publicerad: 2021
ärva
ärvde ärvt, presens ärver
verb
●
överta (egendom eller dylikt) genom
arv
någon ärver (någon)
någon ärver (något) (av/efter någon)
någon ärver (något) (av någon)
någon ärver (något) (efter någon)
ärvda möbler; han ärvde lite aktier och obligationer efter sin mor; syskonen fick gemensamt ärva sommarstugan
○
äv. underförstått med avseende på pengar (el. annat värdefullt)
de har det lite bättre ställt nu sedan de fick ärva; syskonbarnen fick ärva den barnlösa mostern
○
äv. i fråga om biologiskt arv
hon har ärvt sin mors figur och sin fars hårfärg
○
äv. allmännare
som barn fick han sällan nya kläder eftersom han ärvde det mesta av sin storebror
○
spec. med avseende på negativa företeelser
den nya regeringen fick ärva en gigantisk statsskuld
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen);
fornsvenska ärva; gemensamt germanskt ord; till
1arv!!
ärva1arv