SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1bi`ta verb bet bitit biten bitna, pres. biter bit·er1ibl. med partikelnihop, samman trycka samman tänderna kring (del av) ngt el. ngn, vanligen i försvars- el. anfallssyfte el. för att av­skilja t.ex. ett stycke föda med.zool.bita på naglarnabita i­hop tändernahan bet en bit av smör­gåsenhan blev biten i foten av en hugg­ormibl. med ton­vikt på resultatetmed partikel, t.ex.i­hjäl, sönder hunden bet i­hjäl fågelnbarnet hade bitit sönder nappenbita (ngn/ngt), bita (på/i ngt), bita (ihop/samman) (ngt)bita i gräsetsegräs 1 bita ihop tändernasetand 1 bita sig i läppenseläpp bita sig i tungansetunga 1 bita sig (själv) i svansensesvans bita sig (själv) i tummensetumme få bita i det sura äppletseäpple ngt att bita ien svår upp­giftmed rollen som Isolde har hon verkligen fått något att bita i sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. bita; gemens. germ. ord av indoeur. urspr. 2(kunna) göra på­taglig verkan på ngn el. ngt psykol.tekn.den gamla kniven biter dåligtkölden biter i an­siktetfärgen biter inte på den här sortens tygden svenske tung­viktarens höger brukade bita braäv. i fråga om psykisk verkanfina an­tydningar biter inte på honombita (på ngn/ngt), bita (i ngt)sedan förra hälften av 1300-taletUplands-LagenSubst.:bitande, vbid2-119741bitning (till 1); bett
2bi`ta verb ~de ~t bit·ardela i bitar mindre brukl.Nollbita ngtsedan 1953Subst.:bitande, vbid2-119745bitning