publicerad: 2021  
utstöta utstötte utstött, presens utstöter
verb
u`tstöta
1 frambringa häftigt ljud
SYN. uppge 2
någon utstöter något
hon ut­stötte ett skrik av fasa
belagt sedan 1546
2 ofta lös förbindelse, se stöta ut knuffa eller skjuta ut
någon utstöter någon (ur något)
○ äv. bildligt brutalt av­lägsna någon från gemenskap eller dylikt
hon ut­stöttes ur gemenskapen
belagt sedan ca 1750
utstötautstötande, utstötning