publicerad: 2021  
väsa väste väst, presens väser
verb
vä`sa
● ibland med partikelnfram, utan större betydelse­skillnad ge ifrån sig ett s-liknande ljud ofta upp­fattat som hot­fullt
väsa (fram) något
svanen väste ur­sinnigt; hans väsande röst
belagt sedan ca 1500 (H[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckare); fornsvenska hväsa; av ljud­härmande urspr.
väsaväsande, väsning