publicerad: 2015
konfrontation
kon·front·at·ion
substantiv
~en ~er • akut konflikt; arrangerat möte t.ex. mellan vittne och misstänkt; till konfrontera
Singular | |
---|---|
en konfrontation | obestämd form |
en konfrontations | obestämd form genitiv |
konfrontationen | bestämd form |
konfrontationens | bestämd form genitiv |
Plural | |
konfrontationer | obestämd form |
konfrontationers | obestämd form genitiv |
konfrontationerna | bestämd form |
konfrontationernas | bestämd form genitiv |