SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
an`föringsverb substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en an·för·ings|­verb·etverb som visar att följande eller före­gående sats är en an­föring språkvet.”säga” och ”fråga” är de viktigaste anföringsverbensedan 1898Egentliga anföringsverb är verb som säga, fråga, framhålla, utropa etc. Särskilt i skönlitteratur används ofta en annan typ av verb med samma funktion, som i exemplen ”Vad jobbigt”, suckade han och t.o.m. ”Det bryr jag mig inte om”, gäspade hon. Sådana verb kallas ibland expressiva anföringsverb.