publicerad: 2021  
dur ingen böjning, utrum
substantiv
● typ av ton­art som har två hela ton­steg (en stor ters) mellan första och tredje tonen och som gärna upp­fattas som glad
JFR 1moll
durackord; durskala
(i) dur
en symfoni i C-dur
○ äv. bildligt glad och optimistisk stämning
rapporterna från resan gick i dur; dagen började i dur men slutade i moll
belagt sedan 1725; av tyska Dur med samma betydelse; till lat. du´rus 'hård'