publicerad: 2021  
förtänka förtänkte förtänkt, presens förtänker
verb
förtänk´a
● något hög­tidligt tänka illa om (någon) på grund av något som fram­går av samman­hanget
JFR klandra, lasta 3, missunna
förtänka någon något/sats
förtänka någon något
förtänka någon sats
ingen må förtänka honom att han efter ett långt arbets­liv drar sig till­baka
belagt sedan 1521; jfr fornsvenska forthänkia 'före­sätta sig, erinra sig'; efter lågtyska vordenken med samma betydelse
förtänkaförtänkande