tryckår: 2009
an`föringsverb
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
an·för·ings|verb·et●verb som visar att följande eller föregående sats är en anföring
språkvet.”säga” och ”fråga” är de viktigaste anföringsverbensedan 1898Egentliga anföringsverb är verb som säga, fråga, framhålla, utropa etc. Särskilt i skönlitteratur används ofta en annan typ av verb med samma funktion, som i exemplen ”Vad jobbigt”, suckade han och t.o.m. ”Det bryr jag mig inte om”, gäspade hon. Sådana verb kallas ibland expressiva anföringsverb.
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
an·för·ings|verb·et●verb som visar att följande eller föregående sats är en anföring
språkvet.”säga” och ”fråga” är de viktigaste anföringsverbensedan 1898Egentliga anföringsverb är verb som säga, fråga, framhålla, utropa etc. Särskilt i skönlitteratur används ofta en annan typ av verb med samma funktion, som i exemplen ”Vad jobbigt”, suckade han och t.o.m. ”Det bryr jag mig inte om”, gäspade hon. Sådana verb kallas ibland expressiva anföringsverb.
