SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ha`ne substantiv ~n hanar han·en1spännbar, hammarformad låsdel i eld­handvapen som fri­görs vid av­fyringen och an­slår tänd­stiftet el. tänd­hatten; på jakt­gevär, revolvrar m.m. jakt.han spände hanen och lyfte vapneten gammal bössa med synliga hanarvila på hanenav­vaktadet gäller att inte vila på hanen om man ska hitta svamp ett torrt år som detta sedan 1668samma ord som hane 2 (bösshanen kunde förr likna en tupp) 2tupp åld.zool.den röde hanenvåd­eldenngt åld.år 1854 slog den röde hanen till med kraft mot stadens södra kvarter sedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-Lagenfornsv. hani; gemens. germ. ord, besl. med lat. can´ere ’sjunga; gala’; jfr accent, höna, kantor 3vanligen i sammansättn. djur av han­kön bot.zool.SYN.synonymhanne hankatttjäderhanei sammansättn. äv. om växt e.d. av han­könhanblommahanhängesedan 1734se hanne