SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
dur substantiv, ingen böjning, n-genus typ av ton­art som har två hela ton­steg (en stor ters) mellan första och tredje tonen och som gärna upp­fattas som glad musikJFRcohyponym1moll durackorddurskalaen symfoni i C-duräv. bildligtglad och optimistisk stämning rapporterna från resan gick i durdagen började i dur men slutade i moll(i) dursedan 1725av ty. Dur med samma betydelse; till lat. du´rus ’hård’