publicerad: 2021  
klänga sig klängde klängt, presens klänger
verb
kläng`a sig
● ofta med partikelnfast, utan större betydelse­skillnad hålla sig i någon/något, och vara tätt in­till personen el. före­målet i fråga
klänga sig (fast) vid något
hon klängde sig (fast) vid hans arm
○ ofta bildligt
hon var döds­sjuk men klängde sig fast vid livet in i det sista
belagt sedan 1685
klänga sigklängande