publicerad: 2021
utstöta
utstötte utstött, presens utstöter
verb
1
frambringa häftigt ljud
SYN.
uppge 2
någon utstöter något
hon utstötte ett skrik av fasa
belagt sedan 1546
2
ofta lös förbindelse, se
stöta ut
knuffa eller skjuta ut
någon utstöter någon (ur något)
○
äv. bildligt
brutalt avlägsna någon från gemenskap eller dylikt
hon utstöttes ur gemenskapen
belagt sedan ca 1750
utstötautstötande, utstötning