publicerad: 2021  
bända bände bänt, presens bänder
verb
bän`da
● försöka bryta upp eller öppna (något) med hjälp av något verk­tyg som ofta bygger på häv­stångs­principen
någon bänder (något) (med något)
han fick bända med spettet ett bra tag innan stubben lossnade; bänd dörren lite upp­åt, så går den lättare att stänga
○ ofta med ton­vikt på resultatet vanligen med partikelnupp
någon bänder upp något (med något)
hon bände upp locket med en kniv
belagt sedan 1672 i sin nuv. bet.; jfr fornsvenska bända 'böja; spänna (särsk. båge)'; bildn. till band
bändabändande, bändning