publicerad: 2021  
hane hanen hanar
han·en
substantiv
ha`ne
1 spännbar, hammar­formad lås­del i eld­handvapen som fri­görs vid avfyringen och an­slår tänd­stiftet el. tänd­hatten; på jakt­gevär, revolvrar m.m.
han spände hanen och lyfte vapnet; en gammal bössa med synliga hanar
vila på hanen av­vaktadet gäller att inte vila på hanen om man ska hitta svamp ett torrt år som detta
belagt sedan 1668; samma ord som hane 2 (bösshanen kunde förr likna en tupp)
2 ålderdomligt tupp
den röde hanen något ålderdomligtvåd­eldenår 1854 slog den röde hanen till med kraft mot stadens södra kvarter
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Westmanna-Lagen); fornsvenska hani; gemensamt germanskt ord, besläktat med lat. can´ere 'sjunga; gala'; jfr ur­sprung till accent, höna, kantor
3 vanligen i sammansättn. djur av han­kön
SYN. hanne
hankatt; tjäderhane
○ i sammansättn. äv. om växt eller dylikt av han­kön
hanblomma; hanhänge
belagt sedan 1734; se ur­sprung till hanne