publicerad: 2021  
klänga klängde klängt, presens klänger
verb
kläng`a
● hänga (sig) kvar genom att hålla om något
klänga någonstans
ungarna klängde på staketet; de klängde som apor i trädgrenarna
○ äv. något ut­vidgat (om växter)
klängböna; klängväxt
blom­rankan klängde på spaljén
belagt sedan 1615; urspr. 'haka sig fast vid; klättra'; jfr no. klengja 'klänga sig fast vid'; besläktat med klunga
klängaklängande
klänga sig