publicerad: 2021
dur
ingen böjning, utrum
substantiv
●
typ av tonart som har två hela tonsteg (en stor ters) mellan första och tredje tonen och som gärna uppfattas som glad
JFR
1moll
durackord; durskala
(i) dur
en symfoni i C-dur
○
äv. bildligt
glad och optimistisk stämning
rapporterna från resan gick i dur; dagen började i dur men slutade i moll
belagt sedan 1725;
av tyska Dur med samma betydelse; till lat. du´rus 'hård'