka fram huvudet för att motta dödshugget, lägga sitt huvud på stupstocken; halshuggas; jfr d α o. HALS 1 b. OPetri Tb. 65 (1525). (Athanasius) moste .. på sidstonne räckia Halsen för Bödelswärdet. Schroderus Os. 1: 786 (1635). Räckia Bödelen Halsen. Fernander Theatr. 282 (1695). (Nederländarna) måste tusentals räcka sina halsar på den af hertigen till Alba för dem uppsatte stupstocken. Chydenius 12 (1765).
β) i uttr. räcka sin hals under ngts ok, bildl.: böja sig för ngt, underkasta sig ngt; jfr d β o. HALS 1 c. Olyckligt det Folck, som .. hafva räckt sin hals under ett tungt envålds ok. Mörk Ad. 1: 261 (1743).
d) med avs. på huvud. Än gör han (dvs. egenkärlekens ande) sig liten at krypa genom et nålsöga; än räcker han hufvudet högt upp i himlarne. Kellgren (SVS) 5: 194 (1789); jfr RÄCKA UPP 2. — särsk.
α) (†) i uttr. räcka huvudet l. sitt huvud (under bödelssvärdet o. d.), om dödsdömd: sträcka fram huvudet för att motta dödshugget, lägga sitt huvud på stupstocken; halshuggas; jfr c α o. HUVUD 1 g. 18,000 människor måste räcka hufvudet. Möller Kyrkoh. 294 (1774). (Torkel Knutsson) måste .. räcka sitt hufvud under bödelsyxan. Crusenstolpe Mor. 1: 80 (1840). Mellin Nov. 1: 178 (1846, 1865: under bödelsvärdet).
β) (†) i uttr. räcka ett villigt huvud under ngns ok, bildl.: villigt underkasta sig ngn; jfr c β. Rosenstein 2: 203 (1789).
e) med avs. på fot (jfr f); förr äv. i uttr. räcka foten (förr än handen), om kvinna: låta lägra sig (innan äktenskap ingåtts); jfr a α ζ'. SvOrds. C 1 a (1604; se under RÄCKA TILL 3 a). (Hon borde) inthet recht foten för än handen. VDAkt. 1663, nr 315. Lättingar .. som önska att Qwällen woro kommen förr än dhe Footen uhr Sängen räckia. Rålamb 14: Föret. 1 (1690). Guss nå mij Pijga j ä mäckta käcka, / J tör fölle lill en gång Foten räcka / Hä ä inte åth å skräppa så stort. Tidfördrijf A 7 a (c. 1695; yttrat av bonde till flicka som givit honom korgen). jfr (†): Lättsinnighet, som plär för Handen Foten räckia. Eldh Myrth. 53 (1725).
f) om djur, med avs. på tass; särsk. [jfr a α α'] (vard., fullt br.) i uttr. räcka vacker tass, äv. vackra tassen o. d., sträcka fram högra framfoten (med indragna klor) så att det ser ut som när en människa sträcker fram högra handen till hälsning. Dalin FrSvLex. 2: 243 (1843: vackra tassen). Östergren (1937).
g) (fullt br.) i uttr. räcka lång näsa (åt ngn l. ngt), ngn gg äv. räcka en näsa, se NÄSA, sbst.2 1 e. jfr (tillf.): Månen räckte honom en lång, frustande snabel. Rydberg Vap. 373 (1891).
h) med avs. på tunga; särsk. i uttr. räcka tunga åt ngn l. ngt, räcka ut tungan åt ngn l. ngt (se RÄCKA UT 2 c); förr äv. i uttr. räcka sin hala tunga, låta sin hala tunga löpa, prata inställsamt o. ovederhäftigt. Bellman Gell. 87 (1793: sin hala tunga).
i) i uttr. räcka finger, se FINGER 1 c γ; jfr FINGER-RÄCKNING.
j) (†) med avs. på öron; utom i särsk. förb. anträffat bl. i uttr. räcka ngn benägna öron, bildl.: lyssna välvilligt på ngn. Mörk Ad. 1: 403 (1743).
k) med avs. på famn; särsk. i uttr. räcka ngn sin famn, breda ut l. öppna armarna för att sluta ngn till sitt bröst (jfr FAMN I 1 a). Han (dvs. Gud) är från oss ej fjerran, / Han räcker oss sin hulda famn. Ps. 1819, 16: 1. Eros' famn och nektardrycken räcks med gränslös salighet / blott åt offervillig kärlek, som af inga gränser vet. Rydberg Dikt. 2: 10 (1885, 1891); jfr 4.
l) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) abs.: sträcka sig (efter ngt). Juslenius 67 (1745).
m) bildl. (jfr a αδ, c β, d β), om sak: sträcka ut l. upp (en av sina delar mot ngn l. ngt); äv. refl.: sträcka sig (mot ngn l. ngt). Kyrkans tornspets räcker / Sitt kors mot höjden. AAGrafström 1: 16 (1825, 1864). Upp emot rymdens oändlighet räcka sig / granarnas toppar. Lundegård Tit. 395 (1892). Ruin SjunknH 39 (1956). jfr: Ur vattnet då en färgad båge rann / Så stilla upp, och öfver elfven räckte / Sin granna bro, som uti lågor brann. CFDahlgren 1: 207 (1819).
4) med avs. på ngt som man håller i: sträcka fram l. ut l. upp; numera bl. med tanke på att det som man håller i sträckes mot ngn (i sht för att erbjuda l. lämna honom det); vanl. med indirekt obj. (l. bestämning inledd av prep. åt l. till) betecknande den mot vilken ngt sträckes; ofta: överräcka l. överlämna (ngt) till (ngn), lämna l. ge (ngn ngt); äv. med saksubj., betecknande hand o. d. Begabbadhe och honom the krigsmen, och gingo till och rekthe ätikio till honom. Luk. 23: 36 (NT 1526). Du (dvs. solen) .. / Ej än från ljusets vagn din gyllne spira räcker! Kellgren (SVS) 2: 11 (1780). Sex händer om hvaran, straxt räcka sax och knif (för att sprätta upp den avsvimmades snörliv). Bellman Gell. 78 (1793). Ett bygge, till hvilket kvinnor bära tegelsten på sina hufvuden, andra kvinnor stå på murarställningarna och räcka bördorna vidare. Edgren ESkr. 1: 100 (1892). Vore jag en fattig jude, som tiggde här vid dörrn, skulle onkel Rosenstein räcka mig en skärv. Bergman Patr. 16 (1928). (Doktorn) stod .. där med bibeln i hand och räckte den åt sin objudne gäst. Bolander HerrKr. 10 (1946). — jfr FRAM-, HAND-, IN-, NED-, ÖVER-RÄCKA m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. räcka ngn ngt i handen l. händerna, sätta ngt i ngns hand; äv. bildl.: ge ngn ngt (jfr b). Vi stadna alltså först med vår eftertanke vid en art flyttningar .., och se, om icke den till äfventyrs kan räcka oss skäl uti händerna. Chydenius 7 (1765). Man räckte icke den unge vitterhetsdyrkaren i handen ens en bok sådan som Werthers lidande, utan att muntligen varna honom för giftet. Thomander 3: 13 (1857).
b) allmännare (utan tanke på hur överlämnandet tillgår): ge l. skänka l. skaffa (ngn ngt); äv. (o. numera bl., tillf.) bildl.; äv. med saksubj.; förr äv.: sträcka (sin makt o. d. till en plats o. d.). Then som recker sädhesmannenom thet han sår, han räckar och idher brödhit till ath äta. 2Kor. 9: 10 (NT 1526; Luther: reichet; Bib. 1917: giver). Ty hwarken Ninus räckte, / Sitt Regemente hijt (dvs. till Sverige), / Ey heller Cyrus sträckte, / Til mitt Folck, sitt Gebijt. Skogekär Bärgbo Klag. B 4 a (c. 1632). Vid korset räck mig tålamod: / I döden trofast Sinne. Frese AndelD 35 (1726). Thet händer väl ofta, at vårt embetes tilbörliga förvaltande räcker oss flera besvärligheter, än vi kunnat, .. oss föreställa. Bælter Christen 165 (1743, 1748). Min ås betäcker / Jag med den halm, som egen skörd mig räcker. Böttiger 1: 1 (1856). Den skrift som härmed .. räckes en benägen läsare, har sin närmaste upprinnelse (osv.). Eidem VSvBib. 7 (1923). jfr (†): Handlare-Män .. / Måste ge dig (dvs. Göteborg) det prijs det du kan räcka å sträcka, / Det dig föres i hamn. PEkeblad (1724) hos Runius (SVS) 2: 17. — särsk.
α) (†) lova l. svära (ngn trohet); ägna (ngn sin tjänst); jfr 3 a α δ'. Min tienst vill iagh tigh reckia, / o iesu thet lofuar iagh tigh. Visb. 1: 105 (c. 1620). Bären Von Mellen giffuer op / Edher tilhanda Stäkborgz slott. / Troheet han och edher recker. Prytz G1 E 3 a (1621).
β) (†) i uttr. räcka ngn sitt bistånd l. biträde, bistå l. biträda l. hjälpa ngn; jfr 3 a δ β'. (Akademibonden anhöll) ödmiukeligen det Senatus wille räckia honom häruthinnan sitt biståndh. ConsAcAboP 6: 69 (1685). L. .. räckte mig dervid sitt trogna biträde. Ödmann MPark 8 (1800). Runeberg 5: 246 (1863).
γ) refl., om lycka: erbjuda sig, komma. Sedan dess (dvs. sedan jag lärt att älska) har lyckan sjelfmant räckt sig. Tavaststjerna NVers 55 (1885).
5) nå fram l. upp l. ned o. d. (till ngt l. till en plats o. d.); äv. med obj., betecknande ngn l. ngt som man når fram osv. till: nå; förr äv. refl. (se b ε); jfr AV-, NED-RÄCKA.
a) om person l. djur (jfr b α δ').
α) (kunna) sträcka sig l. en del av sin kropp l. ngt som man håller i tillräckligt långt l. vara tillräckligt stor för att nå (till ngt o. d.); befinna sig på sådan plats l. i sådant läge att man når (till ngt o. d.); äv. med obj. betecknande ngn l. ngt som man når att gripa tag i l. röra vid o. dyl. l. (närmande sig β) ngt som man kommer fram till o. lyckas erövra o. d.; äv. mer l. mindre bildl.; jfr 7 c γ. Watnet war så diwpt at man ther offuer simma moste, och kunde icke reckia botnen. Hes. 47: 5 (Bib. 1541). (Pigan, som hängt sig) rächte med tåårna nidh till Jorden. Rääf Ydre 3: 165 (i handl. fr. 1621); jfr RÄCKA NED 3. Tolken och vägvisaren kunne mig intet hielpa upp (ur hålet), .. eijhäller räkte de mig. Linné Bref I. 1: 323 (1732). Snart ditt Canaan skall hinnas, / Kronan räckas, palmen vinnas. Ps. 1819, 210: 11. Kleon hade aldrig drömt om en fältherreära och han var nog klok att icke sträfva högre än han räckte. Strindberg HMin. 1: 110 (1905). Kaltoppen var .. så lång, att när en karl stod på vantståndet, räckte han inte toppen. GbgMus. 1939, s. 137. — särsk.
α') i sådana uttr. som räcka ngn till axeln (l. midjan o. d.), vara så lång att man vid jämförelse med ngn når till hans l. hennes axel (osv.); äv. bildl., särsk. i uttr. icke räcka ngn till axeln, vara ngn (mycket) underlägsen. Holmberg 1: 312 (1795: räcker honom til medjan). Inte räcka ngn till axeln. Östergren (1937; äv. bildl.).
β') i oeg. l. bildl. anv. (jfr α', γ'), med avs. på person; särsk.: nå (ngn med straff l. smädelser o. d.). PErici Musæus 1: 44 b (1582). Och går än till verldens ända din stig, / Guds englar de skola dig räcka! Atterbom SDikt. 2: 56 (1811, 1838). Hvad är väl kryddan på ens magt, / om ej att vördnad och beundran väckas, / och att man sjelf, för hög att kunna räckas, / kan gälda hat och afund med förakt? Rydberg Dikt. 1: 185 (1877, 1882). särsk. (numera föga br.): (gm bud l. brev o. d.) få kontakt med l. nå (ngn). Bookhållaren Isaac And(er)ss(on), som iag huarcken genom Bodh heller Schrifelsse räckia kan. VDAkt. 1663, nr 344. Hon trodde att många svenska invandrarkvinnor i Amerika .. var bedrövade över att de inte med egna skrivna ord kunde räcka sina kära i hemlandet. Moberg Nybygg. 309 (1956).
γ') (†) i oeg. anv., i uttr. räcka till ngn, få tag i (o. få möjlighet att påvärka) ngn. Carl XII Bref 285 (1702).
β) (numera föga br.) (lyckas i sin avsikt l. strävan att) komma fram (till en plats o. d.), kunna komma (till en plats o. d.); äv. med obj. betecknande plats som man kommer fram till: (upp)-nå l. nå fram till; förr äv. med personbetecknande obj.: komma (fram l. in) till; äv. bildl.: komma l. hinna (så l. så långt med ett förehavande) l. nå (viss ställning). (Den för äktenskapsbrott anklagade kvinnan har) bekendt för Byrie och Swenn, att honn rechtt honnom gennöm fönsteredt. VadstÄTb. 287 (1599). Han hade wdi druckenskap .. lupit in ij stuf[en] och reckt hans hustro .. och hugget m[e]dh ixen i weggen och dören. Därs. 373 (1605). Then icke räcker til Apoteket, han må .. sielff bereda (ett visst läkemedel). Månsson Åderlåt. 21 (1642). Nu wij ha så långt hint och räkt, / Bör wij om Jomfrurs Klädedräkt, / Hur den skall wara fatt och giord, / Med rätta tala några Ord. Lucidor (SVS) 442 (1674). Vi måste .. åstad igen, ehuru vi icke kunde räcka något hus för aftonen. Gosselman SAmer. 1: 263 (1842). De bärgade sig gott. Det hade .. åtgått flera år än Karl Oskar från början föreställt sig, innan de räckte den ställningen. Moberg Nybygg. 619 (1956).
γ) (numera bl. mera tillf.) med inf. (utan infinitivmärke l. föregången av att, förr äv. till att): nå l. komma åt l. vara tillräckligt nära för (att göra ngt); förr äv. i utvidgad anv.: förmå l. kunna. Johansson Noraskog 3: 274 (i handl. fr. 1679). Ett sådant där köttstycke, som jag lägger ut åt vargarna för att de ska komma mig så nära, att jag kan räcka att skjuta ner dem. TurÅ 1914, s. 10. Jag räcker inte ta ner boken. ELundin i SoS 1920, s. 12. — särsk.
α') (†) i uttr. kunna räcka (till att) se, kunna (nå att) se (över ngt l. så l. så långt); äv. i uttr. räcka se ngt, kunna se ngt; jfr δ. Zacheus war liten til wext. .. Folket war mykit, så at han icke kunde reckia see ther öffuer. LPetri 2Post. 326 a (1555). När .. (Saulus) tå nalkades in til Damascum, så at han reckte see stadhen, war han lustigh. Dens. 3Post. 43 b (1555). Så långt man kan räcka till att se med ögon och kikglas. Eneman Resa 2: 28 (1712).
β') (†) i uttr. räcka att umgås med ngn, ss. närboende ha möjlighet att umgås med ngn. Hon .. önskte så ofta till gud, att hon vore så när, att hon kunne räkia att omgååss med min käre farkär. Ekeblad Bref 1: 124 (1652; rättat efter hskr.).
δ) (†) i uttr. räcka ngt med ögat, kunna se ngt; jfr γ α' o. b γ. Den som icke räkte dem (dvs. Kanarieöarna) med ögat, kunde lukta dem med näsan. Wallenberg (SVS) 1: 202 (1771).
ε) (†) i fråga om skjutvapen l. skottlossning: nå l. skjuta (så l. så långt med ngt); äv. med obj.: nå l. träffa (ngn); jfr b δ. (Fiendernas bössor nådde icke över floden) men med stycken räckte the några karar til döds. OxBr. 1: 276 (1625). Så långt som man kan räcka med kula. Serenius Yy 3 a (1734). En kolonn så lång sig sträckte / Mot vår flygel. Re'n så när / Var dess tête, att godt vi räckte / Den med våra handgevär. Oscar II I. 1: 54 (1858, 1885).
ζ) (†) uppnå (visst utvecklingsstadium l. viss ålder). När .. (föräldrarna) pröfwade honom hafwa rächt någon stadigare Mognadt aff åhren .., hafwa the .. antwardat honom vnder en privat Præceptoris Hand och information. Rudbeckius AJönsson F 2 b (1671). Han dog .. i den uslaste fattigdom; då han räkt den högsta åldren af 90 år. Tessin Bref 1: 88 (1751).
b) med saksubj.
α) kunna sträckas tillräckligt långt l. vara tillräckligt lång l. stor l. hög l. befinna sig på lämplig plats l. höjd för att nå (till ngt o. d.); äv.: sträcka sig (så l. så långt l. till viss gräns l. mellan två gränser); i sht förr äv. med obj. betecknande den l. det till vilken (vilket) ngt når: nå. Een watuflodh, then vp til halsen recker. Jes. 30: 28 (Bib. 1541; Luther: reichet; Bib. 1917: når); jfr RÄCKA UPP 4. (Guldkedjan) var så stor, at hon räkte från hufvudet til fötterne. Dalin Hist. III. 1: 153 (1761). Detta torn, det töknars afgrund räcker. Lidner (SVS) 2: 365 (1784). Slutligen räcker blott mitt hufvud ofvanför kanten (av skyttegraven). Berg Krig. 94 (1915). En till marken räckande livräddningslina. SFS 1932, s. 295. — särsk.
α') i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt. (Icke) sträcka fötterna längre än skinnfällen räcker, se FOT 1 b. Sticka foten längre ut än ryan räcker, se RYA, sbst.4 1 a. Doch ær onth ath strecke skinkiortlen lenger æn han recker. G1R 3: 181 (1526).
β') i uttr. räcka ngn så l. så långt (l. högt) o. d., särsk. dels om klädesplagg l. prydnad o. d. som ngn bär l. om ngns hår l. skägg: nå ngn så l. så långt, nå så l. så långt på ngn, dels om vatten o. d. som ngn befinner sig i: nå l. gå ngn så l. så högt, nå l. gå så l. så högt på ngn. (Guldkedjan) rechte honom nederom hans länder. Svart G1 106 (1561). Skägget räcker honom till midjan. ÖoL (1852). Vattnet räckte mig till halsen. Auerbach (1913). Skärpet räcker honom två gånger om livet. Östergren (1937).
γ') om område l. bebyggelse l. hav l. gräns o. d.: sträcka sig l. nå (så l. så långt); i sht förr äv.: nå fram (till ngt); förr äv. med obj.: nå fram till (ngn l. ngt). OPetri Tb. 97 (1526). Så widt som hans stickt recker. G1R 8: 15 (1532). The långe och vidfärighe begge rikers (dvs. Sveriges o. Polens) landemäre, hvilke räcke och röre mångehande slags folk och nationer. RA I. 3: 376 (1594). The Städer som förr warit Stapelstäder .. liggia nu longt in uti Landet, och recka intet Siön på 7 mil när. Swedenborg RebNat. 1: 24 (1719). Uppstäderna ligga .. så till, att de icke ens räcka till sjön. Chydenius 61 (1765). Finska viken räcker ända fram till Petersburg förbi Helsingfors. Dalin (1855). Polcirkeln, som märkvärdigt nog räcker runt hela jorden. Johnson Se 181 (1936).
δ') om (del av) människoskara l. procession o. d.: vid uppställning l. under marsch inta ett utrymme som når fram (till en plats l. så l. så långt o. d.) l. sträcker sig (från en plats till en annan). Folcket aff hela läghret .. steltes så at tess ytersta reckte wester om stadhen. Jos. 8: 13 (Bib. 1541; Luther: das sein letztes reichet gegen den abend der stad). Tåget räckte från slottet ända till Gustaf Adolfsstatyn. Östergren (1937).
ε') (i sht vard.) i uttr. så långt (som) vägen räcker o. d., vanl. oeg., ss. beteckning för ett stort avstånd; särsk. i förbannelser o. d., i sådana uttr. som dra så långt vägen räcker (jfr DRAGA, v. I 3 c γ). Lät honom fritt få resa i gallopp, / Så långt som nånsin vägen räcker. Envallsson TalTafl. 16 (1782). Jag .. vill icke rida; rid sjelf så långt vägen räcker! Almqvist Col. 20 (1835). Runeberg ESkr. 2: 84 (c. 1850: Drag). Gå så långt som vägen räcker. Oscar II 3: 33 (1864, 1888).
ζ') (vard.) i uttr. inte se (l. tänka) längre än (l. så långt som) näsan räcker l. endast se så långt (som) näsan räcker o. d., bildl.: inte ha (den minsta) förmåga av förutseende l. beräkning, vara (mycket) kortsynt l. korttänkt; jfr NÄSA, sbst.2 1 d. Lagerström Molière Tart. 89 (1730). Du tänker inte längre än näsan räcker. Jolin MSmith 96 (1847). (Hedvig Elisabeth Charlotta) ser blott, så långt näsan räcker. Levertin 10: 108 (1903).
η') (numera knappast br.) oeg., om växt: sträcka sitt utbredningsområde l. gå (till viss gräns). Palmblad Norige 42 (1846). Maisen .. räcker i Europa upp till 40°. Dens. LbGeogr. 64 (1851).
β) (mera tillf.) med inf.: vara tillräckligt stor för l. befinna sig tillräckligt högt för l. komma åt (att göra ngt); jfr a γ. Gud har satt .. (stjärnan) i toppen (av sin julgran), för att den ska räcka att skina öfver hela jorden. Beskow Sag. 123 (1903). Så är rocken sådan, att han inte räcker att knäppa ihop över bröstet. Högberg Frib. 82 (1910).
γ) (numera bl. mera tillf.) om öga: (kunna) se l. nå (så l. så långt); äv. med obj.: se (ngt); jfr a δ. En .. slätt går i norr och söder, längre än ögonen räcka. Linné Sk. 103 (1751). När en kungastad ditt öga räcker / Med dômers mängd och stodbeprydda torg. CGStrandberg 75 (1854). Moberg Nybygg. 406 (1956).
δ) (†) om skjutvapen l. projektil l. blixt: nå (till en plats o. d.); äv. med obj.: nå l. träffa (ngn l. ngt); äv. ss. vbalsbst. -ning, i uttr. vara under räckning av (eld från vapen), vara inom räckhåll för (eld från vapen); jfr a ε. Dalin Montesquieu 129 (1755). Blixten förr mig träffa skall, / Än den, o Carl! din hjessa räcker. Stenhammar 36 (1789). Kulorna räcka oss icke. Nordforss (1805). Mitt skjutgevär räcker icke dit. Därs. Vara under räckning af fästningens eldar. Heinrich (1828).
ε) om ngt mer l. mindre abstrakt: nå (till ngt l. ngn l. så l. så långt o. d.); i sht förr äv. med obj.: nå (ngt l. ngn); förr äv. refl.: sträcka sig l. nå (till ngn). Gud tijn rettferdigheet recker högt. Psalt. 71: 19 (öv. 1536; Bib. 1917: når till himmelen). K. M:tz godheet emot sine undersåter räcker sigh till alle. RARP V. 2: 245 (1655). O Ewigheet! din längd migh fast förskräcker, / Som början haar, men aldrigh ändan räcker. Lucidor (SVS) 67 (c. 1670). Den hållning, som judarne .. iakttagit, hade långt räckande följder. Rydberg KultFörel. 4: 383 (1887). Moberg Nybygg. 406 (1956). — särsk.
α') (numera föga br.) om krig l. död l. olycka l. straff o. d.: sprida sig l. sträcka sina värkningar l. nå fram (till ngn l. ngt l. så l. så långt o. d.); äv. med obj.: nå l. drabba (ngn l. ngt); i uttr. räcka (in) till ngn förr äv. övergående i bet.: drabba ngn. Thå stora watuflodher komma, skola the jntit reckia jn til honom (dvs. den fromme). OPetri 2: 420 (1531); jfr Psalt. 32: 6 (Bib. 1541) o. RÄCKA IN 2. Om tusende falla widh tina sidho och tiyo tusende widh tina höghra hand, så skal thet doch icke reckia in til tich. Psalt. 91: 7 (öv. 1536; Bib. 1541: drabba vppå tigh); möjl. särsk. förb. Ner samme rydzer hade fåth nogen framgång med oss, thet wille wel .. siden recke til ider med. BtFinlH 3: 185 (1545). Thet swåra blodbadh som i Paris .. begyntes och sedan rechte mäst igenom heela Franckrijke. Gustaf II Adolf 172 (1617). Krigzflammen reckier våra grentzer. RP 16: 19 (1654). Många andre Folck Döden skal räckia, / Som ey för hotan och Straff förskräckia (dvs. förskräckas). Bondepract. A 6 b (1662). CGStrandberg 26 (c. 1860).
β') om vetande l. förmåga o. d.: nå l. sträcka sig (till en plats l. så l. så långt o. d.); förr äv. med obj.: känna till (ngn l. ngt), förstå (ngt). Ondskan öffuerwinner aldrigh wijshetena, ty hon recker ifrå then ena endan in til then andra. SalWijsh. 8: 1 (”7”) (öv. 1536; Apokr. 1921: sträcker sig). (Invånarna i Smyrna kunna) långt ifrån utan någon ögnhjelp länge se de seglande, och sedan, dit synen intet räcker, med hjelp av kikglas. Eneman Resa 1: 35 (1711); jfr γ. Uti en liten mask vi många ting uptäcka, / Hvars konst och ändamål vår svaghet ej kan räcka. Nordenflycht QT 1748—50, s. 109. Tjuge folkslag .. dem ej vår kunskap räckte. JGOxenstierna 1: 328 (1801, 1805). Andens och tingens innersta väsende ligger .. långt djupare, än någon blott vettenskap räcker. Tegnér (WB) 3: 157 (1817). Hans makt räcker inte så långt. Harlock (1944).
γ') om (förnimmelse av) ljud l. ljus: nå (till en plats l. så l. så långt o. d.); i sht förr äv. med obj.: nå fram till (ngn l. ngt). Sodoms syndaskri alt vp i Himlen räckte. Kolmodin QvSp. 1: 26 (1732); jfr RÄCKA UPP 4. Ej solens blick, ej lärkans drill / Mitt evigt slutna hjerta räcka. Widström Vitt. 15 (1799). Din röst mig räckte. Atterbom 1: 238 (1824). Hallström Skogsl. 34 (1904).
δ') (†) i uttr. turen räcker till ngn, det blir ngns tur. (Ehrensvärd begärde), då touren at avancera räkte til honom, at blifva befordrad til Adjutant. Arbin ÅmVetA 1774, s. 13.
ε') (†) om händelseutveckling o. d.: leda l. föra (till ngt); äv. med indirekt obj. (Engelsmännen) khuna weell öffuerwegha, adt när ssåm thenne gifftermååls saack icke bekome en god framgång, och adt Edher Kong:e Ma:tt skulle sså draga vthwr Landet igen, adt thedt thill ingen wenskap rekia wile, vthan them thill een vpenbar Ørligh och Krijg. HH XXXIII. 1: 176 (1561).
6) sträcka sig l. pågå l. fortfara l. äga bestånd (så l. så länge l. till viss tidpunkt); stundom äv.: fortsätta (efter viss tidpunkt); ngn gg äv. utan adverbial angivande tidslängd l. tidpunkt: fortfara; jfr 7. Tryskotijdhen skal reckia in til wijnandena, och wijnanden skal reckia in til sädhes tijdhen. 3Mos. 26: 5 (Bib. 1541). The onda begärelsen bliffua j oss ämedhan thetta lijffuet recker. LPetri 2Post. 178 a (1555). Andra personers Historia slutas gemenligen med döden, men St. Britas räcker efter döden. Lagerbring 1Hist. 3: 633 (1776). Räddning och fred / Är vinsten (av en övergång över Öresund på isen) — vill kölden blott räcka. Snoilsky 3: 24 (1883). Det var en kortvarig fest — den räckte knappt en timme. Forssell i 3SAH 3: 155 (1889). Doktor Rydestedt har sagt, att denna muskelbristning (hos en fotbollsspelare) kommer att räcka över flera matcher. Moberg Rosell 287 (1932). — jfr ÖVER-RÄCKA. — särsk.
a) i ordspråk. Hundesämian räcker intet länge. Grubb 336 (1665). Jwl räcker intet til Påsk. Därs. 404.
b) (†) om dynasti l. institution: äga bestånd, finnas till; äv. om person: få leva l. få vara med (så l. så länge). Stoodh nw Swerige ganska wel så lenge thenne Inge och hans släkt regerade, Gudh giffue at then släkten hade räkt noghot lenger. OPetri Kr. 57 (c. 1540). Wel är honom som tå förbijdhar och recker in til tusende tryhundrat och fem och tretiyo daghar. Dan. 12: 12 (Bib. 1541). Detta rike räcker ännu. Nordforss (1805).
c) (i Finl.) dra (länge) ut på tiden; äv. i uttr. det räcker att göra ngt o. d., det tar lång tid att göra ngt o. d.; jfr d. Inredningen (av mitt nya hus) räcker evinnerligt länge. Runeberg (SVS) 3: 118 (1836). Det räckte tämligen att gå igenom den (dvs. en tunnel), kanske närmare 10 minuter. Wallin Bref 261 (1849). Betydligare ändringar i mitt förslag (till psalmbok) tyckes väl icke komma i fråga, men det räcker dock att jemföra läsarter och diskutera om dem. JLRuneberg (1857) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 38; jfr 7 d.
d) (utom i Finl. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) opers.: fortfara l. pågå o. d.; äv. (o. numera bl.): dröja l. (motsv. c) dra ut på tiden (så l. så länge); särsk. i förb. med sats inledd av innan l. förrän. Later werldz Konungar behålla sijn Rike, och här regera then korta tijdhen thet kan reckia för them. LPetri ChrPina M 1 b (1572). Pluralitet .. dömde (vid riksdagen 1719) om Folks Egendom, Ära och Lif, och om det räkt något längre, hade man ock funnit medel at genom Votering stadga, det Bruti Egendom borde höra til Cajus. Lagerbring 2Hist. V. 3: 53 (1780). Det räckte en lång stund, innan han tänkte på att svara. Tavaststjerna Inföd. 73 (1887). Så fort Daniel fått sina förberedelser undangjorda, skulle han resa. Det räckte dock litet, ty .. lånetransaktionen tog .. tid. Söderhjelm Brytn. 128 (1901). Sedan (dvs. från augusti 1849) räcker det åter närmare ett år förrän Hedberg får emottaga ett brev från Rosenius. MRuuth i KyrkohÅ 1927, s. 127. Höijer 30Silverp. 187 (1949).
7) finnas i tillräcklig mängd; vara tillräcklig; räcka till l. förslå (så l. så länge l. så l. så långt); om bruksföremål l. material o. d. äv.: hålla l. vara användbar (så l. så länge); ofta med bestämning inledd av prep. till, betecknande tidpunkt l. ort o. d. fram till vilken ngt förslår, l. med bestämning inledd av prep. till l. för, betecknande ändamål vartill ngt förslår, l. med bestämning inledd av prep. för l. till l. åt, betecknande den för vilken ngt förslår; äv. med inf.; förr äv. refl. (se d γ); stundom svårt att skilja från 6. Förrådet räckte till våren. Reskassan räckte till Paris. Lönen räckte icke ens till mat och logi. Portionen var så stor, att den kunde ha räckt för (l. till l. åt) två. Vij haffue vora mynthemestare i Stocholm oc vpsale som mynthe daglige saa lenge sølffueret recker. G1R 1: 223 (1524). När .. (pojken) blef något äldre och hans krafter räckte att göra nytta, anstälde man försök med att tämja honom (till ordnat arbete). Strindberg SvÖ 1: 125 (1882). Aldrig skall tiden ändock räcka för kärlekens fröjd. Risberg Prop. 28 (1905). Om man ville ysta till vinterförråd, räckte mjölken på en gård icke långt. Nilsson FestdVard. 65 (1925). Nog räcker det här tyget i min tid. Östergren (1937). Skulle .. (vagnssmörjan) ej så småningom rinna av, skulle den räcka i oändlighet. Bolin KemVerkst. 59 (1942). — jfr TILL-, UT-RÄCKA. — särsk.
a) i ordspråk o. ordstäv. Emedan gåfwor reckia, tå är moder och dotter venner. SvOrds. A 5 a (1604); jfr 6. Liwset brinner intet länger än weeken räcker. Grubb 463 (1665). Strijdh ström sträcker så länge roghsäcken räcker .. (dvs.) Dhet som altidh afftages blijr snart alt. Törning 143 (1677); jfr språkpr. från c. 1600 under RYKA, v.2 4. Det räcker hvarken till stock eller vägg. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det räcker och blir öfver till en väst. Därs. Nog räcka de i vår tid, sa' skjutsbonden om backarne. Därs.
b) med indirekt obj.: förslå l. räcka till för (ngn); särsk. med tidsadverbial l. måttsadverbial: förslå l. räcka till (så l. så länge) för (ngn), förslå till l. räcka till (så l. så mycket) för (ngn); numera bl. (mindre br.) i sådana uttr. som räcka ngn livet ut, om bruksföremål o. d.: hålla l. vara användbar livet ut för ngn. Papperet räker migh intet mer; dherför vill iagh och sluta nu kårteligen. Carl XII Bref 321 (1704). Om jag skulle få 120 rdr. så måste väl detta räcka mig. JSvedbom (1798) hos Dahlgren Släktprof. 1: 54. Detta skall räcka oss året om. Weste (1807). Hon var mycket gammal, och det täcket, som hon låg under, skulle säkert räcka henne livet ut. Lagerlöf Troll 2: 78 (1921).
c) med personbetecknande subj.
α) = RÄCKA TILL 3 c. En man räcker för att sköta hela företaget. För allt han (dvs. den mångsidigt värksamme Olof Rudbeck) räckte. Snoilsky 3: 9 (1883). De (dvs. två makar) kände att de icke räckte för hvarandra i ensamheten. Strindberg Fagerv. 253 (1902).
β) (ngt vard.) stå ut l. ”stoppa” (så l. så länge). Sköt er i tid .., sade doktorn. .. För tro mig, annars räcker ni inte länge. Wägner Norrt. 143 (1908). Högberg JesuBr. 2: 206 (1915).
γ) [möjl. eg. bildl. anv. av 5 a α] (†) i uttr. räcka till ngt, uppfylla l. fullgöra (ngt). Genom .. (Guds) ord består all ting, Om wij än mykit seya, så kunne wij doch icke reckia ther til. Syr. 43: 27 (öv. 1536; Luther: erreichen; Bib. 1541: reckia ther in til; Apokr. 1921: nå vi aldrig slutet). Gudz Budh .. äro så högh, at ingen blått Menniskia kan aff egen förmögenheet til them räckia och fullgiöra. Rudbeckius Luther Cat. 131 (1667; t. orig.: sie .. erlangen).
d) opers.; förr särsk. i uttr. emedan det kan räcka och vinna, så länge det förslår l. finns ngt att ta av. Man fick .. (bland judarna) aldrig annat göra, än slachta och offra, slachta och offra, ämedhan thet kunde reckia och winna. LPetri 2Post. 207 b (1555). Räcker det, om rapporten kommer in före kvälldags? Högberg Vred. 2: 300 (1906). — särsk.
α) i uttr. det räcker med ngt o. d., ngt räcker till l. förslår. Det räcker ej med ordinär / begåfning att förstå det där. Andersson MickelR 162 (1900). När han skulle tala om något som han hade läst eller varit med om själv, så räckte det inte med sanningen alla gånger. Moberg Utvandr. 446 (1949). Det räcker inte med att andra är berusade. .. Man måste själv vara berusad för att (osv.). Lo-Johansson Förf. 65 (1957).
β) i uttr. så (att) det räcker, tillräckligt; äv. övergående i bet.: mer än nog, (övermåttan) mycket, ”ordentligt”. Se här är pengar så det räcker. Jolin MSmith 16 (1847). Ge honom så det räcker, moster! hade han uppmanat. Janson Ön 163 (1908).
γ) (†) refl., i uttr. efter som det sig längst kan räcka, så långt det räcker l. förslår. VadstÄTb. 22 (1579).
8) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; jfr äv. nor. dial. røkkje (på) seg, om häst: sträcka ut] (†) springa i galopp, galoppera. Till råga (på resans svårigheter) fingo vi en häst, som sprang uppföre backarna och räckte utföre. JSvedbom (1798) hos Dahlgren Släktprof. 1: 39.
9) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. isl. samt av nor. dial. rekkja] (†) följa (spår efter ett djur). När .. någon lapp .. Ringar någon biörn, dett är, han räcker sporen efter honom. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 43. Læstadius 2Journ. 182 (1833).
10) ss. dep.
a) (†) reciprokt, i uttr. räckas i händer om ngt; ta varandra i hand på ngt l. bekräfta ngt med handslag inför rätta; jfr 3 a α β'. Dömdhez att Erick skulle förlike saken medh 6 m(arker) dher om Reckthez dij j hendher. UpplDomb. 5: 29 (1599).
b) (i Finl.) om person: nå (till ngt o. d.); jfr 5 a α. Irja. (Om du inte vill slå ihjäl den långa karlen) .. klöser jag själf ögonen ur honom. Ennu. Du räcks ej. Numers Dram. 2: 15 (1893). Jag räcks upp till taket. Bergroth FinlSv. 89 (1917); möjl. särsk. förb.
Särsk. förb.: RÄCKA EFTER. (†) till 7: räcka till o. bli över? Wij hafue fulle haft her (dvs. i fråga om vissa förhandlingar) någet till att blåsa på såm hafuer räckt efter. TBjelke (1595) i HB 2: 269.
RÄCKA FRAM10 4. [fsv. räkkia fram] jfr framräcka. Wollimhaus Ind. (1652).
1) till 3: sträcka fram (en del av sin kropp); särsk. (motsv. räcka, v. 3 a) med avs. på hand. Räcka fram handen. Lind (1749). Räck fram munnen. Möller (1790). jfr (tillf.): Då satan jämte rytandet räckte fram hennes (dvs. en besatts) tunga faseligen långt ur halsen (osv.). Gadelius Tro 1: 189 (i handl. fr. 1717). särsk. (numera mindre br.) refl., i uttr. räcka sig fram, sträcka sig fram, luta sig fram. (Modern) räckte sig fram för att se närmare på honom och klappa hans kind. Benedictsson Folkl. 153 (1884, 1887).
2) till 4: sträcka fram (ngt som man håller i). Han räckte fram en sliten / Sparbössa. Wennerberg 1: 73 (1881).
3) till 5: nå fram (till ngt o. d.); förr särsk. (motsv. räcka, v. 5 b δ) om projektil. Weste (1807). Kulorne räckte icke fram till skeppet. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 18 (1852).
4) (†) till 7: förslå, räcka till. Weste (1807).
RÄCKA FRÅN SIG, se räcka ifrån sig.
RÄCKA FÖRBI10 04. särsk. (mindre br.) till 3, refl., i uttr. räcka sig förbi, sträcka sig l. luta sig så att man kan nå förbi (ngn). Östergren (1937).
RÄCKA GENOM, se räcka igenom.
RÄCKA HIT10 4.
1) till 3: sträcka (en del av sin kropp) mot den talande. (Jesus sade till Tomas:) Räk hijt thina hand, och stick henne in j mina sijdho. Joh. 20: 27 (NT 1526).
2) (i sht vard.) till 4: sträcka (ngt som man håller i) mot den talande; ”ge hit” l. lämna hit l. ”langa hit” (ngt); äv. abs.; jfr hit, adv. 1 a γ. (Sv.) Räck hit! (lat.) cedo. Lindfors (1824). Räck hit brädet. Auerbach (1913).
RÄCKA HOP, se räcka ihop.
RÄCKA IFRÅN SIG10 04 0, äv. RÄCKA FRÅN SIG10 4 0.
1) (†) till 3, i uttr. räcka ifrån sig alla fötter l. räcka alla fötterna från sig, om djur: (ligga o.) sträcka ut alla fötterna; äv. i uttr. räcka alla fyra ifrån sig, om person: (ligga o.) sträcka ut armar o. ben. Offta ginge (hästarna) slätt om kull, så att the rechte iffrå sigh alla fötter. Svart G1 137 (1561). Hon (fann) kalfwen j kättan lijggande och räkte alla fötterna från sigh lijka som dödher. BtFinlH 2: 366 (1678). (Sv.) Han ligger och räcker alla fyra ifrån sig: (lat.) prostratus, fusus humi jacet. Lindfors (1824).
2) (numera föga br.) till 4: lämna ifrån sig (ngt som man håller i). Räcka ifrån sig gevären. Nordforss (1805).
RÄCKA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32.
1) (numera bl. tillf.) till 3, 4: sträcka (ngt) igenom. Dähnert 240 (1746).
2) till 5: nå fram genom (ngt); äv. abs. Dähnert 240 (1746). En folklig fest är hoptvinnad af trådar, som komma från skilda håll. .. Somliga trådar räcka inte igenom, andra ha brustit. Nilsson FolklFest. 122 (1915).
RÄCKA IHOP10 04, äv. HOP4, förr äv. TILLHOPA.
1) (†) till 3 a, i uttr. räcka sina händer tillhopa, ta varandra i hand (till tecken på förlikning); jfr räcka tillsamman. ArbogaTb. 3: 400 (1533).
2) till 5.
a) (numera bl. mera tillf.) till 5 a, om person l. djur: kunna sträcka sig l. förflytta sig tillräckligt långt för att nå fram till varandra. The sättia twå hundar för porten som räckia till hoopa, att ingen stackare skall komma upp, och få något godt. VDAkt. 1675, nr 116.
b) till 5 b, om sak, i sht klädesplagg: nå runt l. gå ihop (om ngt), vara tillräckligt lång l. stor för att gå ihop (med ngt). Weste (1807). Byxor och vest räcka ej ihop. Bergman VSmSkr. 16 (1819). Bältet räcker ihop om lifvet. Dalin (1855).
c) (†) i utvidgad anv., om fartyg: under färd träffa samman (med annat fartyg). Stiernman Com. 3: 946 (1672); jfr Därs. 4: 19 (1673). Anm. I nedan anförda språkpr., där the sannol. är felaktigt för thet, har räckia i hoop sannol. bet.: gå ihop, räcka till. (Om land och rike skola bestå) så måste hwar och en i sin stadh .. draga något lijtet sitt stååt och öfwerflödigheet i hoop och låta sig benöija med något ringare på thet the må räckia i hoop. Rudbeckius KonReg. 179 (1615).
RÄCKA IN10 4. jfr inräcka.
1) (numera bl. mera tillf.) till 3: sträcka in (en del av sin kropp i l. genom en öppning o. d.); förr äv. om tjur: sticka l. köra in (hornen i ngns kropp). Then rasande Tiuren / Räckte in Hornen, / I Konung Egils lif. Peringskiöld Hkr. 1: 35 (1697). (Tjuven) räcker in båda händerna (genom gluggen) efter fläsksidan. Landsm. V. 6: 73 (1885). Räcka in handen genom fönstret. Auerbach (1913). särsk. refl., i uttr. räcka sig in, sträcka sig in (i l. genom l. över ngt o. d.). Barrträden derutanför räcka sig in öfver rundmuren. Rosenius Himmelstr. 252 (1903); jfr räcka, v. 3 m.
2) till 5: nå in (i l. till ngt o. d.). Rothstein Byggn. 472 (1859). Det här repet räcker inte in i rummet. Auerbach (1913). särsk.
a) (†) om ngt spetsigt: tränga in (i ngt). Tå stack Tiuren sina Horn för Konungens Bröst, så at the räckte in i Lifwet. Peringskiöld Hkr. 1: 35 (1697; isl. orig.: a Kafi stoþ).
b) (†) till 5 b δ, om skjutvapen: nå in (i l. till ngt o. d.). (Det var) mindre underligt att de gröfre piecerna (vid beskjutning av en fästning) räckt in. HA 6: 89 (1808). jfr: Så långt ifrån Slottet, at Styckerne ther in ey wäl räckia kunde. Widekindi KrijgH 148 (1671).
RÄCKA KRINGOM, se räcka omkring.
RÄCKA NED10 4 l. NER4. jfr nedräcka.
1) (numera mindre br.) till 3: sträcka l. sticka ned (en del av sin kropp i l. till ngt o. d.). Verelius Gothr. 49 (1664). (Hulv Skumble) räckte ned handen (i källan) för att dricka. Heidenstam Svensk. 1: 163 (1908).
2) till 4: sträcka l. lämna ned (ngt som man håller i till l. i ngt o. d.). Doggen .. väntade .. tills det sparda (av maten) .. räcktes ned till honom. Hallström Händ. 76 (1927).
3) till 5: nå ned (i l. till ngt o. d.). Weste (1807).
RÄCKA OM10 4. till 5: nå runt om (ngt); äv. abs. Rena papper så stora som kunna räcka om hvar half kyckling. Warg 201 (1755).
RÄCKA OMKRING10 04, förr äv. KRINGOM. (numera bl. mera tillf.)
1) till 4: räcka (ngt som man håller i) till den ene efter den andre i ett sällskap, skicka (ngt) från den ene till den andre i ett sällskap (t. ex. vid ett matbord). Auerbach (1913). (Sv.) Räcka omkring .. (eng.) pass round. Harlock (1944; vid bord).
2) till 5, = räcka om. BtFinlH 4: 188 (1563: kring om). Gördeln räcker icke omkring. Dalin (1855).
RÄCKA OPP, se räcka upp.
RÄCKA TILL10 4. [fsv. räkkia til] jfr tillräcka.
1) (†) till 3: sträcka (en del av sin kropp) fram till ngt; äv. refl., i uttr. räcka sig till, sträcka sig fram (för att fatta tag i ngt). (Isl.) Seilist þa skrymer til, .. (Sv.) Han reckte sig till. Verelius 217 (1681). Det gäller att icke endast se på Christus huru han bär korset, utan ock att räcka skuldran till och bära det efter honom. Thomander Pred. 1: 45 (1849).
2) (†) till 4, i uttr. räcka ngn ngt till, räcka l. ge ngn ngt. Nordenflycht QT 1745, s. 87 (1736).
3) till 7: vara tillräcklig l. förslå (så l. så länge); äv. med bestämning inledd av prep. för (ngn gg äv. åt), betecknande ändamål vartill ngt förslår, l. med bestämning inledd av prep. för l. åt, betecknande den för vilken ngt förslår; äv. med inf. Matsäcken räcker till för (l. åt) oss båda. Jngen gøre høgre geld æn hans godz ræck[er] til at betala m[edh]. OPetri Tb. 328 (1527); möjl. icke särsk. förb. Dens. 4: 385 (1539). Om jag får flere thåckne fri herrer hid thil Wijborrich, ssom wijl sså thage godzet wnnder sig ssom Berthil Jörrennssenn haffuer giört, tha recher icke Wijborrichz länn thil j 3 år. BtFinlH 4: 361 (1568). Hvarcken Gator eller Fönster ville räckia till för det Fålck .., som trängde sig fram till att see. BrinkmArch. 2: 137 (1674). Man kunde omöjligen utan beundran se, huru den (dvs. Lings kraft) räckte till åt alla sina yttringar. Atterbom Minnest. 2: 64 (1840). (Franzén) fick tiden att räcka till för de många uppdragen. Wirsén i 3SAH 2: 619 (1887). jfr: Thenne wndsetning som görs helghomen, hon ey allenest vpfyller then brist som helghonen haffua, vtan iemwäl räcker ther till ath monge tacka gudh. 2Kor. 9: 12 (NT 1526; Bib. 1541: offuerflödher). särsk.
a) i ordspråk. Reck foothen så witt at skinfelden recker til. SvOrds. C 1 a (1604). Wijssdomen räcker intet altijdh til. Grubb 860 (1665). Skräppa, swälta, rijda på snee, räcker wäl thee. Törning 136 (1677); jfr e.
b) (†) med obj. betecknande den för vilken ngt förslår. Balck Es. 225 (1603). Jag har skickat dig en mängd tyska Luntor, som lära räcka dig till. Geijer Brev 168 (1813).
c) med personbetecknande subj., dels: vara tillräckligt många l. nog (för ett arbete o. d.), dels: ha tillräckligt med krafter l. förmåga l. energi (för ett arbete o. d.); äv. med inf.; äv. i uttr. räcka till åt l. för ngt l. ngn, ha tillräckligt med krafter o. intresse för att ägna sig åt ngt l. ngn l. hinna med ngt l. ngn l. vara tillräcklig ss. umgänge o. d. för ngn; jfr räcka, v. 7 c α. The hadhe allesammans monga otaligha dödha the aff enahanda dödh dödhe wåro, så at the leffuande icke reckte til at begraffua them. Vish. 18: 12 (öv. 1536). (Hartmansdorff) räckte till åt allt och åt alla. Hellberg Samtida 8: 55 (1872). (Den fromma Julia Gonzaga) räcker till icke blott för dem, hvilka befinna sig i hennes närhet. Söderhjelm ItRenäss. 331 (1907). (Skådespelerskan) räckte ej till i (en viss) .. krävande roll. Henning HbgMinn. 1: 198 (1950).
d) opers. (motsv. räcka, v. 7 d); ofta med tanke på ngns tillgång på pängar o. d.; särsk. i sådana uttr. som få det att räcka till, få pängarna att räcka, få det att gå ihop. (Konung Albrekt) war så rund och snar til at begåffua sina landmän med stora skenker .. at thet kunde intit reckia til för honom sielffuom. OPetri Kr. 145 (c. 1540). (Tegnér) hade .. klagat öfver, att han hade svårt att få det att räcka till. Wrangel TegnSläktm. 89 (1913). särsk. (motsv. räcka, v. 7 d α) i uttr. det räcker till med ngt, ngt räcker till l. förslår. Böös Betr. 56 (1903). Det räcker .. gott till med de vitaminer, som finnas i den vanliga jästen. Bolin VFöda 129 (1933).
e) övergående i bet.: finnas i stor mängd l. i överflöd, vara stor; äv. i sådana uttr. som räcka bra till på längden, vara av ansenlig längd. Sorg och bekymmer räcka till, mor, .. jag ville säga, mor, att bekymmer och förargelse är, som ni ser, min dagliga kost. Runeberg 4: 202 (1834). (Över sängen) hängde .. bössor, som räckte bra till på längden. Öman Ungd. 160 (1889).
RÄCKA TILLBAKA10 040, äv. 032.
1) till 4: lämna tillbaka (ngt som man håller i). Han räckte svärd och handskar / Tillbaka åt de tre. Runeberg 2: 104 (1848).
2) till 6: sträcka sig tillbaka (i tiden). Så långt historien räcker tillbaka. Tegnér (WB) 3: 307 (1817).
RÄCKA TILLHOPA, se räcka ihop.
RÄCKA TILLSAMMAN. (†) till 3 a, i uttr. räcka händer tillsamman, ta varandra i hand (till tecken på förlikning); jfr räcka ihop 1. UpplDomb. 5: 167 (1597).
RÄCKA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. räkkia up] jfr uppräcka.
1) [jfr lt. anrecken] (förr) till 1 c: sträcka ut (lina l. trossdukt o. d.) i repslagarbana (för putsning o. d.). Rig 1937, s. 140, 141.
2) till 3: sträcka upp (en del av sin kropp). Räcka up armarne. Sahlstedt (1773). särsk.
a) (förr) sträcka upp (ett finger l. flera fingrar) ss. en åtbörd för att beteckna instämmande l. edgång o. d. (Lat.) digitum tollere, (sv.) Räckia vp fingret eller handen, quod hodie quoq(ue) suffragantis et annuentis signum est. Helsingius Cc 8 a (1587); jfr b. Räcker vp the finger tw, / Och migh swärier all trohet nw. Messenius Swanhuita 48 (1613).
b) sträcka upp (sin hand l. sina händer); särsk. dels i fråga om röstning med handuppräckning, dels om skolelev: sträcka upp (handen) till tecken på att han l. hon kan svara på en fråga av läraren l. själv önskar fråga l. be läraren om ngt o. d. Helsingius Cc 8 a (1587; se under a). Den klent begåvades situation i skolan .. (är att) aldrig få vara ensam om att räcka upp handen och kunna svara på frågan. SocÅb. 1945, s. 33.
c) [fsv. räkkia sik up] refl., i uttr. räcka sig upp.
α) (†) sätta sig upp (från liggande ställning). (Då) rächte hon sigh vp (i sjukbädden) och Laas med andecht thenne wers aff wår Christeliga Kyrckio-Psalm. Rudbeckius CAppelbohm I 3 a (1668).
β) (numera föga br.) sträcka sig upp (efter ngt), sträcka sig upp för att nå (till ngt); äv. bildl. Han rechte sigh vp effter någett flesk, der hängde. 2SthmTb. 7: 450 (1588). Jag har försökt räcka mig upp till idealen. Lindqvist Herr. 172 (1917).
3) till 4: sträcka upp (ngt som man håller i), lyfta upp (ngt) för att lämna det (till ngn). Häf-offer .. kallas så, förty then som offrade thet, uphof, eller lyfte thet up i wädret, williandes lika som räcka thet up til Gud. Spegel 172 (1712). Runeberg 5: 230 (1863).
4) till 5: nå upp (till ngt o. d.); äv. bildl.; förr äv. (möjl. med huvudtonen på verbet o. i så fall icke att fatta ss. särsk. förb.) i det bildl. uttr. räcka upp till himmelen, utmana Guds vrede, vara upprörande l. oerhörd. J haffuen så gruffueligha slaghit them j hiäl, at thet recker vp til himmelen. 2Krön. 28: 9 (Bib. 1541; Luther: so grewlich, das jnn den himel reicht). Peringskiöld MonUpl. 143 (1710). Höpken ÅmVetA 1771, s. 43 (bildl.). Hvart skall du gå, lilla fänta? / Sta å plocka nötter, kan du tänka. / Du räcker inte opp, lilla fänta. Landsm. V. 5: 178 (1886). Moberg Nybygg. 29 (1956). särsk. (†) till 5 b α γ', om område: sträcka sig upp (från en punkt o. d.). En (hage) rekker op fraa Rödna och östan synnan mz Rödhna. JönkTb. 123 (1532).
5) (i vitter stil) till 6: nå (till viss tidpunkt). Nytt historiskt material, som .. lämnat oanade utsikter öfver tidehvarf, till hvilka den litterära traditionen icke räcker upp. Bergstedt Samh. 3 (1902).
6) (i Finl.) ss. dep., till 10 b: nå upp. (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 22 (1958).
RÄCKA UT10 4. [fsv. räkkia ut] jfr uträcka.
1) (†; se dock a, b) till 1: räta ut l. räta på (ngt); sträcka ut l. töja ut (ngt); äv. med saksubj.; äv. med refl. personobj. (se e). Then längste fingren bleff krookot, at hon icke fick räckia vth honom. Gyllenius Diar. 3 (c. 1660). Lindan tienar allenast at räcka ut Barnets Armar och Ben. Hoorn Jordg. 1: 280 (1697). Afzelius Sag. X. 1: 58 (1864). särsk.
a) (i sht om ä. förh., fullt br.) metall. till 1 b: smida ut (järnstycke o. d.) under hammare; äv. med obj. betecknande resultatet: smida järn o. d. till (stång o. d.); äv. med saksubj., betecknande hammare o. d. Et Valsverk (kan) utprässa 10 à 20 stänger bandjärn, på lika lång tid, som en Kniphammare räcker ut allenast en stång. Polhem Test. 57 (c. 1745). Smedjan, där stålet räcktes ut, från göt till ämnen och därefter till de av kunden bestämda dimensionerna. Järnbruksminn. 22 (1952).
b) (fullt br.) sjöt. till 1 c, med avs. på tåg. Ramsten 35 (1866).
c) till 1 d: räcka (läder). Sahlstedt (1773).
d) bildl.: draga ut på (ngt) så att det varar (till viss tidpunkt); jfr räcka, v. 1 e. Tre dylika anrättningar i ett och samma rum räckte ut soupén till kl. 2 om morgonen. Tersmeden Mem. 6: 46 (1785).
e) [fsv. räkkia sik ut] refl., i uttr. räcka ut sig l. räcka sig ut, räta på sig, sträcka upp sig i sin fulla längd; äv. om växande person: växa på längden, bli utvuxen; jfr räcka, v. 1 f α. För oss, som stog nedrigt och i en trång graf, der man intet fick räcka ut sig, föll swårare att kasta (granater) till dem (dvs. fienden), än dem war swårt att kasta till oss. KKD 1: 262 (c. 1710). (Sv.) Han börjar räcka ut sig. (Om en yngling som växer). (Fr.) il grandit. = devient grand. Nordforss (1805). Meurman (1847: räcka sig ut).
2) (utom i a—c numera bl. mera tillf.) till 3: sträcka (en del av sin kropp) utåt (från dess normala läge), sträcka ut (en del av sin kropp genom en öppning o. d.); äv. refl. (se g). När the (dvs. ridderskapet) klagade, at the icke förmotte halla theras karla aff then förläning som the hade, och begierade meera, thå plägade .. (Karl Knutson) swara them, at the icke skulle reckia fothen länger vth, än skinfellen rächte. OPetri Kr. 190 (c. 1540); jfr räcka, v. 5 b α α'. (Ormen) rekte ut gadden. Bureus Suml. 65 (c. 1600). En fogel som räcker ut vingarna för att flyga. Nordforss (1805). särsk.
a) (fullt br.) till 3 a, med avs. på hand; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Räk vth thina hand. Mat. 12: 13 (NT 1526). Den, som icke är blind, skall .. (av redogörelsen för mitt o. min brorsons förhållande till varandra) finna, att jag mer än en gång räckt ut handen till försoning. Knorring Cous. 1: 7 (1834). Lagerkvist EvigLeend. 91 (1920).
b) (fullt br.) till 3 b, med avs. på arm. FormPuerColl. B 6 a (1559, 1579). (Eremiten) räkte ut armen till .. (de sjuka, som sökte hjälp) genom gluggen. Landsm. V. 6: 28 (1885).
c) (fullt br.) till 3 h, med avs. på tunga; särsk.: sträcka ut (tungan) ss. en åtbörd av förakt l. för att gyckla med ngn; ofta med bestämning inledd av åt l. mot l. efter (förr äv. över), betecknande den (l. det) som är föremål för förakt l. gyckel; äv. bildl. The reckte vth tungona och pekadhe finger åt honom. FörsprJes. Aaa 2 b (Bib. 1541). Offuer hwem wilien j nu gapa medh munnenom, och reckia vth tungona? Jes. 57: 4 (Därs.; Bib. 1917: Mot vem .. räcken I ut tungan). The .. reckia vth tungona effter tigh. Balck Ridd. G 1 b (1599). De stora tidningarnas kåsörer .. räcka ut tungan åt allt som icke faller dem i smaken. Samtiden 1873, s. 157.
d) (†) till 3 j, med avs. på öra.
α) i uttr. räcka ut örat, i fråga om intensivt lyssnande: spetsa öronen. (En herde som hör att björnar anfalla hans hjord) räcker ut örat och lysnar. Mörk Ad. 1: 35 (1742).
β) i uttr. räcka ut sina åsneöron, bildl.: visa att man är dum (som en åsna). Fernander Theatr. 22 (1695).
e) (†) till 3 k, i uttr. räcka ut famnen mot ngn, breda ut l. öppna armarna för att sluta ngn till sitt bröst. Meurman (1847).
f) bildl., om sak (motsv. räcka, v. 3 m). Där skogen räcker ut en spets bland skyttegrafvarna, springa människorna hoptals. Berg Krig. 132 (1915).
g) refl., i uttr. räcka sig ut, sträcka sig ut (genom en öppning o. d.). Gabriella räckte sig ut genom fönstret. Carlén Rosen 749 (1842). Meurman (1847). jfr (†, i bild): Ty rekker han (dvs. oceanen) sig ut och uppå Aden pekar / Ther Turken seglar när han Mechas Tempel slekar. Spegel GW 96 (1685); jfr 1 e.
3) till 4: sträcka (ngt som man håller i) utåt, sträcka (ngt som man håller i) ut (genom en öppning o. d.). Han räckte ut flaskan åt oss. Hallström Händ. 68 (1927).
4) till 5: nå ut (genom ngt o. d.). Medh mindre pröfues kan, att skorsteen icke hafuer rächt uth genom taak .. tå kan thet eij räknes för wådheld. Lagförsl. 219 (c. 1609). särsk. (†) med obj.: nå över (ngt). (Ett pianospelande barn är) beständigt i fara att ej räcka ut oktaven med de små fingrarne. Wetterbergh SamhKärna 2: 25 (1857).
5) (†) till 7: räcka till, förslå; jfr 6. Ertskåckorna skäras sönder, om de äro något stora, at de må räcka ut så mycket betre (då man sätter). Serenius EngÅkerm. 160 (1727).
6) (i vissa trakter) till 7 b, i uttr. räcka ngn ut, äv. räcka ut ngn, räcka så länge ngn lever. Haf kvar din smula, du, och lägg dig vinn om dess förkofran. Hon räcker kanske ut dig själf, men dottern .. hon kommer i backstugan, hon. Högberg Vred. 1: 141 (1906).
RÄCKA ÅT. [fsv. räkkia at] jfr åträcka. (†)
1) till 5: (kunna) nå (ngt), komma åt (ngn l. ngt); äv. abs. Serenius Yy 3 a (1734). Om .. (kvinnan) på aldraminsta sätt kunde räcka åt honom (dvs. Jesus), så skulle hon varda hulpen. Borg Luther 2: 681 (1753). (Sv.) Han räcker icke åt, (t.) er kann so hoch nicht reichen. Heinrich (1828). särsk. bildl., om krigförande part, med avs. på område: kunna nå (o. utöva kontroll över) med militära maktmedel l. dyl. Fast Kongh August ännu kallades Kungh i Pålen, så skulle ändå väl all dhen Districten, som vij räkia åht, aldeles lyda oss. Carl XII Bref 310 (1704).
2) till 6: dra ut på tiden, ta (så l. så lång tid). (Vid banketten talade konungen) med många flere ssådanna ord, som wäll rächte åt ehn god stund på natten. Brahe Kr. 26 (c. 1585).
3) till 7: räcka till, förslå. BtÅboH I. 1: 27 (1554). Man skal lefwa medan en får lefwa, / Thet räcker nogh åt i Jorden blifwa. Rudbeckius Starcke C 1 a (1624).
RÄCKA ÖVER10 40. jfr överräcka. särsk.
1) (numera föga br.) till 3, refl., i uttr. räcka sig över, sträcka sig över så att man når (in i ngt); äv. bildl. Det är en utvidgande känsla, att över ögonens vanliga gräns räcka sig över in i ett undangömt fjärran. Törneros Brev 2: 397 (1826; uppl. 1925).
2) till 5: nå över (ngt); äv. utan obj.: nå över (till ngt o. d.). (Trädgårdssängarna äro) 3 (alnar) i bredden, så att dän som ränsar, räcker wäl öffwer på både sidor. Rosenhane Oec. 127 (1662). Se blott på granbuskarna, som täfla i växten! Hvarje tum, som ett toppskott räcker öfver de andras, är vunnet på deras bekostnad. Quennerstedt KampTillv. 55 (1899); möjl. icke särsk. förb. särsk. (numera bl. tillf.) till 5 b γ, om öga: kunna se över (ngt), nå gränserna för (ngt). Det låga landet .. (mellan Oldenburg och Leer är) ofta så vidsträckt att ögat ej räcker öfver det. Bladh (o. Hornstedt) 45 (1799).
Ssgr (i allm. till 1 b): A: RÄCK-BORD. (förr) metall. vid vissa ugnar för värmning av järn före räckning: bord varpå järnet lades innan det infördes i ugnen. JernkA 1850, s. 51.
(1 c) -BRÄDA, r. l. f. [jfr t. reckbrett] (förr) bräda försedd med pinnar vid vilka linor o. d. fästes, då de sträcktes ut på en repslagarbana (för putsning o. d.); vanl. om vardera av de båda i repslagarbanans ändar placerade brädor av detta slag, av vilka den ena var anbragt vågrätt o. den andra lodrätt; jfr -påle. Rig 1937, s. 140.
-BÄNK. (räck- 1840 osv. räcke- 15691670) [jfr d. rækkebænk, t. reck(e)bank]
1) (förr) till 1 d: vid räckning använd ställning bestående av ett smalt bord som vid ena långsidan (l. vardera långsidan) hade en rörlig slå varmed skinn l. hud l. läder fasthölls i bestämt läge. BoupptSthm 1670, s. 273.
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande, om ä. förh.) till 2: sträckbänk. RA I. 2: 326 (1569). Dher efther .. skall .. (en förrädare) pines på Räckebencken .. och grant vptecknes hwadh han bekenner. UrkFinlÖ I. 3: 111 (1598); jfr Schybergson FinlH 1: 370 (1887).
-FORMA, r. l. f. (förr) metall. i härd med två formor: forma varigenom bläster tillfördes vid värmning av järn före räckning. JernkA 1859, s. 223.
-HAMMARE. (räck- 1734 osv. räcke- 1626) [jfr t. reckhammer] metall. hammare för uträckning av stål l. (i sht förr) järn l. för smidning av grövre redskap o. värktyg; särsk. (förr) om medelstor vattenhammare. Uppl. 2: 184 (i handl. fr. 1626). (Fjäderhammaren Vulkanusär) Passande som räckhammare för fyrkantjärn. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 499. (Vid 1800-talets slut) kommo räckhamrarna med en hammarvikt av 200—700 kg upp i en hastighet av 80—100 slag i minuten. 3UB 5: 55 (1926). Järnbruksminn. 177 (1952). jfr ång-räckhammare.
Ssgr: räckhammar-slagg. (i sht förr) metall. slagg uppkommet vid bearbetning av järn under räckhammare. Dædalus 1940, s. 40.
-smed. metall. smed som arbetar vid en räckhammare. YrkesförtArbFörmedl. 51 (1936).
-städstabbe. (numera föga br.) metall. underlag för städ till räckhammare. JernkA 1851, s. 178.
(5) -HÅLL. i uttr. inom (äv. i) räckhåll o. d., på sådant avstånd att ngn l. ngt kan nås av ngn l. ngt, utom (äv. ur l. utanför) räckhåll o. d., på sådant avstånd att ngn l. ngt icke kan nås av ngn l. ngt; äv. med bestämning inledd av prep. för l. med gen., betecknande den l. det som kan (resp. icke kan) nå ngn l. ngt; äv. bildl. Ha ngt inom räckhåll. Hvad han gått och önskat sig så där obestämdt .. låg nu inom räckhåll. GHT 1895, nr 234, s. 2. John satte sig utom räckhåll för henne. Därs. nr 238 B, s. 3. Skogen ligger .. utom synhåll .. men i räckhåll för tankarne. SD(L) 1896, nr 501, s. 5. Därmed var .. (Bengt Stensson) utanför den svenska lagens räckhåll. Schück i 3SAH 26: 258 (1914). Folk .. klagar, att i Ribingshovs källare ligger ur räckhåll för dem sprit för en halv million. Wägner KvartO 36 (1919). särsk. (föga br.) i uttr. komma ngn inom räckhåll, komma inom räckhåll för ngn. Lagerlöf Holg. 2: 178 (1907).
-HÄRD. (räck- 1734 osv. räcke- 16391762) (i sht förr) metall. härd där värmning för räckning utföres; i fråga om äldre smidesmetoder äv. om härd där såväl färskning som värmning för räckning utfördes. Uppl. 2: 184 (i handl. fr. 1639). Vällningen (av smältjärnet) försiggår vid de minsta verken någon gång i s. k. räckhärdar, men för det mesta uti gasvällugnar. NordT 1878, s. 320. Vid Gimo järnbruk funnos 1903 en masugn, 4 vallonsmälthärdar och 2 räckhärdar. Uppl. 2: 227 (1906).
Ssgr (i sht förr, metall.): räckhärds-skötsel. skötsel av räckhärd. JernkA 1871, s. 19.
-smide. smide med användande av endast räckhärd. JernkA 1848, s. 287.
-HÄRD-SULA, r. l. f. (numera föga br.) metall. räckarlupp. JernkA 1860, s. 309.
(5 a α) -HÖJD. höjd dit en person l. ett djur kan nå (vid försök att ta ngt o. d.). Flodström SvFolk 270 (1918). HantvB I. 2: 165 (1934).
(1 d) -JÄRN. [sv. dial. (Finl.) räckjärn] (förr) = -spade. Juslenius 305 (1745).
(3 b β) -LÄGE. gymn. läge vari gymnasts armar hållas sträckta rakt framåt (parallella o. vinkelräta mot bålen samt vanl. med handflatorna vända mot varandra). Thulin Gymn. IV. 1: 36 (1935).
-MÄSTARE. (förr) metall. räckarmästare. SD(L) 1894, nr 324, s. 4.
(1 d) -NAGEL. (räck- 1765 osv. räcke- 15871754) [fsv. räkkenaghle (ArbogaTb. 3: 66: en rekke nagla, ss. obj.); jfr d. rækkenagle; anledningen till benämningen är sannol. att redskapet till formen stundom erinrade om en fingernagel] (förr) = -spade. Helsingius Cc 5 a (1587). (Sockenskomakaren) färdades gårdarna emellan med sin lästpåse, skomakareskrinet, räcknageln och spannremmen. Enström Järnv. 56 (1928).
(1 c) -PÅLE. (förr) påle försedd med pinnar som stundom ersatte den lodrätt placerade räckbrädan i en repslagarbana. EngSvOrdb. 846 (1874).
(3 b β) -SITTANDE, p. adj. gymn. om ställning: sittande med armarna i räckläge; äv. elliptiskt, närmande sig bet. av ett sbst.: räcksittande ställning. Hartelius Sjukgymn. 36 (1870). Wide MedGymn. 28 (1895).
-SLÄGGA, r. l. f. (förr) metall. slägga använd till att räcka järn med. Levander DalBondek. 2: 70 (1944).
-SMED, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3696). (förr) metall. smed som hade till yrke att räcka järn, räckare. Eneström Gnosj. 18 (1906). MorgT(A) 1948, nr 258, s. 5 (om förh. c. 1910).
-SMEDJA. (förr) metall. smedja för räcksmide. TJäg. 1833, s. 400. Järnbruksminn. 177 (1952; om förh. 1908).
-SMIDE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3696). (i sht förr) metall. smide varvid järn räckes; äv. konkret, om räckt järn. Räcksmidet har drifvits i 251 dygn för en vällugn med 3 hammare. JernkA 1868, s. 419. (Sv.) Räcksmide, .. (t.) Streckware. Auerbach (1913).
-SMIDNING. (i sht förr) metall. uträckning (av järn). (Lufthammaren Eulenburgkan användas) För räcksmidning af rundjärn. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 502.
(1 d) -SPADE. (räck- 1735 osv. räcke- 16401928) [jfr d. rækkespade] (förr) spadliknande redskap av järn (med kryckformigt skaft) varmed man vid räckning skrapade hudarnas köttsida; jfr -järn, -nagel. Linc. (1640). Jagh (dvs. en skomakare) togh til min Räckespade. Brasck Apg. L 1 b (1648). Med vänstra handen fattar man den fritt hängande delen (av skinnet) och bearbetar så köttsidan med räckspaden, som hålles med höger hand och stödes i armhålan. Fatab. 1935, s. 186.
-STABBE. (i sht förr) metall. underlag för räckstäd. JernkA 1851, s. 179.
-STAD. (†) Räckstaden kallas medlersta delen på banen af et smedjestäd, som brukas för stångjärns- eller kniphamrar, hvarpå stångens utdragning, eller räckning, sker tvärt öfver städet. Rinman (1789).
(3 b β) -STÅENDE, p. adj. gymn. om ställning: stående med armarna i räckläge; äv. elliptiskt, närmande sig bet. av ett sbst.: räckstående ställning. Hartelius Sjukgymn. 23 (1870). Räckstående utgångsställning intages på kom(mando)ordet: Armar framåt-sträck! Balck Idr. 3: 137 (1888).
-STÄD. (räcke- 15571562) (i sht förr) metall. städ för uträckning av järn. VästmHandl. 1557, 2: Räkensk. s. 33 b.
(3 b β) -STÄLLNING. gymn. = -läge. Hartelius Sjukgymn. 84 (1870).
(1 d) -TRÄ. [jfr d. rækketræ, t. reckholz] (†) krusbräde. SvTyHlex. (1851, 1872).
(1 d) -TRÄD. (†) = -trä. Wikforss 2: 379 (1804). Heinrich (1828).
(3 b β) -TVÄRSTÅENDE~0200, p. adj. gymn. om ställning vid balansgång: tvärstående med armarna i räckläge; äv. elliptiskt, närmande sig bet. av ett sbst.: räcktvärstående ställning. Thulin Gymn. IV. 1: 85 (1935).
-TÅNG. (räck- 1789 osv. räcke- 15481550) (i sht förr) metall. tång varmed ett uppvärmt järnstycke o. d. fasthålles under räckning, smidestång. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1548). SvTeknOrdb. (1946).
-UGN. (numera bl. tillf.) ugn för värmning av järn o. d. före räckning; förr äv.: räckhärd. Ferner ResEur. 249 (1760; om härd). JernkA 1904, s. 425.
-VALS; pl. -ar. [jfr t. reckwalze] (numera föga br.) metall. vals för bearbetning av järn till större längd, vals i stångjärnsvalsvärk. ÖoL (1852). Verkstäd. 1956, nr 3, Annons. s. 45. —
-VALSA, -ning. [till -vals] (föga br.) metall. valsa (järn) i stångjärnsvalsvärk; äv. abs. Verkstäd. 1956, nr 3, Annons. s. 45. —
-VERK, se -värk.
-VIDD. [jfr d. rækkevidde]
1) till 5, om det avstånd l. det område över vilket ngn l. ngt når l. kan sträcka sig l. förflytta sig; äv. (motsv. räcka, v. 5 b α γ') i fråga om område l. havsyta o. d.: vidd (över vilken ngt utbreder sig), storlek; äv. (övergående i 2) om avstånd inom vilket ngt fungerar. Dahlgren Stanley 2: 346 (1890). Farvatten, hvari fiske uteslutande förbehålles hvarje lands egna undersåtar, bestämmes ha en räckvidd af 1 geografisk mil från kusten. VL 1899, nr 270, s. 2. Räckvidden mellan tummen och långfingret. Nilsson HallMus. 38 (1902). Över hustaken, evigt i rörelse, med otrolig räckvidd, sträckte strålkastarstrimman .. sin skyddande och välsignande spökarm. Boye Ast. 126 (1931). särsk.
a) om det avstånd över vilket (l. den höjd till vilken) ett skjutvapen kan skjuta l. en projektil o. d. kan skjutas l. kastas; jfr räcka, v. 5 b δ. Hagelskottets räckvidd. Petre KonstJakt 60 (1935). (Luftvärnskanonerna) hava en räckvidd i avstånd av 10 och i höjd av 8 km. VFl. 1935, s. 80.
b) om det avstånd inom vilket ett flygplan o. d. kan utföra ett uppdrag utan att behöva återvända till sin bas. Från det att man tidigare räknade flygets räckvidder i hundratals km, är de numera snart lika många tusentals km. Ahlgren Atomkrig 87 (1946).
c) (i fackspr.) i fråga om radioaktiv strålning: avstånd inom vilket strålarnas värkningar (t. ex. deras förmåga att framkalla jonisation o. scintillation) göra sig gällande. 2NF 22: 869 (1915).
d) om det avstånd inom vilket en sändare för trådlös telegrafi l. radio o. d. kan uppfattas. Vid Göteborg (har) nyanlagts en Telefunken-station, hvars räckvidd uppgår till den ifrågasatta Marconistationens normalräckvidd. PT 1912, nr 19 A, s. 2.
2) i utvidgad l. bildl. anv. av 1; särsk.: område l. sfär som tankar l. befogenheter l. en företeelses värkningar sträcka sig över; (så l. så stor) betydelse l. vikt som ngt (en handling l. ett yttrande l. ett beslut o. d.) har; omfång l. omfattning (av ngt abstrakt). Den som skrifver dessa rader känner lifligt, att en genomförd psykologisk analys ligger utom hans räckvidd. Quennerstedt Agnost. 10 (1888). En fråga af den största räckvidd. VL 1892, nr 293, s. 3. Har du fattat räckvidden af dina ord? Hallström VenezKom. 153 (1901). Händelser av världshistorisk räckvidd. Almquist VärldH 6: 271 (1929). Hela räckvidden av den olycka, som drabbat vår nation. Zetterström LycklL 31 (1935). Rig 1953, s. 10. särsk. (mera tillf.) med anslutning till räcka, v. 6, om tidrymd för vilken ngt har giltighet. (De synoptiska meteorologiska kartorna) ha .. ej längre räckvidd än 36 à 40 timmar. VL 1895, nr 246, s. 3.
Ssgr (i fackspr.): räckvidds-diagram. till -vidd 1 d: diagram (bestående av flera kurvor) utvisande var en sändare för trådlös telegrafi l. radio o. d. kan uppfattas med samma styrka. PrelRadarteknOrdl. 6 (1951).
-undersökning. till -vidd 1; särsk. till -vidd 1 c. KursKärnfys. 80 (1947).
-VÄRK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3697), n. (numera bl. tillf.) metall. mekanisk anordning för uträckning av järn o. stål; jfr -hammare. JernkA 1868, s. 331. För närvarande finnes vid Kungsfors 5 smälthärdar samt 2 vällugnar med räckverk. Höjer Sv. 3: 30 (1882). Harlock (1944).
-VÄRME. (numera i sht i skildring av ä. förh.) metall. värme till vilken järn l. stål upphettas för räckning, smidesvärme. JernkA 1904, s. 427.
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RÄCKE-BETE ~be2te, r. l. m. [senare ssgsleden är bete, sbst.6 (se beta, sbst.2)] (förr) mat (bl. a. en fjärdedels kaka bröd) som smederna åto, sedan de hade räckt ett parti järn; jfr beta, sbst.2 b. TurÅ 1936, s. 129 (från Dalsl.).
-BÄNK, -HAMMARE, -HÄRD, se A.
-LÖN. (†) lön för uträckning av järn; jfr räckar-lön. Inspector Lindquist på Bergquara för Räckelön på Jern. BoupptVäxjö 1797.
-NAGEL, se A.
-PINNE, se räcka, sbst.1 ssgr.
-SPADE, -STÄD, -TÅNG, se A.
C (metall.): RÄCKNINGS-AVBRÄNNING~020. (i sht förr) viktminskning som järn undergår vid räckning; jfr avbränning 1 a α. JernkA 1836, s. 418.
-METOD. metod varmed räckning utföres. JernkA 1825, s. 130.
Avledn.: RÄCKARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m., i bet. 3 m. l. r.
1) (utom i skildring av ä. förh. numera bl. tillf.) metall. till 1 b: person som räcker järn; räcksmed. Storclas räckiare. Holmkvist BergslHyttspr. 122 (i handl. fr. 1642). Vid den största hammaren (i stålsmedjan) var vällaren och två räckare sysselsatta. Vällaren tjänstgjorde som förman, skötte och värmde ugnen, medan räckarna smidde. Järnbruksminn. 24 (1952; om förh. c. 1900). jfr mäster-räckare.
2) till 1 b: räckhammare; ss. senare led i ssgr; jfr tvär-, ång-räckare m. fl.
3) (†) till 8: djur som springer i galopp. Renen springer bäst i trav; en god ren vill det helst; en räckare tröttnar snart. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 49 (c. 1830).
Ssgr (till räckare 1; numera bl. i skildring av ä. förh., metall.): räckar-, äv. räckare-dräng. vid vallonsmide: dräng som biträdde mästerräckare vid räckning. Michel räckiardreng. Holmkvist BergslHyttspr. 122 (i handl. fr. 1642). Spong Tavl. 423 (1946; om ä. förh.).
-eld. (räckare-) (†) räckhärd. JernkA 1836, s. 469.
-hammare. räckhammare. JernkA 1825, s. 134.
-härd. räckhärd. BlBergshV 18: 27 (1687).
-lag, n. arbetslag som utförde räckning. JernkA 1825, s. 134.
-lapp, r. l. m. trasa av grov väv, varmed man omlindade ett järnstycke som skulle hållas i handen under räckning. JernkA 1837, s. 108.
-lupp. järn som under värmningen i räckhärd droppade ned på bottnen av härden o. som med vissa mellanrum upptogs därifrån i form av en liten smälta. Rinman Jernförädl. 246 (1772).
-lön. lön för uträckning av järn; jfr räcke-lön. UHiärne (1689) i JernkA 1910, s. 93.
-mästare. förman för arbetslag som arbetade med räckning, mästerräckare; jfr mästare 10 c. Anthonij Pouset Räckarmästare. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1680). TurÅ 1943, s. 231.
-mästersven. arbetare som stod närmast under räckarmästaren i ett räckarlag. PT 1918, nr 127, s. 2.
-personal, r. l. m. l. f. JernkA 1854, s. 153.
-press. (räckar-) (†, om ä. engelska förh.) press avsedd för bearbetning av järn. JernkA 1852, s. 317. Därs. 1858, s. 148.
-smed. räcksmed, räckare. JernkA 1847, s. 95.
-smedja. räcksmedja. Swedenborg PhilMin. 3: 202 (1734).
-smälta, f. (räckar-) (†) räckarlupp. BlBergshV 18: 13 (1687).
-stång. stång som fastvälldes vid smälta för att tjäna ss. handtag vid räckningen. JernkA 1847, s. 297.
-sula, r. l. f. räckarlupp. JernkA 1854, s. 158.
-tång. räcktång. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1743).
-värk, n. 1) (†) (räckar-) (arbete med) räckning. JernkA 1856, s. 187. 2) konkret, = räck-värk, sbst.1 JernkA 1871, s. 304.
-värkstad. räcksmedja. Johansson Noraskog 2: 406 (i handl. fr. 1848).
RÄCKBAR, adj.
1) till 1 b, om järn: som kan räckas, smidbar; anträffat bl. i avledn. räckbarhet.
2) (mera tillf.) till 5 a α: som befinner sig inom räckhåll. Räckbar för en vuxen karl. Östergren (1937). särsk. bildl., om framtid: som ligger någorlunda nära, som icke är alltför avlägsen. Om .. (de teoretiska tekniska möjligheterna) i en räckbar framtid komma att omsättas i praktiken återstår att se. Sernander SthmNat. 163 (1926).
Avledn.: räckbarhet, r. l. f.
1) (numera bl. tillf.) till räckbar 1: egenskapen att vara smidbar. JernkA 1820, s. 94.
2) (mera tillf.) till räckbar 2: egenskapen att vara räckbar. Östergren (1937).
RÄCKSAM, adj. (föga br.) till 7: som förslår länge, dryg. NordIdrL 1900, s. 32 (om skidvalla).
Spoiler title
Spoiler content