SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1991  
STOLT stol4t, adj. -are. n. o. adv. =. Anm. Det är ovisst om uttr. ”stolt gräs” i nedanstående språkprov är felaktigt för stålgräs o. om detta avser gräset Nardus stricta Lin., stagg, l. t. ex. Gentianella campestris (Lin.) Börner, fältgentiana. I Dalarna och Me(de)lpa(d) några bruka mycket hafwa sin boskap i fiellen 12 à 16 mihl, ty inunder gettingar och stolt gräs, der de hafwa sina miölkbodar. Linné Skr. 5: 153 (1732); jfr utg:s not. Därs.: Antagligen felskrifning i st. f. stålgräs (Nardus stricta).
Ordformer
(förr äv. stållt, stålt(h), ståltt)
Etymologi
[fsv. stolter, ståtlig, skön, framstående, fin, stolt; liksom fd. stolt, stalt (d. stolt), nor. stolt, fvn. stoltr (nor. dial. stolt) av mlt. stolt, högboren, förnäm, ståtlig, skön, stolt (lt. stolt), motsv. ffris. stult, mnl., nl. stout (varav d. stovt, rank (om hållning), nor. dial. staut, duktig, flink, ståtlig), fht., mht. stolz, narraktig, övermodig, ståtlig, stolt (t. stolz); jfr äv. ffr. estout, modig, stolt (av germ. urspr.), ävensom meng., eng. stout, stolt, ståtlig, modig, kraftig, stark, av ffr. estout (se ovan); sannol. till den utvidgning av roten i STALL, sbst.2, som äv. föreligger i STULTA, v., STYLTA, sbst. — Jfr STOLTELIGEN, STOLTS, STOLTSERA, STOUT]
1) (utom i a numera i sht i vitter stil) om djur l. om ngt sakligt, förr äv. om person: som imponerar l. gör intryck gm sin skapnad (o. elegans) l. sin storlek l. (monumentala) skönhet l. reslighet o. d.; ståtlig l. präktig l. elegant (o. skön); magnifik l. storslagen; numera bl. med anslutning till 2, företrädesvis i fråga om byggnad(er) o. dyl. l. om naturföreteelser; äv. bildl. Trädens stolta kronor. Den stolta staden Genua. Tornens stolta resning. Stolta skepp med höga master. Stadens stoltaste byggnad är dess rådhus. Här skola tina (dvs. havets) stolta bölior settia sigh. Job 38: 11 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Wij faar' vth i gröne Lund, / Wilde Skogar, Öde-Marck, / Ther wij vthan brist och meen, / Weed' (dvs. jagar), och fälla stålte Diur. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). Araberne äro stålta Ryttare, inöfvade från späda åldren; de sitta fast och väl til Häst. Hasselquist Resa 80 (1750). Bellman (BellmS) 1: 240 (1790; om trädstammar). (En tavla) föreställande en .. Hund .. (målad) med särdeles styrka och stoltaste pensel. SP 1792, nr 65, s. 2. Här firas födelsedag, tror jag. Nog af. En stolt och präktig fest. CJLAlmqvist (1839) i 3Saml. 5: 166. Modern bröt af det stolta, lätta axet och visade Martin att det var alldeles tomt. Söderberg MBirck 64 (1901). Vår stoltaste och sällsyntaste falkart, jaktfalken. Selander LevLandsk. 114 (1955). — särsk.
a) om penningsumma: väl l. rundligt tilltagen, rejäl, ordentlig; äv. om börs: rikligt försedd med pengar; numera bl. om penningsumma: ”storståtlig”, ”storslagen”. Gifwe honom landh och lähn bort, som Swerigis Crono så mången stålt Penning och tapper Man hafwer kåstet. SUFinlH 1: 361 (1602). Wår börs skall wara stolt, wår drägt eländig. Hagberg Shaksp. 7: 208 (1849). När jag på egen hand lyckades hålla mig flytande 25 fot, belönades jag med den stolta summan av 1 krona. HågkLivsintr. 22: 338 (1941).
b) (föga br.) i det interjektionella uttr. det var stolt!, det var (stor)ståtligt!, det var utomordentligt!, det var utmärkt! WoH (1904).
c) (†) i allmännare, berömmande anv.: präktig l. duktig l. utmärkt l. förträfflig. (Sv.) En stålt karl, (lat.) Elegans et fortis vir. Schultze Ordb. 4954 (c. 1755); möjl. till d. Hvad du är en stålt fru du gjör förståndigt tänker gått och lyckan har du för dig. Ehrensvärd BrKickan 30 (1785). Man säjer äfv. i famil(jär) styl En stolt karl .. för En bra karl. Weste FörslSAOB (c. 1817).
d) [jfr c] (†) i fråga om ngns sätt att förhålla sig i strid: som inte viker för fienden (utan strid), käck l. rask l. oförfärad l. tapper o. d. Sådana stålt folck .. som lijff och leffuerne manligha wågadhe för sitt fädhernes land. 2Mack. 14: 18 (Bib. 1541). Hade wi deröfwer (dvs. över ån) kommet, säger jag försann, / Det hade kåstat mången stålter man. Carl IX Rimchr. 10 (c. 1600). Många brafva, stålta karar har nu måst sättia lifvet till uthj .. axtionen. KKD 7: 189 (1708).
2) [specialanv. av 1] om vissa (högväxta l. ståtliga) växter; särsk.
a) [liksom ä. d. stolter l. stolten henrik av lt. stolten hinnerk o. dyl. l. t. stolzer heinrich] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. stolt (förr äv. stolter) henrik, växten Chenopodium bonus henricus Lin. (som har långt blomax), lungrot; jfr GOD 16 g, GOD-HENRIK, STOLTS 4. Linné Sk. 112 (1751: Stålt Henrick). Decoct af Wägsenapen, Molla, Stolter Henric (osv.) .. äro tjenligast (mot heshet). Haartman Sjukd. 199 (1765). Auerbach (1913: stolt Henrik). Anm. till 2 a. Till uttr. stolt henrik har bildats ssgn stolthenriks-mell l. stolthenriks-målla (äv. särskrivet), om lungörten; jfr henriks-molla, -mäll. Liljeblad Fl. 97 (1792: Stolt-Henriks-Mell). Stolt-Henriks-mållan. Torén Rebau o. Hochstetter 83 (1851). Laurell Växtn. 67 (1904: stolt Henriks mell).
b) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. stolte mårten, växten Senecio jacobæa Lin., (vanlig) stånds. Lyttkens Växtn. 44 (1904; från Skåne).
c) (†) i uttr. den stolta nejlikan, nejlikan Dianthus superbus Lin., praktnejlika. Torén Rebau o. Hochstetter 95 (1851).
d) (†) oböjl., i uttr. stolt valerian, växten Valeriana phu Lin. (som är högre än besläktade arter). Liljeblad Fl. 87 (1816).
e) bot. i uttr. stolt fjällskivling, svampen Lepiota procera Scop. (som är Sv:s ståtligaste svamp). Smitt Svamp. 27 (1863). Stolta Fjällskiflingen, som uppnår mer än fotshöjd, igenkännes på sin höga, af tilltryckta fjäll brunfläckiga fot. Hartman Svamp. 26 (1874).
3) (numera bl. oböjl.) (ålderdomligt, i folkvisor o. i pastischer) ss. bestämning till jungfru (l. ord betecknande jungfru): stolts (se d. o. 1). Mången stålt Jungfrw vthaff nödh / Hafwer iagh frälst. Messenius Sign. 3 (1612). Habor kong och siwar kongh, / the begÿnte sigh ith kif, / theth war om stålten Signill Liten, / hon war så wennen itt wiff. Visb. 1: 418 (c. 1621). Stålt Adelin och Hennes foster Moder, / dee såto i Högelofftsswala. Därs. 449. Mången stolt Jungfrw får (till make) en fleep, / Som borde gå wijd Plogh och Greep. CupVen. C 3 b (1669). I gammaldags visor och ballader förekommer Stolt .. indecl. för Den stolta: Stolt jungfru hon gick sig. Weste FörslSAOB (c. 1817).
4) om person (äv. om djur): som har en (stark) känsla av eget högt värde (på grund av verklig(a) l. förment(a) förtjänst(er), t. ex. börd l. social ställning l. förmögenhet l. framgång l. duglighet l. skönhet) o. inte l. ogärna viker undan l. böjer sig för andra, som har stark självkänsla (se d. o. 2), full av självkänsla l. självtillit; stundom dels med inbegrepp av förakt för l. nedlåtenhet gentemot andra (jfr HÖGMODIG), dels med särskild tanke på (rak) kroppshållning (med högburet huvud) ss. yttre tecken på självkänslan; förr äv. dels med kvardröjande bibet. av (o. svårt att skilja från) 1, dels: alltför självsäker, förmäten, övermodig. Stolt och högdragen. Nordamerikanska indianer ser så stolta ut. Stolt som en tupp. Den stolte engelske lorden. Den stolte fadern visade upp sin nyfödde son. Han var för stolt att be om en tjänst. Fattig men stolt. Vara stolt av (förr äv. på; jfr d) sig, (i allmänhet) uppträda stolt, vara stolt (i sitt uppträdande). Fruntimmersraden börjar (dansleken), skrider framåt och sjunger: .. Här komma de stolta Nunnor, Herr Domine. SvForns. 3: 188. 2Tim. 3: 2 (NT 1526; i pl.; Bib. 1541: stoortalighe; Bib. 1917: stortaliga). Therföre at Zions döttrar äro stålta, och gå medh rakom hals, medh ferghat ansichte, gå och swantza (osv). Jes. 3: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: högmodiga). Så mycket Ryssen widhkommer, stälte han sigh uthi nästfölliende wåhr och sommar på samme Richzdagh fast stålt och öfwermodigh. RA II. 2: 112 (1617). Aff all min hiertans hugh, iagh älskar som migh böör / Dhen aldra bästa wän som migh dhet samma göör / Ehuru stålt hon är ehuru iagh är ringa. Skogekär Bärgbo Wen. 58 (c. 1650, 1680). (Min hustru) pråhlar så med sin lilla dåtter, män hon hade likwäl warit ståltare på seg, om dät ha varit en gåsze, säjer hon. Ekeblad Bref 2: 402 (1663; rättat efter hskr.). Movitz med flor om armen, hålt! / I en mörkblå kolt, / Kommer han så stolt. Bellman (BellmS) 1: 220 (c. 1771, 1790). Fordom var svänska nationen frimodig, manlig och stolt. HT 1918, s. 205 (1809). Flickan hörde på .. (pojkens berättelse om sina äventyr) med strålande ögon, hon var lika stolt som han och lika hänryckt. Lagerkvist EvigLeend. 79 (1920). Har någonsin en auktor varit stoltare än jag var, när den blå boken (med mina första dikter) vecklades ut ur sitt hölje av papper? Malmberg StyckVäg 68 (1950). Jag har aldrig varit med om en tjur som sett så glad och stolt ut (efter betäckningen). Gustaf-Janson ÖvOnd. 65 (1957). — jfr ADELS-, BÖRDS-, DYGDE-, FADERS-, HJÄLTE-, MODERS-, NATIONAL-, RAS-, SEGER-, SLÄKT-, YRKES-, ÄTT(E)-STOLT m. fl. — särsk.
a) i ordspr. (o. ordspråksliknande uttr.); äv. motsv. c. Then stålt är han kommer på sijdstonne ifrå hws och heman. Syr. 21: 4 (öv. 1536). Jw skiönare Qwinna, jw ståltare aff mood. Grubb 730 (1665); jfr c. Stålt Qwinna wil mäst råda. Därs. 770. Wänlig i alt vmgänge tigh hålt, / Thet är stoor synd at wara stålt. Ps. 1695, 260: 21.
b) substantiverat; i pl. i sht förr särsk. (i bibeln o. i religiös stil) om de icke troende som i övermod sätter sig upp emot Gud. Tu straffade the stolta, at the förbannade äre som wijlt gå om tijn budh. Psalt. 119: 21 (öv. 1536; Bib. 1917: de fräcka). Sådan är almena lag, the fatiga fasna, besnärias / Stålte och store gå frÿ. Stiernhielm Herc. 155 (1648, 1668). Fattigdom och nöd .. är .. i andelig måtto en läromästare, som förwarar den stolte för öfwermodet; som lär den högfärdige ödmjukhet. PH 13: 131 (1784). Af få den stolte fruktas, men hatas af en hvar, / och öfvermod, o Frithiof, är fallets far. Tegnér (WB) 5: 16 (1825). Kom, värld, och på hans under märk / Och fall i stoftet neder, / Ty storm och örlig i all land / Han stillar och med väldig hand / De stoltas båge bryter. Ps. 1937, 310: 4.
c) i uttr. stolt i (jfr d), äv. till, förr äv. av (jfr d) ngt, stolt med avseende på l. i fråga om ngt (t. ex. egenskap, karaktär, rörelser o. d.). Säger migh först hwad j ären för en Man, / Effter j hafwa en Kappa så lång, / Och äre så stålte vthi eder Gång. Bedlegr. 5 (1647). Hercule stålt af mod och blod, hög-ädeler herre. Stiernhielm Herc. 16 (1648, 1668). (Hertig Karl Filip var) stolt både till sinne och utseende. Fryxell Ber. 6: 35 (1833). Stolt i skick och väsen, till sin läggning. Östergren (1946).
d) i uttr. stolt över, äv. åt l. av (jfr c), förr äv. l. i (jfr c) ngn l. ngt l. stolt till ngt, stolt med anledning av ngn l. ngt (som man äger l. har l. har del i l. hör samman med o. d.); i uttr. stolt över ngn, förr äv.: stolt gentemot ngn; äv. motsv. f. Stolt över att ha sådan framgång. Modern var mycket stolt över sin son. Förhäff tich icke aff tijn clädher, och war icke stålt j tinne äro. Syr. 11 (”10”): 4 (öv. 1536). Kom Maj (månad) med all din pragt, / Du må wäl wara stålt af det som du frambragt. Dalin Vitt. II. 4: 67 (1743). Du förträfflige Stad (dvs. Sthm), du Nordens dyrkada Drottning, / .. Stolt til Gator och Hus, och til dit qvämliga läge. LärdaT 1761, s. 117; jfr 1. Löwegren Knigge 3: 101 (1799: på; med sakobj.). Ej litet stolt åt sina raska gossar / Påskyndade min hustru jemt wår hemfärd. Hagberg Shaksp. 9: 5 (1850). Kufvadt af lagen och på samma gång stolt af lagen går Nasarets folk till sin synagoga. Beskow Pred. 2 (1901). Stolt är galgen över sin bärkraft. Aspenström Skrik. 74 (1946). Han fattade inte längre att han ännu för några månader sedan gått och varit stolt över sig själv. Siwertz Tråd. 56 (1957).
e) om ngns hjärta l. sinne l. natur o. d.; jfr STOLTS 2. Högferdigh öghon, och stålt modh / och the ogudactighas lycta, är synd. SalOrdspr. 21: 4 (öv. 1536). The stolta sinnen hatar jag: / Til högmod har jag ei behag. Swedberg Ps. 1694, 98: 5. En stolt och ridderlig natur. Siwertz Sel. 1: 59 (1920). En ädel och stolt karaktär. Östergren (1946).
f) i överförd anv., om ngt sakligt: som präglas l. kännetecknas av l. vittnar om l. ger uttryck för stolthet; äv.: som inger l. väcker l. framkallar stolthet. Hon avvisade förslaget med stolt förakt (med en stolt gest). Ett stolt utseende, uppförande, sätt. Hans steg var långa och stolta. I stolt medvetande om sin värdighet. Indianens stolta hållning. En rad stolta namn inom naturvetenskapen (äv. att hänföra till 1). Med en stolt knyck på nacken. Stolta traditioner (äv. att hänföra till 1). Theras mwnd talar stålt oord. Judas 16 (NT 1526; Bib. 1917: stora ord). Kan den hafwa stämpel af ära, / Som icke plär stolt namn, stolt dräkt, stolt ämbete bära? Dalin Arg. 1: 54 (1733, 1754). Bellman Gell. 18 (1793; om hästs språng). Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga: / ”Välan då, ädla folk, till strid, till slag!” Runeberg 2: 118 (1846). (Örnen) steg med stolt flykt upp till skyarna. Lagerlöf Holg. 2: 255 (1907). Glöm inte att detta är den stoltaste dagen i mitt liv, mr Tracbac. Bergman ClownJ 55 (1930). — jfr BOND-, HJÄLTE-, SEGER-, UNGDOMS-, YRKES-STOLT m. fl.
5) ss. adv., motsv. 1, 34 o. med motsv. bruklighet. I medler tijdh belägrade H. Evert Horn Coporie på thet häfftigaste: Doch i förstone höllo the Cossaker, som woro ther inne, sigh träffeligen stålt, och satte stoor lijt på sin Demetri. Widekindi KrijgH 438 (1671). Två Hingstar som stolt vid en smäll / Sina halsar gnäggande höja. Bellman (BellmS) 1: 114 (c. 1780, 1790). Traktera stolt. Weste FörslSAOB (c. 1817). En främling far oss stolt förbi; / Men detta landet älska vi. Runeberg 2: 3 (1846). Dogepalatset (i Venedig) .. reser ännu stolt sina vackra, plastiskt glänsande smyckade marmorhallar. Hahr ArkitH 315 (1902). DN(A) 26/11 1964, s. 12.
Ssgr: (2 d) STOLT-BALDRIAN. [jfr t. grosser baldrian, ä. d. stor baldrian] (†) = stolt 2 d. Liljeblad Fl. 59 (1798).
(5) -BLICKANDE, p. adj. [efter gr. βοῶπις, eg.: oxögd, storögd] ss. stående epitet för gudinnan Hera i Iliaden: som blickar stolt. Honom svarade då, stoltblickande, vördiga, Héré. Tranér HomIl. 43 (1810). Johansson HomIl. 1: 568 (1846).
(5) -BUREN, p. adj. (i vitter stil) om huvud: stolt buren; jfr hög-buren 1. Lindqvist BakMoln. 36 (1911).
(4, 5) -FÖRNÄM. (i vitter stil) stolt o. förnäm, stolt förnäm; särsk. till 4 f, om ngt sakligt. Hwasser VSkr. 2: 182 (c. 1850; om ton i tal o. uppträdande).
(4 e) -HJÄRTAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som har stolt hjärta. Jes. 46 (”47”): 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: stormodige).
(4) -KLOK. (numera föga br.) stolt l. övermodig o. (i egna ögon) klok. Lillienstedt Christus A 4 a (1694).
(4) -MODIG. (†) som är stolt till sitt sinnelag l. sin karaktär, stolt l. högmodig l. övermodig; jfr -modlig. (Fienden) som .. vthaff stadhens .. öfwerwinning och vndergång wore nogh ståltmodighe wordne. Schroderus Liv. 397 (1626). Därs. 822 (om svar). Ryszen blef .. stoltmodigare (under fredsförhandlingarna). Girs J3 165 (1627).
Avledn. (†): stoltmodighet, f. stolthet l. högmod l. övermod. Schroderus Liv. 472 (1626). Girs G1 221 (c. 1630).
(4 e) -MODLIG, adj. [avledn. av -mod] (†) stolt l. övermodig; jfr -modig. Han (dvs. Astrild) hafwer Moer sin siälff stolt-modlig Segerwunnit, / Ok så Krigs Guden Mars mäd Kiärleeks Kädior bunnit. Lucidor (SVS) 210 (1672).
(4 e) -SINNIGHET. (†) högmod l. förhävelse. Widekindi KrijgH 677 (1671).
(4 e) -SINT, p. adj. (numera bl. i vitter stil) som har stolt sinne, stolt. Hülphers Norrl. 4: 378 (1779). VLitt. 2: 400 (1903).
(4) -SKÖN. (i vitter stil) ståtlig l. elegant o. skön. Svalt nereiderna gunga / de stoltsköna lemmar i (havs-)skummet. Fröding Stänk 94 (1896).
(2) -VÄNÖRT. (†) växten Valeriana officinalis Lin., läkevänderot. Liljeblad Fl. 61 (1792).
Avledn.: STOLTA, v., l. STOLTAS, v. dep. [jfr sv. dial. stolta sig] (numera föga br.) till 4, 5: vara stolt l. bete sig stolt, stoltsera, bravera, yvas; äv. i uttr. stolta på ngt, yvas o. lita på ngt. Icke ståltas .. vthan ödmiuka sigh för Gudh. AAAngermannus VtlDan. 159 (1592). När Påfoglen vthsprijder sin öguga swantz så prålar (stoltas, braffwerar) han. Schroderus Comenius 158 (1639). Carlén Rosen 171 (1842: stoltar på egen klokhet).
Särsk. förb. (†): stolta fort. fortsätta att stoltsera. Ståhle VersVasat. 138 (i handl. fr. c. 1615).
STOLTAKTIG, adj. (†) till 4: stolt. Then ogudhachtighe Werlden .. ståltachtigh är. Lælius Bünting Res. 1: 199 (1588).
STOLTAS, se stolta.
STOLTHET, r. l. f.
1) (†) till stolt 1, om tillstånd l. skick hos ngt som gm sin storlek o. d. inger respekt l. vördnad. På Skegrie .. mark äro ännu twenne stora Kummelgrottor af allra äldsta slaget och i sin urgamla stolthet. Iduna 8: 102 (1820).
2) till 4: egenskapen att vara stolt; i sht förr äv. (övergående i bet.): högmod l. övermod. På grund av sårad stolthet vägra samarbeta. Sätta sin stolthet i att vara bäst. Hennes stolthet förbjöd henne att acceptera betalning för arbetet. Ty then som vtan fructan är, han teckes icke gudi, och hans stoltheet warder honom vmstyrtande. Syr. 1: 27 (öv. 1536; Bib. 1541: offuerdådigheet). Stoltheten är itt fehl som gärna är hoos the unga, hwar aff the upblåsas. Ekman Siönödzl. 522 (1680). Valfiskar blifver man ock uti slutet af Julii månad här (dvs. vid ön Ascension) varse. De spela med stolthet på vatnet. Brelin Resa 86 (1758). Sjelf blottade (den ålderstigne mannen) .. med stolthet sitt bröst och visade sina ärr, vittnen till flera ärofulla träffningar. Kolmodin Liv. 1: 197 (1831). Gyllensten Grott. 45 (1973). jfr adels-, börds-, dygde-, faders-, moders-, national-, seger-, yrkes-, ätte-stolthet m. fl. särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Ther ståltheet är ther är ock försmädilse, men wijsheten är när the ödmyuka. SalOrdspr. 11: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: högfärd). Stoltheten frukosterar med öfwerflödet, äter middag med fattigdomen och afton med wanäran. Wensell Ordspr. 71 (1863). Stolthet går före undergång, och högmod går före fall. Ordspr. 16: 18 (Bib. 1917). Människans stolthet sitter i ryggraden, kattens i svansen. Östergren (1946).
3) konkret(are), om förhållande l. om föremål o. dyl. l. om djur l. (i sht närstående) person som inger ngn stolthet (i bet. 1). Den yngste sonen var faderns stolthet. (Pompejus) inlifwade med dess (dvs. Roms) Riks-kropp otaliga länder, som dock mer tiente til en prålande stålthet, än et werkeligt wälde. Dalin Montesquieu 63 (1755); jfr 1. Om du min kärlek förskjuter, / du, som min stolthet är, / Jag tager min tillflykt till vatten, / till snöre, till eld, till gift. Kellgren Nal 20 (1851). Kinnekulle, Västergötlands stolthet. LbFolksk. 258 (1899). En modern människas stolthet är att ge ut mycket pengar. Lindqvist Reklam. 20 (1957). TurÅ 1971, s. 77.
Ssgr (till stolthet 2; mera tillf.): stolthets-blick. blick (se blick, sbst.1 2, 3) kännetecknad av stolthet, stolt blick. Bremer Pres. 80 (1834).
-drift. jfr drift 11 a. Remmer Högf. 104 (1818).
-känsla. jfr känsla 8 b. Fahlcrantz Kyrkoh. 265 (1907).
-min. jfr min, sbst. 1. Östergren (1946).
-vilja. av stolthet präglad vilja, stolt vilja. Ekelund Hemkomst 112 (c. 1921).
STOLTISERA, se stoltsera.
STOLTISK, adj. [jfr ä. t. stolzig] stolt (se stolt, adj. 4); i ssgn hjärte-stoltisk.
STOLTSERA, se d. o.
Spoiler title